Fifty Scents

Make love, not hate

Ger för övrigt kärlek till Gwyneth på alla hjärtans dag i en artikel jag rekommenderar. Eller, artikel och artikel. Mer personlig krönika skulle jag säga.

<3

Etiketter None

Grattis alla kvinnor!

Förra året var det färre grattisönskningar på Internationella kvinnodagen än året innan.
I år förutspår jag att kvinnodagen kommer att handla om #empowerowmen, kvinnligt entreprenörskap och hur stärkande det är med skönhet – för sin egen skull.

Jag har redan fått inbjudningar till events där kvinnliga entreprenörer talar helt i egen sak under parollen “stärkt genom beauty” och “systerskap”.

Systerskap genom beauty är superfint och finns definitivt, mer på nätet än i verkligheten. Mer på nätet i form av comminuties där man delar med sig av berättelser om hur man hittade tillbaka efter åren av akne, hur man stärkts av acceptans och tanken på att skönhet kan se ut på flera sätt.

Däremot är jag inte så övertygad om att “empowerment” och “systerskap” är detsamma som att lyssna på kvinnliga entreprenörer som talar i egen sak, alltså snackar om sitt eget märke, kanske delar ut lite gratisprover och kanske berättar om hur de testar allt själva för att de aldrig skulle släppa någonting på marknaden som de inte var 100% nöjda med.

Förlåt men vad skiljer det från ett vanligt pr-möte? Ja, det kan väl vara coolt och inspirerande att se kvinnliga entreprenörer och se att sånt funkar utmärkt. Men är det så inspirerande när alla är stöpta i samma mall? Finns det något märke idag som inte använder “utvalda ingredienser”, som vill göra “produkter de själva använder”, som tog två år på sig för att ta fram den perfekta formulan?

Det urholkar alla möjliga begrepp. Det urholkar “empowerment” och det urholkar “systerskap”. Hur är det systerskap att lyssna på en pr-story? Om hur någons företag växte fram ur en idé om att kränga hårvårdsprodukter?

Ett steg fram från “grattis på kvinnodagen” och två steg bakåt till “du stöder systerskapet genom att köpa hårsprej”.

Etiketter None

…och nu lite kontrovers

Det har knappt gått en vecka sedan Kat von D sålde sitt skönhetsmärke. Men försäljningen har redan orsakat rubriker.

För den som inte är 100% bekant med Kat följer här en sammanfattning: Katherine von Drachenberg (så vackert namn!) är i första hand i tatuerare. Hon fick ett publikt genombrott i realityserien LA Ink i slutet av 2000-talet.
Hon har en speciell LA-stil med tatueringar, givetvis, tjock eyeliner och mycket dramatik. Tänk mörkröda läppar och tjocka, svarta ögonbryn.
Det passade henne därför utmärkt att skapa ett makeupmärke i eget namn. Och hon lyckades bra, några av produkterna från KVD som lanserades 2008 har mycket gott renommé, till exempel tog hon fram en concealer som ska vara kraftig nog att täcka över tatueringar. Ja, tatueringar är ett återkommande tema. Liksom eyeliner.

Hon har också försökt sig på lite andra grejer som att spela in musik och designa skor.

Okej, nu till det som gör henne aktuell, eller snarare hennes fd märke.

Kat von D är vegan, hennes märke har därför också alltid varit veganskt. Hon är också en så kallad anti-vaxxer, alltså en motståndare till att ge bebisar vaccin mot farliga barnsjukdomar. Att hon är anti-vaxxer har hon dock bestridit efter mycket kritik, likaså hennes dubiösa uttalanden och bilder som hintar om okunskap kring nazismens och rasismens historia.
Här är en sammanfattning.

Okej, så efter en massa kritik mot henne personligen och hot om bojkott av hennes makeup (eftersom hon och makeupmärket är en och samma dvs heter samma sak och frontas av en och samma person) har hon alltså dels tagit tillbaka uttalanden och dels sålt företaget.

Detta var alltså en vecka sedan.

Men eftersom några av produkterna är superpoppis har paraplybolaget Kendo, som köpt företaget, lovat att allt ska fortsätta som vanligt. Men samtidigt kan man ju inte ha allting som det var, eftersom företaget har ny ägare och frontpersonen har dragit sig ur.

Vad gör man då?

Jo, man behåller namnet men säger att det betyder någonting helt annat.

Det tog mig två, tre genomläsningar men KVD står alltså “INTE för en persons initialer” utan för det inte alls komplicerade och forcerade Kindness, Vegan Beauty + Discovery (and Doing good).

Inte helt olikt…

En av världens härligaste komedier…

Vi får se hur detta slutar…

Etiketter None

Blå timmen

Det var länge sedan jag skrev om parfym nu. Varför då? Jag vet inte. Ett skäl är kanske att jag använder parfym så oerhört strategiskt numera, mest efter duschen och innan sängen. Någon vacker, melankoliskt eller lugnande. Igår tog jag L’Heure Bleue, en synnerligen passande doft nu när miljöförstöringspartiklar gör himlen rosa och lila.
L’Heure Bleue är en klassiker, jag får svindel när jag tänker på att kvinnor – och män! – bar denna innan ens första världskriget brutit ut. Fransyskor och fransoser i dräkt och kostym, inte helt ovetande om tragedin som nalkas men nästan år 1912. Och så Jacques Guerlains ord “medan natten ännu inte funnit sin stjärna”. Så beskrev han L’Heure Bleue och den tiden på dygnet som namnet hänvisar till.

Det är en av få vemodiga dofter jag känner till. Det finns naturligtvis en anledning till det, man bär oftast inte en parfym för att känna sig melankolisk eller vemodig. Snarare vill man att doften ska påverka mer positiva känslor.

Men den här har något, den har alltid stått på favorithyllan bland mina parfymer (ja, jag har en sådan). Nejlika och neroli i kombination är det som skänker den initialt skeva känslan, den som får dig att minnas mormors linneskåp. Nejlika är inte en särskilt modern blomma, snarare en utfyllnadsblomma i buketter idag. Den doftar inte hundra procent förföriskt och gott utan aningen skevt, som sagt. Aningen störande och pikant.

Men detta lägger sig. Om man ska tänka på doftens själva idé, tanken om den blå timmen strax efter solnedgång men medan ljuset fortfarande reflekteras i det blå som strax ska bli svart, så kanske nejlikan är den kyla som plötsligt överraskar en när man går ute på gatan och förvånat inser att himlen klätt om.

Det är sedan doftens vackra inre öppnar sig, som stjärnorna vaknar en efter en på himlen. En pudrig, ljuslila doft letar sig fram: blyg iris och viol vaknar efter att ha gömt sig under dagen. Så känns den.
Vaniljen är inte påtaglig men närvarar. vanilj kan betyda många saker, inte sällan en påträngande värme. Men här är vaniljen artig och låter de blyga lila blommorna ta scenen för en gångs skull. Vaniljen backar och håller sig istället i bakgrunden, tillhör bandet på scen tillsammans med likasinnade benzoin och tonka. De två (basisten och gitarristen?) har det gemensamt att båda påminner om kola och karamell. Ja, ni kan ju tänka er hur vackert det smälter ihop med vanilj och viol.

Och där har ni den – L’Heure Bleue. Parfym som liksom den blå timmen själv återupptäcks gång på gång. Varje gång man kommer på sig med att titta upp mot himlen så där i aftonen, och varje gång man kommer på sig med att titta på favoritparfymerna och minnas “ja, men där är du ju. Såklart. Du som alltid varit där och alltid kommer att vara där”.

Etiketter None

Gucci (nej, inte det Gucci)

Min kompis frågade mig om Westman Atelier. Eller, det har förresten flera kompisar gjort men det var först då jag hade smitit in på Cow tillräckligt många gånger för att ha fingrat på allt förutom mascaran.

Det var med viss smärta som jag svarade så här om Westmans foundation: “Det finns många likvärdiga men ingen som är lika bra”. *
Detta är min åsikt. Min officiella åsikt och den jag står fast vid.

Smärtsamt eftersom stiftet kostar 770 kronor. Det här stiftet från Bobbi Brown, till exempel, ligger just nu på runt 300 kronor och är också 9 g. Men Browns är rätt så vaxtung, medan Westman förlitar sig mer på oljor. Hon lägger den fantastiska ingrediensen squalane innan det syntetiska (därmed veganskt, för de som föredrar) vaxet. Det blir en något följsammare och glidigare produkt. Medium i täckning.

Själv tycker jag den stora stjärnan – själva huvudnumret – är den här highlightern. Lit Up Highlighter Stick. Gjord för alla oss som vill ha dewy skin men inte är helt inne på skimmer, bronzerskimmer eller lätt glitter. Utan hellre har en liten markering med den typen av följdsam, ljusreflekterande highlighter som påminner om olja eller gloss. Med ett pris på 550 kronor får den dessutom ses som fyndet i sammanhanget. Om det är en highlighter man behöver i sitt liv. Ibland gör man det.

Etiketter None

Hennes fel

Estée Lauders VD John Demsey har ett märkligt Instagramkonto. Å ena sidan typiskt för en 60-plussare på sociala media: bilder på Snobben, memes som handlar om att man inte vaknar förrän man fått sin kaffe och så vidare.
Å andra sidan är detta en av skönhetsindustrins mäktigaste män och man undrar om det är han själv som curerar detta mischmasch av professionella beautyvideor och bilder på Baby Yoda?
Just den bisarra och omdömeslösa blandningen tyder på att det inte finns någon skarp pr-figur bakom kontot som har 27,7 följare. Det skulle i så fall också förklara det förvånande i att en VD som jobbar i en bransch med primärt kvinnor som kunder och målgrupp, postar ett skämt som detta.

En bild på prins Harry fast med Yoko Onos ansikte på Meghans kropp. Skämtet refererar såklart till Harrys och Meghans beslut att lämna kungafamiljen, i alla fall informellt. Förra veckan meddelade de världen att de inte orkar längre. Eller, så skrev de inte med det är vad de tidigare förmedlat i intervjuer. De orkar inte med att ha pressen ständigt i hälarna, att bedömas för alla sina val, från kläder till vad de äter under graviditeten. Att inte kunna leva fritt. Och det är och har alltid i synnerhet varit Meghan som skärskådas och synats. För att hon är kvinna? För att hon är halvsvart? För den som tycker att det är lite väl grova anklagelser rekommenderas den här listan på de gånger Meghan och hennes svägerska Kate Middleton jämförts och bedömts helt olika. Man kan också minnas att det alltid varit kvinnor som beskyllts för att sabba kungafamiljen. Vem minns inte skammen och skulden som försköts på Diana? Brexit-politikern Nigel Farage sa nyligen att Prins Harry var ju så populär, den populäraste unga monarken på, tja, 100 år. “Men så träffade han Meghan och det har bara gått utför sedan dess.”

Eller kanske har det gått uppåt – om man frågar Harry själv? Sedan han träffade sitt livs kärlek har han blivit make, pappa, slutat röka, slutat med snabbmat och – under fruns graviditet – alkohol.

Yoko Ono var ju alltså skurken som hade den dåliga smaken att bli ihop med John Lennon och därigenom splittra The Beatles.
Skämtet i bilden går ut på att Meghan Markle är skurken som sliter bort Harry från kungafamiljen och kändisskapet som kommer med det. Att Yoko Ono var konstnär eller att Meghan Markle har andra ambitioner än att bara vara ett bihang verkar inte komma med i ekvationen.

Varför ska man reagera på detta? Jo, för att det är misogynt. Det är inte bra att Yoko Ono blivit en symbol för en kvinna som kommer in och förstör, en som säger att pojkvännen inte får hänga med sina kompisar utan måste komma hem och vara med henne istället.
Det är en så elak och skev bild som fråntar mannen eget ansvar och som utmålar en kvinnas starka egna vilja som förödande för mannen. Meghan Markle vill kanske inte gå med på de krav som ställs på henne bara för att hon är kvinna och har gift in sig i en traditionstyngd familj. Varför utmåla henne som någon som därmed sabbar för sin man?

Det blir ännu tråkigare när avsändaren inte ens tänker på budskapet, eller “skämtet”. När avsändaren, alltså Demsey, genom sina märken som Bobbi Brown, Estée Lauder och MAC säger sig vilja vara på kvinnans sida. Kvinnan ska bli “empowered” med hans produkter, stödja rosa bandet och hyllas på Internationella kvinnodagen. Sånt är bra. Men faller platt när man missar detaljen som avslöjar hur man verkligen ser sin verklighet, ofiltrerad och utan pr-inblandning. Och just detta avslöjande är talande: Demsey tycker att kvinnor med egen vilja är skrämmande, hotfull och något som krossar fina, gamla institutioner och hierarkier. Hans IG-inlägg avslöjar också en annan sak: att det är dags för John Demsey att gå i pension.

Etiketter None

Frågelådan: Syntetiska dofter och graviditet?

Jag skrev och frågade om parfym i somras till mitt bröllop och fick så fin hjälp. Nu tänkte jag att jag provar igen, med ett annat mer prekärt problem. Jag är gravid, och alla mina parfymer får mig att må illa. De är så överväldigande. Fick för mig att en enkel rosdoft skulle bota allt, vara en frisk fläkt, köpte Rosa nobile i all hast, men kan knappt titta på den pga illamående.
På NK sa den unga killen att det är för att den och de andra är syntetiska (Byredo 1996 som jag brukar ha på vintern och Jasmin des Anges som blev en fin bröllopsdoft). Vad är då naturliga parfymer? Och har han rätt? Är det värt att prova, eller ska jag härda ut parfymfri till augusti? Tack för din fina blogg!
Bästa hälsningar Sofia

Kära Sofia! Stort grattis till dig! Både till bröllop och att du snart ska bli mamma! Så synd att du känner illamående, men det händer ju mycket i kroppen när man blir gravid. Och illamående och en ökad känslighet för doft är ju tyvärr inte en ovanlig effekt av kroppens stora förändring. Men att det skulle bero på syntetiska dofter är däremot ovanligt korkat påstått. I synnerhet om du inte reagerat på dina parfymer tidigare.

Vi vet att dofter påverkar oss på många olika sätt. Detta vet vi, det är vetenskap. Vissa använder detta faktum i utövande av aromaterapi där det finns teorier om vilka dofter som påverkar vad.
Andra använder det för att återskapa minnen, framkalla känslor eller doftsätta till exempel en offentlig lokal så att den uppfattas som fräsch eller mysig eller vad det nu är man vill uppnå.
Ofta är det också ett skäl till att vi köper parfym – för att doften påverkar oss på ett eller annat sätt – och ofta är det också parfymörens arbetsmetod, att skapa någonting som berör känslomässigt.

Vad är då skillnaden mellan syntetiska och naturliga dofter?

Om du tar en stor knippe rosor och destillerar blombladen så får du ut rosolja. Denna skulle klassas som ren och naturlig rosolja, framtagen från naturen med naturligt innehåll. Den kan du sedan späda ut med alkohol för att få en parfym (alkoholen bevarar doften, den verkar som ett konserveringsmedel) eller blanda tillsammans med andra naturliga oljor för en naturlig doftolja. Ett annat ord är eterisk olja.

En syntetisk doft har istället brutit ned rosoljans själva doftmolekyl och sedan återskapat den på kemisk väg. Du vet, som att vatten är H2O. Man har tagit fram den kemiska molekylen eller molekylbildningen.

(Nu är just ros ett dåligt exempel eftersom det finns många, många olika sorters rosor och en av blomma som man i övrigt ofta använder sig av i just naturlig form snarare än syntetisk men för enkelhetens skull…)

Nu till skillnaderna dem emellan.

Inom vissa skolor, bland annat inom aromaterapi, pekar man på den naturliga doftoljans förmåga att nå det limbiska systemet. Alltså den del av hjärnan som man kallar “känslohjärnan” och som har med minnen, sexuell stimuli och känsloreaktioner att göra. Luktsinnet är direkt kopplat dit.

Vissa hävdar att detta är en egenskap som de naturliga doftämnena har i större utsträckning än de syntetiska. Detta är dock inte bevisat.

Ser man till allergener – en annan sak som brukar påpekas i debatter kring syntetisk versus naturlig doft – så spelar det ingen roll för huden om doftmolekylen är kemiskt framtagen eller kommer från, säg, en jordgubbe. Är man allergisk så reagerar man på doftämnen, inte doftens ursprung och de doftämnen som används i syntetisk och naturlig parfym är enligt många forskare exakt likadana. Med skillnaden då att den ena kommer från naturen (och kan därmed innehålla andra ämnen också – beroende på vart växten, blomman eller plantan kommer ifrån), den andra isolerat framtagen i ett lab. Men i kemisk bemärkelse är doftmolekylen densamma.
Man bör komma ihåg att både naturliga och syntetiska ingredienser är kemiska föreningar. De är, per definition, kemikalier. De syntetiska är återskapade naturliga, om man så vill. De är kopior, fast kemiskt framställda. Så att säga att man är allergisk mot det ena men inte det andra är att förenkla saken. Däremot finns en skillnad mellan säg, rosolja och rosenparfym och det är att man i de syntetiska parfymerna använder ett fixativ som “låser” doften och gör att den håller längre. I naturen finns naturliga alkoholer som kan fixa detta. Vissa kan vara känsliga mot dessa fixativ. Andra kan vara känsliga mot de eteriska oljorna, som man sällan för att inte säga aldrig använder outspädda.

Nu till parfymer.

Idag använder få parfymörer enbart naturliga ingredienser. De som gör det arbetar oftast utifrån en livsfilosofi, kanske en tanke om ett mer naturnära livsstil, en idé om miljövänlighet eller en åsikt att det som kommer från naturen är bättre än det som kommer från en fabrik. Oftast är de naturliga parfymmärkena skapade utifrån en livsstil. Detta eftersom det givetvis begränsar parympaletten en del om man bara ska använda sig av naturliga oljor och doftämnen. Då kan man till exempel inte lika lätt (eller alls) få till marina toner, aldehyder (som i Chanel No. 5) eller nyanser som sälta.

Det allra vanligaste idag är att en parfym innehåller en kombination av naturliga och syntetiska ämnen. Det gör de lättare för parfymören att skapa mer komplexa dofter.

Nu till din fråga. När du skriver att de dofter du köpte är syntetiska så skulle jag gissa att det är de dofter du köpt innan din graviditet också. Att du inte blivit illamående av dem (vilket jag utgår från) betyder ju att det snarare är ditt förändrade tillstånd än dina nya parfymer i sig som är problemet.

Har du förresten märkt att andra dofter gör dig illamående, till exempel från mat, frukt eller växter? Hur upplever du att sticka ned nästan i ett stort fång rosor?

Mitt råd är att sitta lugnt i båten, njuta av dofter som du kan njuta av i vardagen och omkring dig – växter, blommor eller vad det nu kan vara – och sedan återgå till doftbiblioteket igen efter sommaren då du har en liten baby. Då kanske du fått helt annan smak beträffande doft? Så spännande i så fall!




Etiketter None

2020 – några trender på horisonten

God fortsättning!

Låt oss inleda året med några trender och förändringar jag tycker mig se där framme vid horisonten.
Om man är optimistisk skulle man kunna tolka dem som en liten, liten minirespons på en viss, om än minimal, fatigue kring överkonsumtion?

REFILLER
Så många märken börjar med refiller nu. Några, som Kjaer Weis, har hållit på med det länge (hennes är supervackra men ack så dyra).
Men nu hakar större bolag på, som Lancôme och YSL. L’Oréals märken har något slags uttalat hållbarhetsmål. Jättebra, naturligtvis. Om de bara kunde se till att producera färre produkter i alla led också. De har också haft refiller förut men spaningen gäller fler refiller på bredare front, från parfym till makeup och – faktiskt – hudvård.

STABILARE KOLLEKTIONER
Jag vet inte om gemene man är medveten om, eller ens bryr sig om, hur många makeupkollektioner ett märke generellt ger ut om året. Några gissningar?
Det finns såklart märken som MAC som ger ut tjugotalet småkollektioner. Men de traditionella, de som också följer modets utgivningscykler, brukar precis som modekollektionerna komma ut med en s/s och en a/w. Men precis som flera modehus så har man också gett ut en vårkollektion. Alla ögonpaletter med pastellfärger, du vet. Alla nya, fuktgivande läppstift och kanske något litet ivrigt solpuder. Trenden som ligger framför oss är att ge ut en större, stabilare kollektion som är både vår- och sommar istället för två olika kollektioner.
Vi ser detta hos YSL, Lancôme, Dior och Chanel.

FÄRRE LIMITED EDITION
Ärligt talat, jag kunde inte bry mig mindre om limited editions. Varken vad gäller sneakers, en parfymflaska, förpackningen på Touche Éclat eller en ögonpalett från Kicks.
Jag tror helt enkelt inte att det är någonting gemene makeupanvändare heller bryr sig om. Med vissa undantag förstår, som gift sets inför till exempel jul och alla hjärtans dag. Men då kanske det mer handlar om priset, känslan av att få “mer för pengarna”. Men en ny skrud på en gammal parfymflaska är kanske varken till eller från. En anledning för den att synas igen på disken, givetvis, eller på tidningssidorna.
Hur som helst, jag tycker mig se färre limited editions framöver. Men kan ha fel.

CANNABIS
Omtvistad ingrediens! Vet att The Body Shop försökt att smyga in deras hampabaserade produkter i Sverige flera omgångar sedan 1990-talet. Men vi har väl inte varit redo.
Men nu när cannabisen inte bara är en ingrediens i marginaliserade nischparfymer utan också i större märken som Maison Margiela, Bois 1920 och Clean (!) är det inget snack om saken längre. Fritt fram.

FLANKERS, FLANKERS…
Visste du inte vad en flanker var innan 2020 kommer du att veta det nu. En flanker är en variant, en “systerdoft” på en redan befintlig doft. Som Miss Dior Blooming och Miss Dior Bloomig Bouquet.
Jag har tappat räkningen på alla flankers som kommer under bara de första tre månaderna 2020 men det känns som fler än någonsin. En ny Y, Mon Paris, Trésor (hur många Trésor klarar världen?), Black Opium, Flowerbomb, Sí, Ralph Lauren Polo, Acqua di Gío…och så vidare.

TUNNARE FORMULAS
En sista spaning är de tunnare, vattenliknande formulas som kommer. Inspirerade av K-Beauty eller bara ett sätt att föra in ytterligare en produkt i rutinen? Kanske båda. Eller så gillar vi tunnare, fler lager att jobba med och så vidare. Eller så gillar marknaden i Asien det.
Hur som helst: mer tunna, gel-liknande produkter med tunn, vattning känsla. Tänk essencer och toners. Varje större hudvårdsmärke med aktning kommer att ha minst en sådan produkt i sitt stall.

Något jag missat?

Etiketter None

Det stora sorgliga inlägget innan 2020

Vi kör ett långt inlägg om palmolja så här precis innan årsslutet! Kul va?

Jag vill skriva om palmolja för att det är ett så bra exempel på någonting som är typiskt i kosmetikbranschen. Palmolja är en sån där sak som hamnar under radarn, som räddar sig genom att fingrar och diskussioner börjar dras åt en annan ingrediens och palmolja skulle mycket väl kunna stå som exempel på det man i nyhetsbranschen kallar “narrativ”.

Men vi börjar med det grundläggande.

Vad är ens palmolja?
En vegetabilisk olja från palmfrukt.

Till vad används palmolja?
Inom hudvård och makeup används oljan i allt möjligt eftersom den har flera bra egenskaper: den är mjukgörande (så den passar i alla former av krämer), den löddrar (så funkar i alla rengöringsprodukter), den är len i konsistensen (så funkar i allt från läppbalsam till schampo).
I läpprodukter är oljan suverän, den är len, fast, smälter inte av värme och smakar ingenting.

Vad är problemet?
Inte ingrediensen i sig utan sättet palmoljan skördas på. Istället för att plocka frukterna för hand (vilket givetvis skulle ta tid och kosta pengar i arbetskraft) så skördar man helt enkelt bara regnskogen rakt av. Billigt och effektivt. Detta får såklart förödande konsekvenser: djur förlorar sina hem, regnskogen skövlas, industrialiseringen (och därmed utsläppen) ökar medan ett ekosystem försvinner…
Just det, den största delen av palmoljan skördas i Malaysia och Indonesien. Inte superkända för sina etiska arbetsmetoder heller. Flera organisationer, däribland Amnesty, vittnar om barnarbete och arbetsvillkor som liknar slaveri.

Varför skippar man inte palmolja då?
Till och med Lush som slår på stora trumman kring sina etiska ingredienser medger att det är nästan omöjligt att helt undvika palmolja. Oljan är en av världens mest använda. Den finns inte bara i kosmetika, man hör ju oftare om palmoljan i choklad, biobränsle, pizza, nudlar, tvättmedel, kakor och friterade saker som chips. Faktum är att oljans användning dubblade mellan 2000 och 2012. Kosmetikbranschen har en stor skuld i detta. (Liksom matindustrin där palmoljan ersatt transfetterna).

Okej, men hur undviker jag produkter med palmolja i?
Det är svårt. Ren palmolja listas sällan som ingrediens i kosmetik. Istället är det derivat som glycerol, mättade syror och mättad alkohol som märks. Bakom dessa ingredienser döljer sig i 99 fall av 100 derivat av palmoljan (enligt WWF):

Vegetable Oil, Vegetable Fat, Palm Kernel, Palm Kernel Oil, Palm Fruit Oil, Palmate, Palmitate, Palmolein, Glyceryl, Stearate, Stearic Acid, Elaeis Guineensis, Palmitic Acid, Palm Stearine, Palmitoyl Oxostearamide, Palmitoyl Tetrapeptide-3, Sodium Laureth Sulfate, Sodium Lauryl Sulfate, Sodium Kernelate, Sodium Palm Kernelate, Sodium Lauryl Lactylate/Sulphate, Hyrated Palm Glycerides, Etyl Palmitate, Octyl Palmitate, Palmityl Alcohol

Med andra ord: det är svårt att undvika palmolja.

Däremot skulle man, i alla fall i teorin, kunna välja produkter där palmoljan tagits fram på ett mer hållbart sätt.
Tyvärr är det mer önsketänk än verklighet. En koalition av flera organisationer har tagit fram en plan på “Certified Sustainable Palm Oil (CSPO)”. Men problemet, enligt till exempel WWF, är att det inte är fullt möjligt att nå detta mål. Idag är högst 20% av all palmolja certifierad. Den är dyrare, efterfrågan är liten och dessutom vet gemene man, som du och jag, inte om den mättade alkoholen i vår toner kommer från palmolja eller inte så varför ska det ens märkas ut? (Svar: den kommer med största sannolikhet från palmolja).
Lush går längre och menar att det inte finns en hållbar palmolja alls.

Andra argumenterar för att palmoljan är en inkomstkälla för både fattiga arbetare och fattiga länder. Detta är i mitt tycke ett svagt argument eftersom stora industrier och stora bolag som L’Oréal et al har chansen att påverka detta. Eftersom de är de största kunderna skulle de kunna ställa krav. Men i slutändan är det ju priset som styr.

Nu till min andra stora poäng, så här innan året är slut. Hur ofta hör man om kosmetikprodukter som skryter om att de är “fria från palmolja?”. Aldrig.
Dels för att de inte är “fria från” och dels för att historien kidnappats. Det är mycket lättare att peka på ingredienser som sulfater och parabener eftersom de går att utesluta utan särskilt stora konsekvenser. Så vi kan utesluta dem och köpa “fria från sulfater och parabener”-produkter och känna oss härliga. Sådana produkter får till och med stå på Sephoras “clean beauty”-hyllor och få ett sigill som säger att de är “clean”.

Var finns motsvarande för de produkter som genom uteslutandet av palmolja faktiskt är “clean” eftersom de inte bidrar till regnskogsskövling?

Nej, det funkar inte så. Därför att saker är komplicerade. Därför är det så befriande att kunna styra narrativet och säga att parabener är fienden. Och inte tala om hur i stort sett alla kosmetikvaror innehåller palmolja.

Etiketter None

Om Garance Doré

En artikel om Garance Doré i brittiska ELLE.


Jag läser i brittiska ELLE om fotografen Garance Doré och blir smått upplyft.

2006 började fransyskan Doré fota folk på gatan med snygga kläder. Hon postade bilderna på en blogg. Ja, det vi idag kallar en modeblogg hade inte riktigt ett namn för tretton år sedan. Det fanns inte så många.

Doré, som jobbade som illustratör i Paris, blev inbjuden till modevisningar (ibland smet hon in objuden), hon ritade av kläderna hon såg och blev, tack vare hennes tecknartalanger, sinne för stil och fotograferingar från gatan, inte bara en av vår tids största modebloggare utan också en definierande kraft inom det vi kallar “gatumode”.
Sedan lade hon ned hela projektet.

På toppen av karriären, runt 2009, användes hennes illustrationer av modejättar som Louis Vuitton, Kate Spade och Gap. Hon gjorde fotosamarbeten med Chloé och Tiffany & Co. Hon fick utmärkelser, hamnade i tidningen.
Hon började göra videor, hon startade en egen YouTube-kanal med massor av följare. Hon fick intervjua alla de stora på modeveckorna över hela världen: London, Paris, New York. Hon gav ut böcker.
2007 träffade hon – och blev ihop med – Scott Schuman som hade gatumodebloggen The Sartorialist. Vilket powercouple! Men 2014 tog förhållandet slut.

I samma veva började hon ifrågasätta hela branschen och den hon själv hade blivit, ett kugghjul i systemet. En som mutades, uppvaktades och betalades för att upprätthålla industrin.

“Min kärlek till mode hade på något sätt förvandlats till ett superkonstigt heltidsjobb. Och jag började se igenom systemet. Jag kände mig hjärtkrossad och olycklig.”

Jag känner igen hennes tankegångar hos mig själv. Jag är också medveten om att jag är en del av en industri jag ogillar.
Jag gillar skönhetskultur, jag kan bli förtjust i en nyans, en textur, en produkt. Jag avskyr industrin. Jag hatar att känna mig nedvärderad av den, delaktig i den. Jag vill dra mig ur. Men jag har samtidigt en tanke om att jag bara kan påverka genom att agera, genom görandet, skrivandet. Inte genom lämnandet.

Jag läser vidare om Doré. Som för övrigt lanserar sin modeblogg under precis samma period som jag själv startade Fifty Scents, som då låg under tidnigen Rodeos flagg. Det var tänkt att vara en parfymblogg, det fanns heller inte så många och det var då mycket populärare att skriva om makeup än doft. Man skrev fortfarande om “feminina dofter för den urbana kvinnan” och så vidare när man skulle beskriva en parfym. Jag ville visa att det fanns andra sätt atts kriva på, andra sätt att relatera till doft. Jag ville ta fram kulturen och backa från kommersen.

Men frågor och läsarrespons ramlade in, någonting jag inte räknat med. Jag fick frågor i andra, fantastiska riktningar. Också mot hudvård.
Precis som Doré tog mitt intresse mig på andra vägar, och precis som för Doré blev det ett heltidsjobb.

Det är det inte längre. Jag är journalist, inte bloggare. Jag har aldrig varit bloggade, inte som yrke. Inte som någonting jag tjänat pengar på. Jo, i början fakturerade jag lite grann från Rodeo. Sedan mindre och till slut bestämde jag mig för att jag ville ha en blogg fri från kommersiella samarbeten. En fristående, ärlig och pålitlig blogg.
Sådant tar tid. Att posta nyheter och pressklipp tar inte så lång tid.

Jag känner med Doré. Vi är lika gamla dessutom. Eller, hon är ett år äldre än mig.

Vad gör hon idag? Hon har en blogg som mer fokuserar på konst och livsstil. Hon håller föredrag. Hon lever ett mer självfokuserat liv i LA. Alltså, går på yoga, tänker holistiskt och kör på fasta. Och verkar må superbra.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen