Fifty Scents

Det jag menar…

…är att det inte måste vara så svårt att tacka nej.

Jag gjorde det för första gången på detta vis för två månader sedan. Jag tänkte att jag borde hålla mig artig och så vidare, för det är ju inte PR-byråerna som ser skevt här alla gånger. Det är ju deras kunder, alltså företagen.
Och precis som den gången jag som frilansare var livrädd för att sjukskriva mig, för jag tänkte att då faller man bort från registret, så visade det sig att folk faktiskt är förstående och sympatiska. Såklart. Men man glömmer det.
På just detta mail svarade byrån att de förstod, att de tyckte mitt resonemang var logiskt. Vilken lättnad jag kände! Så glad jag blev!

Man kan tacka nej till saker. Man kan ge en förklaring. Man kan fortfarande vara en trevlig person. Åtminstone är det någonting jag försöker att vara. Leva som man lär.
Nu är det ju så att jag flyger två långflygningar om året redan, jag är inte någon mönsterklimatkämpe. Ibland äter jag en hamburgare. Men det är summan av våra handlingar som räknas, valen vi gör varje dag.
För det mesta äter jag inte kött. Jag håller alla andra resor till et minimum. Det är summan av våra handlingar som räknas. Som i allt annat vi gör.

När jag väl kom in i detta tänkande blir valen enklare, ibland ser jag de inte ens som val. Det handlar inte bara om miljö, det är det som är min andra poäng här. Det handlar om en attityd, ens personliga värderingar. Eller ideologi, om man så vill.
Det var en terapeut som lärde mig det. Att om man för sig själv lägger upp vilka värderingar man vill leva efter (ärlighet? förståelse? inkludering? vad man nu tycker är viktigt) så blir det lättare att leva.
Man får det lättare att fatta beslut, professionellt och privat. Det blir helt enkelt lättare att leva med de beslut man fattar.

Det är såklart inte lika enkelt som det låter. Alla enkla sanningar är svåra. De svåraste, skulle jag säga. Som att “vara sann mot sig själv”. Vad betyder det i praktiken?
Ja, ni fattar vad jag menar.
Men att ha en egen ideologi eller uppsättning värdeord är faktiskt någonting jag kommit att värdera. Och som dessutom, precis som terapeuten sa, gjort det lättare att leva. Och som en bonus så händer det mycket ofta att folk visar sig förstående och sympatiska.

Det är inte så svårt att tacka nej tills saker. Eller ja, för den delen. Och man mår så mycket bättre efteråt. Och det gör det lättare att fortsätta på sin bana.

Etiketter None

Tecken i tiden

På två veckor har jag fått två inbjudningar om pressresor. Jag ska flygas till ett märkes huvudkvarter och labb, eller till ett märkes nya, effektiva fabriker. Jag ska få se hur man jobbar med hållbarhet.

I vilken utsträckning är skönhetsindustrin en hållbar bransch? Egentligen inte särskilt. Plastförpackningar är de vanligaste, följt av glas och metall. I Sverige är vi okej på att återvinna men i större industriländer som Storbritannien och USA, för att inte tala om Kina och Asien, är man värdelös på det.
Sedan behöver vi inte ens nämna produktion och – en riktigt jobbig grej – transport. Mikroplasterna och mikropärlorna och annat skit i skrubbkrämer är på väg bort. Från hyllorna ja, men de är ju kvar i haven.

Skönhetsindustrin, om man vill vara cynisk, tjänar på luftföroreningar. Man säljer mer fuktkräm, man marknadsför anti-pollution-krämer.

Jag tackade nej till dessa resor. Med hänvisning till att det låter som en kontraproduktiv idé att flyga till en fabrik för att påvisa hållbarhet. I synnerhet när produkterna förpackas i icke-återvunnen plast och papper och fraktas jorden runt (om inte produkterna så ingredienserna).

Etiketter None

Helt i syNK



Det är ändå en upplevelse att besöka NKs skönhetsavdelning nu för tiden. Det är en flykt till en valfri europeisk storstad.
Eller nej, inte alls valfri utan mer bestämt London eller Paris. Det är uppenbart därifrån man tagit inspiration och det gör man naturligtvis rätt i. NK har alltid haft en tydlig profil: här finns inte bredden men djupet. Det är som allra tydligast på skönhetsavdelningen där märkena man tagit in inte representerar mainstream utan den insatta och den mognare kunden med en mer välanvänd Hermésplånbok. Till exempel finns nu amerikanska Dr. Barbara Sturm som har egen klinik, givetvis, och kunder som Hailey Baldwin och Kate Moss, representerad på hyllorna. Hon brukar tillskrivas äran för “vampire facial”, en riktig kändisfavorit.
Vad jag menar är: klart NK ska ha Dr. Barbara Sturm på hyllorna. Allt annat vore feltänk.
Hourglass, MD Perricone och Tata Harper ska naturligtvis också vara där, av samma anledning: eleganta och tydliga varumärken (klassisk skönhet, klinisk approach och ekolyx, respektive). Jag blir nästan upprymd av att se skönhetsavdelningar och butiker med så oerhört tydlig image. Nej men på allvar. Av samma anledning som jag älskar specialiserade matbutiker, gärna utomlands, och handlar mitt te i tebutiker som Sibyllans.
Jag blir mer matt av att gå igenom Åhléns more is more-avdelning än NKs, trots allt, även om prisklasserna i regel inte tilltalar mig. Men här finns Manasi7, ett favoritmärke (det är ett ord jag verkligen inte använder ofta!) som i sin nisch och sin prisnivå inte hade kunnat leva ordentligt någon annanstans än här, på NK. Så visst ska nischen in i det fina varuhuset med marmorgolv. Ja, det kostar, men en av de saker man får för priset är ju upptäckten av dessa mindre märken. Manasi7 är svenskt, tänker på hållbarhet, återvinning och multianvändning. Jag hade inte kunnat fantisera ihop ett bättre märke själv. Och färgerna är förresten toppen och kollektionen liten och begränsad. Med andra ord: alla rätt.

Etiketter None

Foundation

Men hej vad många märken som har riktigt mörka färger foundation nu…tänker jag, som är blek.

Jag får frågan av en kompis som ser ut som Naomi Campbell. Hon gör verkligen det. Hon frågar mig om jag kan tipsa om något märke som har foundation i mörkare färger och jag svarar spontant “men det har väl alla större märken nu för tiden? MAC, Bobbi Brown, Clinique…”.

Ja, det stämmer, förklarar min vän. Men du vet, bara för att de är mörkare betyder inte att de är anpassade efter mörk hy. Hon förklarade att de mörka tenderar att dra åt grått, att färgerna är helt keff, som om man bara hällt i basic brun utan någon hänsyn till undertoner…

Jag har hört om detta förut, från makeupartister. Jag har varit lite naiv kanske, tänkt att “men den situationen är väl löst nu, kolla så många shades Lancôme har!”.
Och det stämmer, Lancôme och många fler har utökat sortimentet även i Sverige. Men det är märken som Fenty (Rihannas) som visar vägen. Där women of color själva dikterar villkoren.


Etiketter None

Saker man behöver

Jo, jag var ju med i Stil i P1 alldeles nyss och pratade om tvål. Älskar sånt. Att berätta om en microföreteelse (tvål i det här fallet) som säger någonting större (om politik, historia, kultur i det här fallet).
När jag pratade om tvålens status och historia talade jag också löst om den genomgripande samhällskulturen, svunnen ur en växande medelklass, att uppgradera vardagssaker. Att köpa hantverksmässigt tillverkade grejer som såpa, tvål, choklad, öl, bröd…allt sånt man lika gärna kan köpa industri- och masstillverkat.

Men vi har hellre en dyr monstera än en vanlig bladväxt från IKEA, en dyr kaffemaskin istället för vanligt brygg etc. Alltså, det är en samhällsutveckling. Där tvålen är ett fint exempel.

Finns det några tillfällen då det är befogat att uppgradera på detta viset? Ja, absolut. När man stöder en lokal produktion istället för en global, importerad sådan. När det påverkar kvalitén, som i fallet bröd.

Sedan finns det ju ett gäng varor där uppgraderingen inte är nödvändig men som skänker någonting annat: skönhet i badrummet, en känsla av lyx och så vidare. Är det viktigt så kan man göra val utifrån detta men också, samtidigt hållbara val. Eller i alla fall mindre förgängliga.

Här är till exempel en nagellacksborttagare från & Other stories. Köper man den så stöder man å ena sidan en global industri, en kedja. Men också en kedja som tack vare sin storlek har saker att säga till om i underutvecklade länder där tillverkning sker.
Du köper en svindyr nagellacksbortagare (120 kr) men du köper en som stör mindre i naturen och på sopberget eftersom den till största del innehåller oljor och inte aceton.
Den ser snygg ut på en hylla, inte alltid oviktigt. Funkar den? Ja, inte kanske på glitterlack eller lack i flera, tjocka lager. Men om man som jag har en typ nude eller ett lager glans bara så funkar det utmärkt och luktar inte heller

En vanlig ansiktsolja kan man hitta i många olika utföranden. Vissa kostar multum, andra inte särskilt mycket alls. Det bästa är egentligen att kombinera olika oljor eftersom man då kan få ut olika egenskaper. Alltså, en som binder fukt och en som jämnar ut fettproduktionen, till exempel.
Men en bra allround är jojobaoljan. Den är mjukgörande och funkar både i ansiktet och på armbågar och nagelband. Den är lätt i konsistensen och därmed också bekväm att ha att göra med. Dessutom håller den bra, alltså den blir inte mindre potent efter att man öppnat den utan man kan ta tid på sig att använda den.
Som sagt, det finns många olika prislappar på kallpressad jojobaolja därute. Jag gillar den här från Organic Makers. Märket är svenskt och ser till att ingredienserna producerats under schyssta arbetsvillkor. Dessutom är priset bra: 110 kr för 60 ml. Oerhört fördelaktigt jämfört med många andra face oils från extremprofilerade skönhetsföretag därute, eko eller ej. Vissa kostar ju upp emot tusenlappen vilket jag har svårt att se motiveringen till. Ja, även om de innehåller retinol.

Sedan måste jag säga att jag verkligen gillar den här tandkrämen från svenska The Humble Co. De tillverkar tandborstar med skaft i bambu och lite andra grejer. De jobbar för eko och schyssta arbetsvillkor.
Just den här tandkrämen (39 kr) går ju in under den typen av varor som finns för mycket billigare pris. En vanlig tub får man väl under tjugan? Den här är dessutom en nätt 75 ml, det vill säga lite mindre än en vanlig storköpstub. Men här får man stödja ett svensk företag, fairtrade etc och dessutom måste jag säga att mintsmaken är mer mintblad än tja, tandkräm, om ni förstår vad jag menar.


Etiketter None

Sköna värld

Men ibland minns man det. Skönheten i världen. Klimatstrejkande barn med öppna ansikten, busschauffören som stänger men öppnar dörren igen när han ser mig komma springande.

Och så finns Insanto. Eller Boutique Ideale som jag tror den heter numera. Den lilla butiken i stort sett ingen vet om trots att den ligger så centralt, mitt i Birger Jarlspassagen.

Om Åhléns har musklerna vad gäller doftutbud, och NK har pengarna så har Ideale hjärtat och smaken. Här styr ingen kommers, här finns ingen topp tio-lista. Här finns bara den underbara eldsjälen Daria som handplockar märken med sin utsökta näsa och fingertoppskänsla: Galna italienare som döper sina kraftfulla, maskulina skapelser till Duro (“hård”). Så jag att han är italienare?

Det finns till och med en liten, liten salong inne i butiken. En behandlingsbädd och ett litet bord där man kan få shellac och där varsamma fingrar använder en liten liten el-slip för att skonsamt forma nagelband.

Men dofterna är förstås det stora skälet att gå dit, det var Insanto och Daria som tog Xerjoff till Sverige, också en supersvullig italienare men mer finlir än galna upptåg.

De har Etat Libre d’Orange med sina skojiga men också stämningsbringande och vackra skapelser (bestsellern Putain de Palaces är snarare svullig fransyska, som parfymerat hela sin kropp, som hon sedan pudrat, lite för mycket – den är mycket härlig).

Åh, de har ju också romantiska D’Orsay-dofter. Ni känner väl till myten/storytellingen kring Etiquette Bleue? Den kärlekskranke Greven D’Orsay komponerade den till Lady Blessington (namnet!) som han var förälskad i men som var trolovad med grevens bäste vän? Han gav inte parfymen något namn, ville inte avslöja sig, bara en blå etikett.

Och så har de alla parfymentusiasters favorit The Different Company. Högt aktad mest för att det är mästaren Jean-Claude Ellena och hans dotter Celine som ligger bakom det. Numera bjuder de in vänner och bekanta i den innersta kretsen att också skapa med dem. Och om man inte har koll på parfymörer (det är väl ungefär som att ha koll på producenter i musikbranschen, tänker jag mig) så skulle jag nog vilja säga att Jean-Claude är lite av…parfymvärldens Bryan Ferry? Skapar tidlösa, eleganta saker. Men är inte främmande för neoromantik och lite rock (som Roxy Music?). Det är den bästa liknelse jag kan komma på för tillfället.
Case in point: han var tidigare på Hermés och hade full kreativ frihet, fick skapa vad han ville. Det vill säga, elegans och kreativitet. Roxy Music.

Och allt detta ryms i denna lilla butik. Men vad mer och vad viktigare är – här finns kärlek, kunskap och entusiasm. Allt det som känns som motsatsen till det jag hunnit tröttna på.
Där man uppskattar hantverk, konst och upplevelser. Nej, inte på “shoppingsupplevelse”-viset som i de flesta butikers fall betyder en styv påse och silkespapper. Utan upplevelse som i en tripp för doft, minne, sinne och humör. Skönhet alltså.

Etiketter None

Borta från listan

Nu ha det varit tyst länge, jag vet. Dels har jag hunnit hoppa in på ett heltidsjobb som tar…hela min tid? I alla fall nästan hela min vakna tid. Och helgerna går därför åt till att städa, tvätta, ta hand om mina marsvin och skriva frilansgrejer.

Men en stor anledning till denna tystnad är förstås också min ambivalens, mina tvivel. Som verkar ha resultera i att jag fallit bort också från en massa märkens medvetande. Eller i alla fall presslistor, jag får ytterst lite infoutskick numera. Och det är väl lika bra eller rätt åt mig eller vad man ska säga. Det är i alla fall rimligt från deras sida. Jag förstår dem. Pressutskick är till de som bevakar ämnesområdet.

Nu gör jag ju det i alla fall, jag skriver fortfarande skönhet i Icon till exempel. Och Icon är en av få tidningar, ändå, där man (jag) kan få skriva analyserande och låååångt om skönhet. Ett nytt nummer är ute nu, där skriver jag om prenumerationstjänster på skönhetsboxar, något ni läsare också varit engagerade i! Så det tackar man för. Jag är, med andr ord, fortfarande här. Men under tankeverksamhet.

Etiketter None

Ett steg fram och två steg bak

Idag fick jag en märklig förfrågan från ett företag. Jag fick fler sådana förut, om att åka på pressresa, att träffa någon forskare, att intervjua en parfymör.
Jag tackar i regel nej, jag har inte åkt på något sådant på flera år. Istället för en lång utläggning om industrins väloljade hjul och så är mitt främsta argument numera klimatet. Såklart. Jag flyger två långresor om året redan, jag kan inte på något sätt motivera att resa någonstans över en dag eller två.

Nå.

Företaget ville flyga mig till Sydamerika för att visa upp sitt miljösamarbete med ett ställe där, som återvinner plast åt dem.
Jag var tvungen att tänka några varv: flyga till andra sidan jorden för att diskutera deras miljöjobb?

För inte länge sedan diskuterades en resa företaget Nelly gjorde där man flög ned 200 influencers till en solig plats i sydeuropa för att boosta företaget som börjat profilera sig som hållbart.

Nu skriver jag inte detta för att basha företagen. Jag skriver detta för att jag inser att det handlar om att låta handling föregås av statements och ibland är det faktiskt svårt att göra tvärtom. Ibland tänker man inte ens på det. Till exempel håller jag med Nina Åkestam och Jessa Crispin som menar att när man reducerar feminism och kvinnokamp till att bära t-shirts med slagord och “alla som vill att män och kvinnor ska ha lika lön är feminister” är rörelsen död. I alla fall menlös. Det betyder ingenting om inte handlingen finns där.
Jag vet att jag gjort mig skyldig till detta. Tonat ned, försäkrat i synnerhet män om att feminism inte måste betyda militant feminism, herregud nej, utan mest bara jämställdhet. Och det vill väl alla ha, eller hur?

Jag inser nu att detta är samma sak som att flyga till Sydamerika för att beundra något företags plaståtervinning. Om företaget verkligen var miljömedvetet på riktigt skulle de inte flyga ned folk. De skulle kanske inte ens använda plast? De skulle kanske se över sin verksamhet över huvud taget.


Etiketter None

Två skribenter, ett samtal

Annahita skrev om skönhet på Whinar tills hon inte längre gjorde det. Hon beskriver på bloggen att hon inte längre ville, att industrin urholkar glädjen och klimatet gör det olustigt att uppmuntra till köp. Jag har haft liknande tankegångar, vrider och vänder på känslor och argument. Så jag tänkte att det kunde vara på sin plats med ett samtal.


Hej Annahita, hur är läget?
– Hej Caroline, det är fan fint alltså. Jag har nyligen varit på Yasuragi, det var en två år gammal bröllopspresent som vi äntligen löste in!

Åh, så fint! Vi känner ju inte varandra så bra egentligen men det känns ändå som om jag känner dig. Sociala media gör väl sitt till men vi har ju också lite “rört oss i samma rum”, om jag får uttrycka mig konstnärligt. Du är en oerhört cool skönhetsperson som inte räds varken starka färger eller skriva argt. Jag ser mig mer som en storasyster med hästsvans.
– Hahaha, sluta vara ödmjuk! Det är inte en bra look på dig, you queen! Du är en av de bästa skribenterna jag vet, med ditt stilla och reflekterande språk. Du är också en av de som fått mig att acceptera att jag är en långskrivare. Alltså en som skriver långt. Jag tycker också att det känns som att vi känner varandra på något vis.

…Men om jag ska fortsätta på min bana med konstnärliga uttryck så har du ju nu valt att lämna rummet, i alla fall skönhetsbloggarrummet. Jag tycker förresten det är svårt med uttrycken här, dels tycker jag att ordet skönhetsbloggare signalerar någon som skriver med en iver, som bevakar och rapporterar. Det gör inte jag. Sedan tycker jag att jag bevakar kultur där skönhetskultur är en av grejerna som ingår i det. Hur har du sett på ditt bloggande? Har du tankar om titlar och sånt?
– Ja, vad kul att du nämner detta! Jag har också tänkt på titlar, det ställs ju ofta på sin spets när medier frågar hur de ska presentera en. Jag har på sista tiden valt ordet “skribent”, det ger inga löften om regelbundenhet. Tycker det låter långsammare än “bloggare”, på ett härligt sätt. Jag försökte länge att vara en som levererade regelbundet men det kändes inte som jag.

Mmm. Det är bra, ödmjukt utan löften. Du har ju valt att sluta blogga om skönhet. Och jag förstår dina skäl mer än väl. Men kanske kan du sammanfatta dem igen?
– Det huvudsakliga skälet är att vårt klimat har tvingat mig att ta ställning och agera i väntan på att våra makthavare gör detsamma. Jag har alltid ansett att konsumentmakt är bullshit egentligen, och ett sätt för liberala politiker som sitter i marknadens knä att undandra näringslivet från så mycket ansvar som möjligt. Men jag ser inte att våra ledare tar de nödvändiga besluten så jag försöker påverka så gott jag kan från min egna plattform. Jag vet ju att jag har påverkat mina följare att handla, då kanske jag också kan påverka dem att inte handla! Och skönhetsindustrin har kvävt mig med sina maniska säljbudskap, det blev för mycket.

Du säger att kärleken och passionen försvunnit. Minns du när och hur du kände den? Hur var den då? 
Jag minns känslan, men skulle inte kalla det för passion. Jag har aldrig varit passionerad när det kommer till skönhetsvård specifikt, utan skönhet i ordets bredare bemärkelse. “Livets goda”, kanske man kan kalla det. Du vet, snötyngda tallar, siden och andra vackra tyger, ett glansigt tjockt hårsvall, sån där perfekt rik och uppfriskande konsistens som vissa krämer har, en iskall öl med en människa man saknat, solljus genom lövverket, en lystrig ren bas som varken är torr eller fet, nybäddad säng, vissa dofter, naken betong… åh nu ger jag mig själv rys över ryggen. Känslan är närmast hänförelse. Jag uppskattar skönhet så otroligt mycket, jag kan kanske inte leva ett fullödigt liv utan att omges av sånt jag tycker är vackert. Det kan mest beskrivas som ett behov. Jag har ett skönhetsbehov.

Menar du att du riktar det behovet mot annat nu, än den sortens skönhet som konsumeras? 
– Ja, absolut! Jag njuter mer av stillhet, mat, böcker, vara på landet, arkitektur. Jag har fått tillbaka min läslust också, så jag har t.ex. lånat Till skuggornas lov av Junichiro Tanizaki, det är en liten essä där författaren jämför traditionell japansk estetik med västerländsk. Den gavs ut 1933 då det var ju en jävla resa att läsa den.

Jag är ju i en sådan situation nu, jag har tappat lusten. Eller, det stämmer inte, jag har tappat lusten att gå i industrins led. Jag kände samma sak när jag slutade med filmjournalistik för flera år sedan, det var för mycket industri och för lite kärlek. Men skillnaden mellan dig och mig beträffande just detta, tror jag, är att du har en annan karriär medan jag jobbar med att skriva. Vilket gör det svårare för mig att sluta. Eller tycker du att jag är feg?
Nej, jag tycker inte alls att du är feg. Skrivandet är ju ditt levebröd, och så är det med väldigt många andra av våra beautykollegor. För mig har det varit enkelt att lämna eftersom att jag upplevt att jag inte riskerar någonting utöver antal följare. Jag vet dock att det finns personer som as we speak är i begrepp att lämna, och ser över andra inkomstkällor. Det är ju många av oss som lider av att titta på de smulor som återstår av kreativitet, integritet och originalitet nu när industrin vuxit sig för stor. Skönhetsbranschen växte för mycket och för snabbt. Kanske sammanföll den utvecklingen med framväxten av den här nya klimatrörelsen, och kanske är det den första sektorn som märker av ett avmattat intresse hos konsumenterna. Jag tycker inte att du behöver sluta, du har ju aldrig varit en av de mest konsumtionshetsande rösterna. Det kommer alltid vara intressant att ta del av vad intellektuella och fritänkande skönhetsskribenter har att säga, så jag tror att du kommer ha mycket jobb framöver. Även om du flyttar ditt fokus från branschens intressen till dina, läsarnas och planetens egna.

Du, det tackar jag verkligen för. Jag är ju egentligen rätt ointresserad av just produkter. Jag skruvar alltid på mig när folk frågar om bästa foundation eller bästa vaniljparfymen. Men det har att göra med att jag känner ett ansvar! Att ge ett bra svar, att verkligen försöka förstå vad personen längtar efter innan jag pekar på vart personen ska lägga sina pengar. Hur har du känt kring det?
– Jag har också tänkt mycket på det där, och älskade alltid de långa kluriga läsarfrågorna där avsändaren lagt ner mycket energi på att beskriva sig själv och vad hen söker på ett målande sätt. Det gjorde min uppgift lättare, men det tog också mycket mer tid än att rekommendera en och samma favoritprodukt till alla. Jag tycker att det är så oerhört hedrande att läsare har litat på mitt omdöme så pass mycket att de köpt något på min rekommendation, men det är också lika skräckinjagande som det är hedrande. Det lär ju ha blivit fel så otroligt många gånger ändå, och en läsare har känt sig besviken på mig, eller sig själv, och ett felköp känns fan alltid som ett nederlag

En grej jag i alla fall aktivt gjort är att tacka nej till resor där man ska åka till någonstans över dagen för att intervjua någon parfymör eller någon person från något labb som fått betalt för att ta fram en produkt. Det är någonting jag skulle uppmuntra fler kollegor att göra, i skönhetsbranschen men också inom film och musik. Läsaren bryr sig inte så himla mycket om man varit på plats eller intervjuat via telefon eller Skype, tror jag.
– Ja, bra! Det är ett jävla flygande utomlands på superkorta men lyxiga möten och 24-timmarsresor, och det blir väl ett väldigt vackert content i sociala medier men jag tror inte heller att det tillför något speciellt för läsarna. Många av dem är nog ganska mätta och avtrubbade vid det här laget, och reagerar inte längre med samma överväldigande känsla av wow, som de kanske gjorde för en 3-5 år sen när detta med beautyinfluencers var nytt. Jag undrar också över skribentens neutralitet och integritet när det vankas massivt påkostade bjudresor, champagne, meet ‘n greet och allt det där. För det mesta har ju företagen den goda smaken att inte med ett knyst nämna eventuella förväntningar på artiklar, blogginlägg och Instagrambilder, men mindre erfarna och storögda skribenter och influencers känner garanterat av den underliggande pressen.

Jag också, en gång i tiden. Behandlas man som en kunglighet börjar man tro att man är en kunglighet, minns jag att jag tänkte när jag var inne i pressresesnurren kring film. Jag började mer och mer känna att jag var lurad, en bricka i ett spel. Men glädjande nog var det lätt att ta sig ur. Vilket du också verkar kunna intyga. Så jag väljer hoppet och tilltron.

Etiketter None

En läsarfråga om personliga varumärken


I skenet av samplesamhället, vad är dina tankar om ”influenser”-märken inom skönhet? Tänker på Emma S, Löwengrip m.fl kändiskvinnor som startar beautymärken. Jag vill vara öppen men blir skeptisk när man visar en instastory på pågående produktutveckling där ett gäng medarbetare ”känner” på produkterna. Finns det nånting som faktiskt är bra eller är det bara återigen skuggan av någon annans livsstil man köper?

Vilken oerhört bra fråga. Är det skuggan av någon annans livsstil man köper?
Det korta svaret är väl nej, men man köper heller inte nödvändigtvis kunskap.

För tydlighetens skull kan varken jag eller någon annan såklart dra alla märken med ett känt varumärkesnamn på över en kant. Att en “kändis” ligger bakom behöver såklart inte automatiskt betyda sämre produkt. Till exempel har Cindy Crawford några topprodukter i sin linje “Meaningful Beauty” och Iman har, vad jag hört, oerhört bra makeupprodukter för mörkare hudtoner.

Jag skulle säga att det gick inflation i “kändis”-skönhet för tio år sedan då kändisparfymen var det stora. Men det var också en nyvaken tid, sociala media var nytt, sättet vi berättade och såg tv på var nytt (ingen slump att Sarah Jessica Parker gjorde succé med sin parfym Lovely under samma tid).

Sedan dess har allehanda modeller (Cindy Crawford, Tyra Banks, Emma S, Iman…) släppt produkter i eget namn liksom skådespelerskorna (Drew Barrymore, Jessica Alba, Miranda Kerr…) och till och med entreprenörerna (Löwengrip, Linda Hallberg, Bianca Wahlgren…).

Det finns såklart en affärsidé bakom detta precis som det fanns en affärsidé bakom kändisparfymerna. Vinstmarginalen var god, varumärket, det vill säga kändisen, redan ett etablerat namn. Och de flesta var och är mediokra men det finns undantag: SJPs Lovely är fin för den som gillar okomplicerade blomdofter, Britney Spears har imponerande svulstiga doftdrömmar i sin Fantasy-serie och under en period när jag var inne på kokos (den tiden är över) gillade jag verkligen Gwen StefanisG” ur Harajuku-kollektionen. Det finns fler, men det är de jag kommer på just nu.

Men nu ska jag berätta en sak. Och innan någon representant för något varumärke skickar ett argt mail så får jag väl safe:a och säga “det finns förstås undantag”. Men nu ska jag berätta om hur det går till när man skapar en skönhetsprodukt.

Man börjar inte från scratch. Influencern eller modeller eller kändisen är inte med och står i ett labb och säger “jag vill ha menthoxypropanediol och så vill jag att du tar Polyquaternium-51”. Om denne inte är kemist vill säga, i så fall tar jag tillbaka.
Det man gör är att man antingen beskriver vad man vill ha (“en lätt hudkräm med anti-age-egenskaper”, till exempel) eller provar några generiska baskrämer, eller så köper man en redan befintlig ny, kräm som ingen annan redan köpt.

Sedan modifierar man. Vill man ha parfym i? Vill man att den ska kännas tjockare? Vill man ha lite nya, spännande ingredienser kanske, vi håller på mycket med japansk aska nu, det är det nya”.
Sedan testar man, kommer med förslag på ändringar. När man är nöjd beställer man. Och då har man också bestämt sig för hur flaskan eller burken ska se ut, om man ska ha etikett eller pump eller vad man nu tycker förmedlar vad man vill förmedla.

Man köper helt enkelt andras kunskap.

Det är varken etiskt fel eller konstigt. Jag skulle aldrig kunna sätta ihop en bra kräm, men det finns de som kan det och detta är deras affärsidé: att ta fram krämer och sedan sälja till företag som sätter sitt namn på dem. Om man inte är superstor som L’Oréal och har egna labb och egna kemister som tar fram produkter för typ alla L’Oréals märken.

Det betyder att varumärkespersonen inte nödvändigtvis skapat produkten men “godkänt” den. Köpt den alltså, köpt formulan.

Jag läste en intervju med Jessica Alba som påstår sig blivit en “ingrediensnörd” genom utvecklingsprocessen av sina produkter inom märket Honest Beauty. Well, även om hon är en “ingrediensnörd” (vad betyder det ens?) med vilket jag förmodar att hon menar att hon är intresserad av ingredienser, så betyder det inte att hon besitter kemistens kunskap om rätta mängder, rätta kompositioner.

Jag kommer plötsligt att tänka på någon sång av Hasse Alfredsson där han sjunger att han ju gillar sockerkaka och falukorv och polkagrisar eller något sånt, så varför smakar det inte bra när man äter allt tillsammans?

Med andra ord: nej, att någon har sitt namn eller stämpel på en produkt betyder inte att den är bättre eller sämre än någonting annat. Att man varit “med under processen” är ingen garanti för någonting.
Makeup är ju en sak, där är det lätt att se saker som användarvänlighet och hållbarhet direkt vid en applicering. Med hudvård är det snårigare, man får helt enkelt höra sig för, läsa på ingredienslistan…och hålla utkik efter uppenbara misstag som parfym, alkohol, linalool….

Men köper man skuggan av någon annans livsstil? Kanske. Men då är det glamorösare att köpa deras parfym eller deras kläder, än deras kräm?
Jag menar, bär man inte hellre Madonnas/Victoria Beckhams stil än deras hudkrämer?



Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen