En metafysisk doft är en doft som luktar som någonting man inte kan veta hur det luktar. Som sjöjungfrur till exempel. Eller den försvunna ön Atlantis.
Man kan ju gissa, men man vet inte. Jag tror till exempel att en sjöjungfru luktar ganska illa. Lite murket och mögligt. Men vad vet jag?
Nej, just det.

Profumum Roma har till exempel en typisk metafysisk doft som heter Victrix. Den doftar som “Rom för två tusen år sedan”. Det betyder rökelse från katedralerna, gröna lagerblad som växer vilt, furu och jord blandat med lite svettig krydda. Den är väldigt fin och maskulin, jag gillar den. Om Rom luktade såhär en gång i tiden vet vi förstås inte (jag skulle kanske också lagt till en del läder i blandningen, jag tänker mig att alla gick runt i Gladiator-wear) men det spelar ingen roll, det är storytellingen som är viktig.

För det är ju så – det är ett faktum – att luktsinnet är mer förknippat med minnen än vi tror, och mycket outforskat. Därför kan det göra mig uppriktigt besviken, närapå nedstämd, när en doft slentrianmässigt beskrivs som “modern”, “för den självständiga kvinnan” eller – i bästa fall – “som en sommardag” i tidningar eller reklamtexter.

Mitt luktsinne är alltså ett av de största luckorna in till mitt undermedvetna – och medvetna. Varför ska det inte få utmanas på samma sätt som mina andra sinnen? Jag får frågan ibland om jag har en bra näsa. Det tror jag inte att jag har, jag har nog en medelmåttig sådan. Men jag har bra fantasi, och associerar lätt. Så när något presenterar en doft för mig som luktar “som Rom för två tusen år sen” versus en som luktar “självständig kvinna som är både romantisk och elegant” så luktar jag ju alla gånger på den förra och skippar den senare.

• Postad 2012-01-09
• av Caroline Hainer
• Kategori doft, Uncategorized
• Kommentarer: 5

Etiketter None