Fifty Scents

Hennes fel

Estée Lauders VD John Demsey har ett märkligt Instagramkonto. Å ena sidan typiskt för en 60-plussare på sociala media: bilder på Snobben, memes som handlar om att man inte vaknar förrän man fått sin kaffe och så vidare.
Å andra sidan är detta en av skönhetsindustrins mäktigaste män och man undrar om det är han själv som curerar detta mischmasch av professionella beautyvideor och bilder på Baby Yoda?
Just den bisarra och omdömeslösa blandningen tyder på att det inte finns någon skarp pr-figur bakom kontot som har 27,7 följare. Det skulle i så fall också förklara det förvånande i att en VD som jobbar i en bransch med primärt kvinnor som kunder och målgrupp, postar ett skämt som detta.

En bild på prins Harry fast med Yoko Onos ansikte på Meghans kropp. Skämtet refererar såklart till Harrys och Meghans beslut att lämna kungafamiljen, i alla fall informellt. Förra veckan meddelade de världen att de inte orkar längre. Eller, så skrev de inte med det är vad de tidigare förmedlat i intervjuer. De orkar inte med att ha pressen ständigt i hälarna, att bedömas för alla sina val, från kläder till vad de äter under graviditeten. Att inte kunna leva fritt. Och det är och har alltid i synnerhet varit Meghan som skärskådas och synats. För att hon är kvinna? För att hon är halvsvart? För den som tycker att det är lite väl grova anklagelser rekommenderas den här listan på de gånger Meghan och hennes svägerska Kate Middleton jämförts och bedömts helt olika. Man kan också minnas att det alltid varit kvinnor som beskyllts för att sabba kungafamiljen. Vem minns inte skammen och skulden som försköts på Diana? Brexit-politikern Nigel Farage sa nyligen att Prins Harry var ju så populär, den populäraste unga monarken på, tja, 100 år. “Men så träffade han Meghan och det har bara gått utför sedan dess.”

Eller kanske har det gått uppåt – om man frågar Harry själv? Sedan han träffade sitt livs kärlek har han blivit make, pappa, slutat röka, slutat med snabbmat och – under fruns graviditet – alkohol.

Yoko Ono var ju alltså skurken som hade den dåliga smaken att bli ihop med John Lennon och därigenom splittra The Beatles.
Skämtet i bilden går ut på att Meghan Markle är skurken som sliter bort Harry från kungafamiljen och kändisskapet som kommer med det. Att Yoko Ono var konstnär eller att Meghan Markle har andra ambitioner än att bara vara ett bihang verkar inte komma med i ekvationen.

Varför ska man reagera på detta? Jo, för att det är misogynt. Det är inte bra att Yoko Ono blivit en symbol för en kvinna som kommer in och förstör, en som säger att pojkvännen inte får hänga med sina kompisar utan måste komma hem och vara med henne istället.
Det är en så elak och skev bild som fråntar mannen eget ansvar och som utmålar en kvinnas starka egna vilja som förödande för mannen. Meghan Markle vill kanske inte gå med på de krav som ställs på henne bara för att hon är kvinna och har gift in sig i en traditionstyngd familj. Varför utmåla henne som någon som därmed sabbar för sin man?

Det blir ännu tråkigare när avsändaren inte ens tänker på budskapet, eller “skämtet”. När avsändaren, alltså Demsey, genom sina märken som Bobbi Brown, Estée Lauder och MAC säger sig vilja vara på kvinnans sida. Kvinnan ska bli “empowered” med hans produkter, stödja rosa bandet och hyllas på Internationella kvinnodagen. Sånt är bra. Men faller platt när man missar detaljen som avslöjar hur man verkligen ser sin verklighet, ofiltrerad och utan pr-inblandning. Och just detta avslöjande är talande: Demsey tycker att kvinnor med egen vilja är skrämmande, hotfull och något som krossar fina, gamla institutioner och hierarkier. Hans IG-inlägg avslöjar också en annan sak: att det är dags för John Demsey att gå i pension.

Etiketter None

Frågelådan: Syntetiska dofter och graviditet?

Jag skrev och frågade om parfym i somras till mitt bröllop och fick så fin hjälp. Nu tänkte jag att jag provar igen, med ett annat mer prekärt problem. Jag är gravid, och alla mina parfymer får mig att må illa. De är så överväldigande. Fick för mig att en enkel rosdoft skulle bota allt, vara en frisk fläkt, köpte Rosa nobile i all hast, men kan knappt titta på den pga illamående.
På NK sa den unga killen att det är för att den och de andra är syntetiska (Byredo 1996 som jag brukar ha på vintern och Jasmin des Anges som blev en fin bröllopsdoft). Vad är då naturliga parfymer? Och har han rätt? Är det värt att prova, eller ska jag härda ut parfymfri till augusti? Tack för din fina blogg!
Bästa hälsningar Sofia

Kära Sofia! Stort grattis till dig! Både till bröllop och att du snart ska bli mamma! Så synd att du känner illamående, men det händer ju mycket i kroppen när man blir gravid. Och illamående och en ökad känslighet för doft är ju tyvärr inte en ovanlig effekt av kroppens stora förändring. Men att det skulle bero på syntetiska dofter är däremot ovanligt korkat påstått. I synnerhet om du inte reagerat på dina parfymer tidigare.

Vi vet att dofter påverkar oss på många olika sätt. Detta vet vi, det är vetenskap. Vissa använder detta faktum i utövande av aromaterapi där det finns teorier om vilka dofter som påverkar vad.
Andra använder det för att återskapa minnen, framkalla känslor eller doftsätta till exempel en offentlig lokal så att den uppfattas som fräsch eller mysig eller vad det nu är man vill uppnå.
Ofta är det också ett skäl till att vi köper parfym – för att doften påverkar oss på ett eller annat sätt – och ofta är det också parfymörens arbetsmetod, att skapa någonting som berör känslomässigt.

Vad är då skillnaden mellan syntetiska och naturliga dofter?

Om du tar en stor knippe rosor och destillerar blombladen så får du ut rosolja. Denna skulle klassas som ren och naturlig rosolja, framtagen från naturen med naturligt innehåll. Den kan du sedan späda ut med alkohol för att få en parfym (alkoholen bevarar doften, den verkar som ett konserveringsmedel) eller blanda tillsammans med andra naturliga oljor för en naturlig doftolja. Ett annat ord är eterisk olja.

En syntetisk doft har istället brutit ned rosoljans själva doftmolekyl och sedan återskapat den på kemisk väg. Du vet, som att vatten är H2O. Man har tagit fram den kemiska molekylen eller molekylbildningen.

(Nu är just ros ett dåligt exempel eftersom det finns många, många olika sorters rosor och en av blomma som man i övrigt ofta använder sig av i just naturlig form snarare än syntetisk men för enkelhetens skull…)

Nu till skillnaderna dem emellan.

Inom vissa skolor, bland annat inom aromaterapi, pekar man på den naturliga doftoljans förmåga att nå det limbiska systemet. Alltså den del av hjärnan som man kallar “känslohjärnan” och som har med minnen, sexuell stimuli och känsloreaktioner att göra. Luktsinnet är direkt kopplat dit.

Vissa hävdar att detta är en egenskap som de naturliga doftämnena har i större utsträckning än de syntetiska. Detta är dock inte bevisat.

Ser man till allergener – en annan sak som brukar påpekas i debatter kring syntetisk versus naturlig doft – så spelar det ingen roll för huden om doftmolekylen är kemiskt framtagen eller kommer från, säg, en jordgubbe. Är man allergisk så reagerar man på doftämnen, inte doftens ursprung och de doftämnen som används i syntetisk och naturlig parfym är enligt många forskare exakt likadana. Med skillnaden då att den ena kommer från naturen (och kan därmed innehålla andra ämnen också – beroende på vart växten, blomman eller plantan kommer ifrån), den andra isolerat framtagen i ett lab. Men i kemisk bemärkelse är doftmolekylen densamma.
Man bör komma ihåg att både naturliga och syntetiska ingredienser är kemiska föreningar. De är, per definition, kemikalier. De syntetiska är återskapade naturliga, om man så vill. De är kopior, fast kemiskt framställda. Så att säga att man är allergisk mot det ena men inte det andra är att förenkla saken. Däremot finns en skillnad mellan säg, rosolja och rosenparfym och det är att man i de syntetiska parfymerna använder ett fixativ som “låser” doften och gör att den håller längre. I naturen finns naturliga alkoholer som kan fixa detta. Vissa kan vara känsliga mot dessa fixativ. Andra kan vara känsliga mot de eteriska oljorna, som man sällan för att inte säga aldrig använder outspädda.

Nu till parfymer.

Idag använder få parfymörer enbart naturliga ingredienser. De som gör det arbetar oftast utifrån en livsfilosofi, kanske en tanke om ett mer naturnära livsstil, en idé om miljövänlighet eller en åsikt att det som kommer från naturen är bättre än det som kommer från en fabrik. Oftast är de naturliga parfymmärkena skapade utifrån en livsstil. Detta eftersom det givetvis begränsar parympaletten en del om man bara ska använda sig av naturliga oljor och doftämnen. Då kan man till exempel inte lika lätt (eller alls) få till marina toner, aldehyder (som i Chanel No. 5) eller nyanser som sälta.

Det allra vanligaste idag är att en parfym innehåller en kombination av naturliga och syntetiska ämnen. Det gör de lättare för parfymören att skapa mer komplexa dofter.

Nu till din fråga. När du skriver att de dofter du köpte är syntetiska så skulle jag gissa att det är de dofter du köpt innan din graviditet också. Att du inte blivit illamående av dem (vilket jag utgår från) betyder ju att det snarare är ditt förändrade tillstånd än dina nya parfymer i sig som är problemet.

Har du förresten märkt att andra dofter gör dig illamående, till exempel från mat, frukt eller växter? Hur upplever du att sticka ned nästan i ett stort fång rosor?

Mitt råd är att sitta lugnt i båten, njuta av dofter som du kan njuta av i vardagen och omkring dig – växter, blommor eller vad det nu kan vara – och sedan återgå till doftbiblioteket igen efter sommaren då du har en liten baby. Då kanske du fått helt annan smak beträffande doft? Så spännande i så fall!




Etiketter None

2020 – några trender på horisonten

God fortsättning!

Låt oss inleda året med några trender och förändringar jag tycker mig se där framme vid horisonten.
Om man är optimistisk skulle man kunna tolka dem som en liten, liten minirespons på en viss, om än minimal, fatigue kring överkonsumtion?

REFILLER
Så många märken börjar med refiller nu. Några, som Kjaer Weis, har hållit på med det länge (hennes är supervackra men ack så dyra).
Men nu hakar större bolag på, som Lancôme och YSL. L’Oréals märken har något slags uttalat hållbarhetsmål. Jättebra, naturligtvis. Om de bara kunde se till att producera färre produkter i alla led också. De har också haft refiller förut men spaningen gäller fler refiller på bredare front, från parfym till makeup och – faktiskt – hudvård.

STABILARE KOLLEKTIONER
Jag vet inte om gemene man är medveten om, eller ens bryr sig om, hur många makeupkollektioner ett märke generellt ger ut om året. Några gissningar?
Det finns såklart märken som MAC som ger ut tjugotalet småkollektioner. Men de traditionella, de som också följer modets utgivningscykler, brukar precis som modekollektionerna komma ut med en s/s och en a/w. Men precis som flera modehus så har man också gett ut en vårkollektion. Alla ögonpaletter med pastellfärger, du vet. Alla nya, fuktgivande läppstift och kanske något litet ivrigt solpuder. Trenden som ligger framför oss är att ge ut en större, stabilare kollektion som är både vår- och sommar istället för två olika kollektioner.
Vi ser detta hos YSL, Lancôme, Dior och Chanel.

FÄRRE LIMITED EDITION
Ärligt talat, jag kunde inte bry mig mindre om limited editions. Varken vad gäller sneakers, en parfymflaska, förpackningen på Touche Éclat eller en ögonpalett från Kicks.
Jag tror helt enkelt inte att det är någonting gemene makeupanvändare heller bryr sig om. Med vissa undantag förstår, som gift sets inför till exempel jul och alla hjärtans dag. Men då kanske det mer handlar om priset, känslan av att få “mer för pengarna”. Men en ny skrud på en gammal parfymflaska är kanske varken till eller från. En anledning för den att synas igen på disken, givetvis, eller på tidningssidorna.
Hur som helst, jag tycker mig se färre limited editions framöver. Men kan ha fel.

CANNABIS
Omtvistad ingrediens! Vet att The Body Shop försökt att smyga in deras hampabaserade produkter i Sverige flera omgångar sedan 1990-talet. Men vi har väl inte varit redo.
Men nu när cannabisen inte bara är en ingrediens i marginaliserade nischparfymer utan också i större märken som Maison Margiela, Bois 1920 och Clean (!) är det inget snack om saken längre. Fritt fram.

FLANKERS, FLANKERS…
Visste du inte vad en flanker var innan 2020 kommer du att veta det nu. En flanker är en variant, en “systerdoft” på en redan befintlig doft. Som Miss Dior Blooming och Miss Dior Bloomig Bouquet.
Jag har tappat räkningen på alla flankers som kommer under bara de första tre månaderna 2020 men det känns som fler än någonsin. En ny Y, Mon Paris, Trésor (hur många Trésor klarar världen?), Black Opium, Flowerbomb, Sí, Ralph Lauren Polo, Acqua di Gío…och så vidare.

TUNNARE FORMULAS
En sista spaning är de tunnare, vattenliknande formulas som kommer. Inspirerade av K-Beauty eller bara ett sätt att föra in ytterligare en produkt i rutinen? Kanske båda. Eller så gillar vi tunnare, fler lager att jobba med och så vidare. Eller så gillar marknaden i Asien det.
Hur som helst: mer tunna, gel-liknande produkter med tunn, vattning känsla. Tänk essencer och toners. Varje större hudvårdsmärke med aktning kommer att ha minst en sådan produkt i sitt stall.

Något jag missat?

Etiketter None

Det stora sorgliga inlägget innan 2020

Vi kör ett långt inlägg om palmolja så här precis innan årsslutet! Kul va?

Jag vill skriva om palmolja för att det är ett så bra exempel på någonting som är typiskt i kosmetikbranschen. Palmolja är en sån där sak som hamnar under radarn, som räddar sig genom att fingrar och diskussioner börjar dras åt en annan ingrediens och palmolja skulle mycket väl kunna stå som exempel på det man i nyhetsbranschen kallar “narrativ”.

Men vi börjar med det grundläggande.

Vad är ens palmolja?
En vegetabilisk olja från palmfrukt.

Till vad används palmolja?
Inom hudvård och makeup används oljan i allt möjligt eftersom den har flera bra egenskaper: den är mjukgörande (så den passar i alla former av krämer), den löddrar (så funkar i alla rengöringsprodukter), den är len i konsistensen (så funkar i allt från läppbalsam till schampo).
I läpprodukter är oljan suverän, den är len, fast, smälter inte av värme och smakar ingenting.

Vad är problemet?
Inte ingrediensen i sig utan sättet palmoljan skördas på. Istället för att plocka frukterna för hand (vilket givetvis skulle ta tid och kosta pengar i arbetskraft) så skördar man helt enkelt bara regnskogen rakt av. Billigt och effektivt. Detta får såklart förödande konsekvenser: djur förlorar sina hem, regnskogen skövlas, industrialiseringen (och därmed utsläppen) ökar medan ett ekosystem försvinner…
Just det, den största delen av palmoljan skördas i Malaysia och Indonesien. Inte superkända för sina etiska arbetsmetoder heller. Flera organisationer, däribland Amnesty, vittnar om barnarbete och arbetsvillkor som liknar slaveri.

Varför skippar man inte palmolja då?
Till och med Lush som slår på stora trumman kring sina etiska ingredienser medger att det är nästan omöjligt att helt undvika palmolja. Oljan är en av världens mest använda. Den finns inte bara i kosmetika, man hör ju oftare om palmoljan i choklad, biobränsle, pizza, nudlar, tvättmedel, kakor och friterade saker som chips. Faktum är att oljans användning dubblade mellan 2000 och 2012. Kosmetikbranschen har en stor skuld i detta. (Liksom matindustrin där palmoljan ersatt transfetterna).

Okej, men hur undviker jag produkter med palmolja i?
Det är svårt. Ren palmolja listas sällan som ingrediens i kosmetik. Istället är det derivat som glycerol, mättade syror och mättad alkohol som märks. Bakom dessa ingredienser döljer sig i 99 fall av 100 derivat av palmoljan (enligt WWF):

Vegetable Oil, Vegetable Fat, Palm Kernel, Palm Kernel Oil, Palm Fruit Oil, Palmate, Palmitate, Palmolein, Glyceryl, Stearate, Stearic Acid, Elaeis Guineensis, Palmitic Acid, Palm Stearine, Palmitoyl Oxostearamide, Palmitoyl Tetrapeptide-3, Sodium Laureth Sulfate, Sodium Lauryl Sulfate, Sodium Kernelate, Sodium Palm Kernelate, Sodium Lauryl Lactylate/Sulphate, Hyrated Palm Glycerides, Etyl Palmitate, Octyl Palmitate, Palmityl Alcohol

Med andra ord: det är svårt att undvika palmolja.

Däremot skulle man, i alla fall i teorin, kunna välja produkter där palmoljan tagits fram på ett mer hållbart sätt.
Tyvärr är det mer önsketänk än verklighet. En koalition av flera organisationer har tagit fram en plan på “Certified Sustainable Palm Oil (CSPO)”. Men problemet, enligt till exempel WWF, är att det inte är fullt möjligt att nå detta mål. Idag är högst 20% av all palmolja certifierad. Den är dyrare, efterfrågan är liten och dessutom vet gemene man, som du och jag, inte om den mättade alkoholen i vår toner kommer från palmolja eller inte så varför ska det ens märkas ut? (Svar: den kommer med största sannolikhet från palmolja).
Lush går längre och menar att det inte finns en hållbar palmolja alls.

Andra argumenterar för att palmoljan är en inkomstkälla för både fattiga arbetare och fattiga länder. Detta är i mitt tycke ett svagt argument eftersom stora industrier och stora bolag som L’Oréal et al har chansen att påverka detta. Eftersom de är de största kunderna skulle de kunna ställa krav. Men i slutändan är det ju priset som styr.

Nu till min andra stora poäng, så här innan året är slut. Hur ofta hör man om kosmetikprodukter som skryter om att de är “fria från palmolja?”. Aldrig.
Dels för att de inte är “fria från” och dels för att historien kidnappats. Det är mycket lättare att peka på ingredienser som sulfater och parabener eftersom de går att utesluta utan särskilt stora konsekvenser. Så vi kan utesluta dem och köpa “fria från sulfater och parabener”-produkter och känna oss härliga. Sådana produkter får till och med stå på Sephoras “clean beauty”-hyllor och få ett sigill som säger att de är “clean”.

Var finns motsvarande för de produkter som genom uteslutandet av palmolja faktiskt är “clean” eftersom de inte bidrar till regnskogsskövling?

Nej, det funkar inte så. Därför att saker är komplicerade. Därför är det så befriande att kunna styra narrativet och säga att parabener är fienden. Och inte tala om hur i stort sett alla kosmetikvaror innehåller palmolja.

Etiketter None

Om Garance Doré

En artikel om Garance Doré i brittiska ELLE.


Jag läser i brittiska ELLE om fotografen Garance Doré och blir smått upplyft.

2006 började fransyskan Doré fota folk på gatan med snygga kläder. Hon postade bilderna på en blogg. Ja, det vi idag kallar en modeblogg hade inte riktigt ett namn för tretton år sedan. Det fanns inte så många.

Doré, som jobbade som illustratör i Paris, blev inbjuden till modevisningar (ibland smet hon in objuden), hon ritade av kläderna hon såg och blev, tack vare hennes tecknartalanger, sinne för stil och fotograferingar från gatan, inte bara en av vår tids största modebloggare utan också en definierande kraft inom det vi kallar “gatumode”.
Sedan lade hon ned hela projektet.

På toppen av karriären, runt 2009, användes hennes illustrationer av modejättar som Louis Vuitton, Kate Spade och Gap. Hon gjorde fotosamarbeten med Chloé och Tiffany & Co. Hon fick utmärkelser, hamnade i tidningen.
Hon började göra videor, hon startade en egen YouTube-kanal med massor av följare. Hon fick intervjua alla de stora på modeveckorna över hela världen: London, Paris, New York. Hon gav ut böcker.
2007 träffade hon – och blev ihop med – Scott Schuman som hade gatumodebloggen The Sartorialist. Vilket powercouple! Men 2014 tog förhållandet slut.

I samma veva började hon ifrågasätta hela branschen och den hon själv hade blivit, ett kugghjul i systemet. En som mutades, uppvaktades och betalades för att upprätthålla industrin.

“Min kärlek till mode hade på något sätt förvandlats till ett superkonstigt heltidsjobb. Och jag började se igenom systemet. Jag kände mig hjärtkrossad och olycklig.”

Jag känner igen hennes tankegångar hos mig själv. Jag är också medveten om att jag är en del av en industri jag ogillar.
Jag gillar skönhetskultur, jag kan bli förtjust i en nyans, en textur, en produkt. Jag avskyr industrin. Jag hatar att känna mig nedvärderad av den, delaktig i den. Jag vill dra mig ur. Men jag har samtidigt en tanke om att jag bara kan påverka genom att agera, genom görandet, skrivandet. Inte genom lämnandet.

Jag läser vidare om Doré. Som för övrigt lanserar sin modeblogg under precis samma period som jag själv startade Fifty Scents, som då låg under tidnigen Rodeos flagg. Det var tänkt att vara en parfymblogg, det fanns heller inte så många och det var då mycket populärare att skriva om makeup än doft. Man skrev fortfarande om “feminina dofter för den urbana kvinnan” och så vidare när man skulle beskriva en parfym. Jag ville visa att det fanns andra sätt atts kriva på, andra sätt att relatera till doft. Jag ville ta fram kulturen och backa från kommersen.

Men frågor och läsarrespons ramlade in, någonting jag inte räknat med. Jag fick frågor i andra, fantastiska riktningar. Också mot hudvård.
Precis som Doré tog mitt intresse mig på andra vägar, och precis som för Doré blev det ett heltidsjobb.

Det är det inte längre. Jag är journalist, inte bloggare. Jag har aldrig varit bloggade, inte som yrke. Inte som någonting jag tjänat pengar på. Jo, i början fakturerade jag lite grann från Rodeo. Sedan mindre och till slut bestämde jag mig för att jag ville ha en blogg fri från kommersiella samarbeten. En fristående, ärlig och pålitlig blogg.
Sådant tar tid. Att posta nyheter och pressklipp tar inte så lång tid.

Jag känner med Doré. Vi är lika gamla dessutom. Eller, hon är ett år äldre än mig.

Vad gör hon idag? Hon har en blogg som mer fokuserar på konst och livsstil. Hon håller föredrag. Hon lever ett mer självfokuserat liv i LA. Alltså, går på yoga, tänker holistiskt och kör på fasta. Och verkar må superbra.

Etiketter None

Önskningar

Jag får ju ofta frågor om bästa produkten i nämnd kategori. Bästa foundation, bästa fuktcremen. Sånt är svårt. Men jag bjuder på några produkter som ändå imponerat nyligen. Eftersom det snart är jul.

Ja, jag kommer att köpa en till när flaskan är slut

För 285 kr kan du få både glow och fukt. Ett “oljeserum” som i konsistensen känns ungefär som kolasås, lagom seg. Lystern kommer omedelbart och med lyster menas en glans, om än diskret. Alltså inte “oj, där har vi smörjt in oss med olja ser jag”-effekt. Parfymfri, alkoholfri (va?!) och dryg.

Och den här, en ögonkräm för 290 kr. Det är en grej jag faktiskt ofta får frågan om: vad ska jag ha för ögonkräm. Jag brukar säga att det beror på din övriga rutin bla bla bla. Sen brukar jag fråga, vad vill du att ögonkrämen ska göra? Ge fukt? Kontrollera rynkor?
Den här, med det tossiga namnet Bubblewrap, är en liten pumpflaska full med en fin, krämig men inte tjock ögonkräm. Den ger fukt direkt, sjunker in bra och förbereder vägen för concealer om man är inne på det. Den innehåller peptider (mot fina linjer) och antioxidanter (skyddande, under dagen) och fukt. Wow. Och parfymfri. Nu vidhåller jag fortfarande att ögonkräm inte är en absolut nödvändighet men om man insisterar…så är denna ett alternativ.

Nu till en annan grej…

Jag litar inte på en enda “tävling” inom beauty. Det finns ju många. Vissa tidningar som Allure ber sina läsare rösta (och redaktionernas egna favoriter – vilket gör listorna så här långa…zzzzz…). Det är ju toppen och trevligt men gemene läsare testar ju inte så många produkter inom en och samma kategori så urvalet blir av naturliga skäl klent.
I andra “awards” kommer jag inte ifrån att det givetvis ingår kommersiella intressen. Så de intresserar mig inte heller.


Men ett väldigt bra torrschampo är detta från Living Proof. Det kostar över 200 kr men du får en produkt som verkligen gör jobbet: räddar håret från en bad hair day och lurar både dig själv och omgivningen att du tvättade håret “i morse”.
Lika viktigt är det som du inte får med produkten: ingen kritvit hårbotten, inga flagor, ingen matt botten medan resten av håret är glansigt. Harpers Bazaar håller med mig, de har gett produkten något pris.

Eva Greens gröna ögon gillar nog NARS.

Pris har också ögonpennorna från NARS och serien High-Pigment Longwear fått. Nu finns det flera billigare alternativ till dessa, det håller jag med om. Men färgerna, alltså nyanserna, är ibland exceptionella. Så fort man går bortom svart. Som den vackert matta Mulholland Drive, en mörk oxblod som ger mina gröna ögon en kontrast värdig att jämföras med Eva Greens.
Eller Haight-Ashbury, en kall granitgrå som lämpar sig ypperligt för de blåögda.
Smidiga, glidiga, sitter hela dagen och så vidare. Det enda som skulle kunna vara ett aber (förutom priset) är att de måste vässas. Jag har ingenting emot det, jag tycker att man kan få pennan som vassast då. Men det gör ju att den tar slut fortare.

Sedan, som en liten bonus, gillar jag exakt alla blushers på den här listan från amerikanska Vogue. Men blushers känns också som någonting som det inte är supersvårt att lyckas med. Kräver inte lika mycket som till exempel en foundation eller en mascara. Men hey…

Etiketter None

Frågelådan: mina vanor

Shelfie

Gillar din blogg har läst den i många år. Eftertänksamt och ingen hets. Jag undrar vad du använder för hudvård själv? Jag har mycket problem med min hud, trots att jag passerat 40. Jag vet att mycket kommer inifrån kroppen, men är ändå nyfiken på vad du använder.

Tack snälla du. “Eftertänksamt och utan hets” är en mycket fin komplimang, och jag är glad att du ser bloggen så. Själv har jag ibland dåligt samvete för att jag tar sådan tid på mig mellan postanden.

Mina egna hudvårdsvanor? Jag förstår varför man, eller du, undrar. Vad är poängen med att guida eller fråga någon som bevakar och testar mer än gemene man (kvinna!) om denne inte kan berätta om resultaten?
Skälet till att jag själv ofta är lite hemlig med produkter och produktnamn från min egen rutin är därför att våra hudtillstånd och behov är så olika, min poäng är alltid att inget märke är helt suveränt, ingen produkt helt universal utan allt utgår från individen.
Men nu frågar du specifikt om mig. Och jag jobbar från filosofin att skydda om dagen (det vill säga antioxidanter) och stärka om natten (det vill säga peptider, ceramider, syror och retinol).

Jag börjar dagen med fukt. Det är oftast B-Hydra från Drunk Elephant men också favoriten 10% Glycolic Solutions Moisturizer från PTR. Den har syror i sig så den använder jag på natten på sommarhalvåret, nu på vintern kan den åka på under dagen ibland. Jag har ju ändå oftast solskydd, oavsett årstid.

Jag kompletterar med antioxidanter. I form av C-Firma från Drunk Elephant eller Face brightening Powder (stabiliserad c-vitamin) från Vitabrid. De är inte billiga, jag vet. Skinceuticals har tyvärr också en svinbra – och dyr. Ett annat, mer prisvärt alternativ är Azelaic Suspension från The Ordinary. Kostar bara 76 kronor nu. Inte c-vitamin men antioxidanter ändå.

Jag Har också lite annat som jag tar till med, lite beroende på hudtillstånd och vad jag ska göra och så. En bra ögonkräm som jag använder dagligen nu kommer från Glossier. 290 kr, oerhört prisvärd. Använder den dag som natt.

På kvällen brukar jag använda Biodermas klassiska för att ta bort makeup. Men den tog slut här om dagen så nu står det ett micellärvatten från Cerave där istället. Inte lika bra.
Jag tvättar ansiktet med just nu en lite löddrigare, aningen hudstramande tvål från Youth to the People. Kommer inte fortsätta med den efter att den tagit slut. Bättre för yngre, fetare hy.

Har fukt också på kvällen men passar också på att använda någonting stärkande som peptider från The Ordinary, fantastiska serum från Transderma (som M, R och A) och toppa och låsa in fukten med en olja. Det står jojoba, argan, marula och squalane (teknisk sett inte en olja) i skåpet.

Kör också retinol, kanske varannan kväll, men tenderar att glömma just det steget. Å andra sidan är A från Transderma ett retinolserum, så jag får mitt retinol därifrån.

Förhoppningsvis svarar det på din fråga.

Etiketter None

“Personal touch”

Brittiska Marie Claire skriver om hudterapeuter med egna hudmärken

Huh. Lustigt. Själv köper jag hellre min hudvård från en hudläkare eller kemist än en hudterapeut av exakt samma anledning: textur och doft (!) är ingen prio. Att doften i krämen påverkar “välmåendet” stämmer, men det motiverar inte att ha parfym i ansiktet. Ha det på kroppen istället.

Och förresten pratar jag om veganska produkter i veckans avsnitt av Stil i P1 som sändes i fredags.

Etiketter None

Det gröna fusket

I min lilla serie “Men sluta greenwasha då, dumma jövla företag” hittar jag två exempel i senaste numret av brittiska Marie-Claire.

Vad är det för fel på det här då? Det låter väl toppen med 70% mindre utsläpp och 45% mindre åtgång på vatten, som i första exemplet?
Ja, svinbra. Fortsätt så, Rituals. Och att detta gäller en refill, toppen. Det är ju bara det att 70% mindre utsläpp än tidigare ändå innebär att 30% utsläpp produceras (vad de siffrorna översätts till i C02 är oklart). Att producera klimatneutralt borde vara absolut minimum, en självklarhet, för att få stoltsera med hållbarhetsstämpel.

Tata Harper då, ett av mina många irritationsmärken (essentiella oljor, vansinnespriser, helt häpnadsväckande påståenden etc) menar alltså att hennes sojabaserade bläck på kartonnaget är ett steg i hållbarhetens riktning. Att inte ha kartonnage alls är en bättre lösning i så fall. Mupp.

Etiketter None

Guccis leende

Ibland lyckas ett märke, eller en designer, väcka ha-begäret. Guccis läppstift stimulerar den nerven hos mig. Det är givetvis fullträffen som uppstår då stiftens färg möter stiftens utformning. Dessa är de vackraste hylsor jag sett. Jag ser deras utsökta design och tänker mig det lilla konstverket på en hylla, ett nattduksbord. Som objekt snarare än bruksvaror.

Samtidigt som produkterna är så konventionellt vackra, så oemotståndligt lyxiga och mer en så klar vintage-look, har de ändå lanserats precis tvärtom: med okonventionell skönhet, operfekta leenden (och tänder) och en look som snarare för tankarna till 1990-talets vurm för trashigt mode. Någonting som – säkert helt enligt planen – inte gått skönhetssidorna i magasinen förbi.
Man kan tycka vad man vill men faktum är ju att det finns en stor kontrast mellan just produkterna och deras sammanhang. Det ser man tydligt också på Guccis skönhetsinstagram. Och säga vad man vill om marknadsföringen, den känns ärlig i sitt inkluderande då man betänker att kollektionen har 58 olika nyanser (!).

Själv kan jag inte se mig mätt på läppstiften – och då har jag inte ens provat dem! Eftersom de inte kommit till Sverige ännu. Min oro är att de ska dofta eller smaka för mycket. Jag kan inte använda sådana läpprodukter (tyvärr YSL och Lancôme!). Dessa sägs ha en doft av viol. Men låt oss hoppas att det är en i det närmaste obefintlig doft.

Det finns för övrigt ett lättbegripligt system bakom de tre olika utformingarna:
Rouge à Lèvres Satin (guld med etsat mönster) har en täckande finish,
Rouge à Lèvres Voile (blommig) är sheer,
och Baume à Lèvres (turkos), är ett läppbalsam med en antydan till färg.

2020 ser ut att bli vackert.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen