Fifty Scents

Domedagsguden

breath-of-god
Helt säker kan jag naturligtvis inte vara men min gissning är att guds andedräkt inte luktar så här. Men om man har en gudsbild som är ganska dyster, eller om man känner att svaret på teodicéproblemet är att det onda är lika mycket Gud som det goda, ja, då kanske man kan tänka sig Guds andedräkt så här.

Breath of God är lite av en anomali i LUSH-butikerna som generellt doftar tvål, puder, talk, mynta, saftade bär, natrium, bakpulver och skafferi. Men så är också LUSH-parfymerna lite av de coola kusinerna från storstaden i sällskapet, nästan lite för coola för att platsa bland harmlösa badbomber och tårtformade tvålbitar.

I LUSHs tolkning doftar Guds andedräkt som en blandning av domedagen och en äldre, tjänstemannafarbrors cologne. Och det menar jag som en bra grej alltså. Jag menar att detta är ett koncentrat av efterföljderna av en flygplanskatastrof – bränt gräs, bensin, jord, plast och rök – blandat med den värme och kärlek som finns i just fuktig, härligt brun jord, tryggt trä, vaken mint och optimistisk citrus.

Hur skrämmande det än kan låta att gå runt och dofta flygplanskrasch, domedag och snart pensionerad tjänsteman så vill jag ändå uppmuntra er alla till att göra just det. För att det är en ytterst bärbar, unisexparfym. Och den är billig också, du får den för 199 kr och du kan köpa den i ett “stick”, i solid version att ha med i handväskan så att man är förberedd när gräshopporna svämmar över och paddorna ramlar ned från himlen. Och fredag 13:e inträffar i år i september månad och säkert har den där inkaindiankalendern något spännande att säga om just år 2013 i förhållande till jordens undergång.

Etiketter: , , , ,

Kvinnor som hatar kvinnor

471729-sunday-people-nigella-lawson-choke-front-page
Nej, jag kan inte låta bli. Jag kan inte sluta tänka på den här krönikan av Cecilia Hagen i Expressen efter att bilderna av Nigella Lawson med makens händer om halsen i ett stryptag kommit ut. Hagen skriver, kort och gott, att saker inte alltid är som de verkar och att vi inte ska var för snabba att döma Nigellas make nu för att det kan faktiskt vara så att misshandeln (ja, detta är misshandel) är framprovocerad. Av Nigella själv. “Hon kanske är en satmara“.

Varför skriva om den på en site som handlar om skönhet och parfym?

Jo, för att den dryper så av förakt mot olika egenskaper och företeelser som uppfattas som traditionellt kvinnliga varav skönhet är en. Den dryper av förakt mot Nigella själv, baserat på hennes utseende. “Hon är det ultimata kvinnoidealet” skriver Hagen och verkar tycka att det är helt uppåt väggarna. Hon är helt enkelt för snygg och för mån om sitt utseende. Det får man inte vara. Är man snygg och går och stoltserar med det utåt kommer det att straffa sig. Man får helt enkelt skylla sig själv om någon lackar ur, till exempel ens make.

Föraktet i den här texten gör mig galen. Föraktet mot en kvinna som är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar (inte utan sitt efternamn påpekas det!) och som var slampig nog att flytta ihop med en man bara ett par månader efter att maken gått bort i cancer. Detta är också krönikans rubrik. Obs! Hon flyttade ihop med en man skittidigt i förhållandet! Plus att hon är snygg.

En sådan kvinna kan inte vara bra.
En sådan kvinna har någonting att dölja.
När en sådan kvinna blir misshandlad offentligt av sin make så kan det mycket väl ligga någonting annat bakom. Det kan vara hennes eget fel. Så är andemeningen. Och bevisen är dessa:

Eftersom en kurvig kvinna som nått framgångar (tack vare sitt efternamn) till skillnad från till exempel vår egen hederliga, hyfsat asexuella (obs! viktigt!), hårt arbetande, aldrig snygg-koketterande och alltid lika trevliga Mat-Tina, aldrig kan ha rent mjöl i påsen. Nigella kan ha provocerat fram stryptaget. Hon kan faktiskt ha förtjänat det till och med. Hon är faktiskt, skriver Hagen, “ohämmat flirtig” och antyder att just därför, och just för att hon är snygg och kurvig, kan det faktiskt vara så att hon varit otrogen. Då blir det ju som bekant stryptag. Och ingen ska kunna anklaga Nigellas man för  ett felaktigt agerande där.

Det är föraktet som gör mig mest ledsen.
Och får mig att tänka på Madeleine Albrights ofta men ändå aldrig tillräckligt ofta citerade “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.
Att man som kvinna fortfarande måste ursäktas och försvara sig för att man är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar och är slampig nog att ta emot kärlek bara ett par månader efter att maken gått bort. Va?

Men. Om Hagens resonemang om att “allt inte alltid är som det tycks från utsidan” ska hålla borde det givetvis också appliceras här. Hur vet Hagen att det rörde sig om slampig, omoralisk, förhastad kärlek och bara några månader efter att maken gått bort?

Och sedan, och det här är det viktiga: betyder det, eller finns det någonting som betyder, att Nigella förtjänar att misshandlas eller att makens agerande på offentlig plats är berättigat, ursäktat?

Etiketter None

Pierre Hardy/NARS = gåbortpresent

 

original

Och så bara en rad för att tala om att de här små krabaterna i en vacker, styv, vit NARS-ask är bedårande.
Alltså, asken i sig är som en liten, dyr pralinask och inuti den ligger en nagellacksduo i vad som i det närmaste kan beskrivas som “sportiga kulörer” som tagits fram av Pierre Hardy för just NARS.
Lyxiga lack, det måste jag säga, i lyxförpackning. Den perfekta gå bort-presenten tycker jag istället för just chokladpraliner och/eller en blombukett. Ett sidenband runt den här lilla asken och du anländer definitivt till middagen med stil.

Finns på Sephora och kostar 240 kr.

Etiketter None

Roberto Cavalli Acqua

roberto-cavalli-acqua_2

Har haft den här skönt italiano-svulliga flaskan på mitt sminkbord ett tag nu. Där har den stirrat på mig med den där stöddiga, uppblåsta bröstföringen som hos en operasångare.
Men den är inte så dum, banne mig, Roberto Cavallis Acqua.

Precis som epitetet “Sport” ger associationer till hur en doft bör dofta (marint, omklädningsrum, öppen sportbil, pikétröja) så kommer också epitetet “Acqua” med förpliktelser (melon, gurka, sälta, backslickat hår på någon vid en poolkant, medelhavet, vita badbyxor).

Och precis som nio av tio “sport”-dofter skulle tjäna på att slopa “sport” så gör många dofter sig själva en otjänst genom att låta sig kallas “Acqua” och Roberto Cavallis blå madame är en av dem.

Fast visserligen finns här någonting salt och marint men det är mer någonting i bakgrunden, som en bris från havet som man vet omger staden men som man inte alltid ser. Acqua är mer en blommig doft än en vattnig, havsdoft. Mer strand än hav, om man säger så. Liljekonvalj, apelsinblomma och aningen jasmin men inte så att det blir en stark blomdoft, snarare en brisig sådan.

Det är det som jag tycker om.

Etiketter None

“…det fanns inget som dög på marknaden….”

“Jag letade länge men kunde aldrig hitta en produkt som passade min hy”. Det måste vara skönhetsindustrins svar på modevärldens “Vi gör bara kläder vi själva skulle bära”.

Det är den allra vanligaste typen av storytelling hos nya märken. Att märket “skapades utifrån ett behov”. Att man letade och letade, man provade allt men ingenting dög. REN talar om att ena skaparens gravida fru fick utslag och allt möjligt av hudprodukterna som fanns att tillgå så man var helt enkelt tvungen att uppfinna någonting annat. Make Up Store och Smashbox pratar om att man började tillverka makeup för makeupartister som krävde någonting mer än det futtiga utbud som stod till buds. För ingenting fanns, som matchade behoven. Ingenting. Bobbi Brown säger detsamma.

Att man inte hittar någonting som duger i en marknad så stor som skönhetsindustrins är förstås fascinerande på ett plan. Och missförstå mig rätt, det finns säkert en uns av sanning i det hela också. När det finns för mycket att välja på blir det svårare att göra ett val. Och det är de senaste tio åren som teknologier och allt möjligt annat verkligen gjort dagens skönhetsprodukter till någonting helt annat än tidigare, i många av fallen.

Men det är samtidigt också någonting cyniskt över yttrandet och filosofin att “ingenting annat duger”. I en av de mest lukrativa och snabbast växande branscherna i världen, finns det alltså ingenting som funkar? Så pass att den ena efter den andra känner ett behov av att skapa någonting nytt. Ännu en ny, “revolutionerande formula”, ännu ett nytt koncept, ännu en ny linje. Ännu ett behov.
För om fler och fler märken skapas “utifrån ett behov” eller för att ingenting annat duger, hur kommer det sig att marknaden bara blir större och större? Borde den inte bli mindre och mindre, och bara de allra bästa märkena (de som duger) stanna kvar?

Etiketter None

Tre klassiska, billiga herrdofter


Carons Pour Un Homme får man för runt 300 kronor. Hitta den på EBay, hitta den i en parfymhylla “utomlands”. Den är lätt att hitta, bara inte i Sverige.
Lavendel är väl nyckelordet här, och det är ju en lugn, ganska sofistikerad doft. Stråhatt, liten sidennäsduk i kavajfickan. Den här doften utkom dessutom 1934 så det är kanske inte för inte som bilden av en herre likt Kentucky Fried Chicken-mannen poppar upp.
Jag skulle inte heller säga att detta är en parfym för enbart män. Lavendel är en ytterst unisexig historia, liksom vanilj och det är de två dominerande dofterna. Brutalt realistisk lavendel, följd av en len, inte överdrivet söt vanilj. Vissa tycker att den doftar “trolldeg”, andra “limstift”. Well, det är det som är det fina med doft. Mitt enda minus med Pour Un Homme är att den försvinner ganska snabbt, enligt min erfarenhet.

Det finns oräknerliga variationer på Tabac. Både på doften i sig och av originaldoften som finns som tvål, raklödder, talk och gud vet vad.
Den billiga (till priset sett) colognen är en klassisk fougére, alltså citrus och trä med tonkaböna och ekmossa i mitten. Den här Mad Men-aktiga parfymen från 1959 har också, precis som namnet antyder, aningen tobak i sig vilket ju ger Don Draper-associationer. Flaskans form och logo likaså. Men till skillnad från vad man kan tro är det här ingen stark eller vulgär cologne utan en mjuk och fin sådan. Len. Som i barberarsalonger i en småstad eller bilden av en snäll farfar i skägg som gör sig fin för att gå till kyrkan. Lite alkohol kan man nog plocka upp i doften i början men det försvinner. Och för runt trehundringen (ännu billigare “i Europa”) så är det lugnt.

Brut sägs vara Arnold Schwarzeneggers vardagsparfym. Och varför inte? I annonserna kallas den “The Essence of Man”. Elvis var tydligen också ett fan.

Flaskan har alltid varit grön, ända sedan 1964, och fram tills alldeles nyligen hade den alltid en liten silvermedaljong runt halsen. Precis som Tabac finns det också Brut-tvålar, after shave, deodoranter, talkpuder och allt möjligt annat. Men det är colognen man vill åt också här eller Edt. Också Brut är, som Tabac, en fougére men mer självsäker. Mer huliganen i fougére-hejarklacken om man säger så. Man i bomberjacka som tuggar tuggummi med citronsmak. Inte lika omedelbart lättälskad som de andra. Men ändå intressant.

Etiketter None

Tung melankoli

Ni får ursäkta, jag är lite låg just nu. Kanske var det regnet i lördags som lade det sista pressande trycket, eller så är det hopande deadlines och känslan av att inte riktigt passa in någonstans. Eller klara av någonting. Eller ens säga någonting relevant eller av värde alls.
Hur det än är så känner jag mig personlighetslös och blek. Alltså inte blek som i ljushyad, utan blek som i färglös.
Ja, jag ska inte tynga er med det. Och jag vet såklart att dagar som dessa kommer och går. Man lyssnar på speciella, öronmärkta låtar man lyssnat på hundra gånger förut vid exakt samma sinnesstämning och exakt samma gråa, luftiga men pressande tryck.
Inga kläder i garderoben passar, allt ser fel ut. Hängigt, slafsigt, trångt, fult. Håret vill inte, hyn vill inte.
Alla har dagar som dessa. Jag vet att de kommer och går.
Ljusa, glada parfymer känns lika fel, de doftar inte som jag.
Jag vill dofta melankoli. Doftar lavendel melankoli? Ja, någonstans ser jag melankolin som lila, både till färg och doft. Sorgsen men inte svart. Viol känns också som en melankolisk doft, den är så tunn och klen som blomvärldens motsvarighet till lungsjuk eller anemisk. Men Balenciaga-doften, den underbart gröna och lila, har alldeles för mycket liv i sig. Försiktigt tröstande L’Heure Bleue är ju vanligtvis mitt förstahandsval vid melankoli, blå skymningstimmar, halvöppna fönster, duggregn och grå himmel och lätt, lätt hjärtesorg.
Men jag behöver något tyngre. Som Aprés L’Ondee, den där ensamma promenaden bland apelsinblomma och viol efter regnet som precis har slutat, och ingen vågat sig ut igen. Ensam i parken, blöta irisblommor, tyst vanilj.
Humiecki & Graef har parfymen Skarb som uttalat ska dofta melankoli. Det gör den säkert men inte för mig, den doftar alldeles för pikant för att min melankoli ska iklä sig den. (Skarb finns på COW i Stockholm för den som vill testa). Att den innehåller doftnot av absint är i och för sig intressant, jag tänker mig att det är något man skulle kunna längta efter i sin känslosamma stund.
Kanske är Angéliques Sous La Pluie från Frédèric Malle det jag behöver istället. En trygg, träig doft som luktar som att sitta inomhus i en sommarstuga med röda knutar medan regnet duggar över gräset utanför. Ett rådjur som dyker upp, spejar med vackra, bruna ögon. Konstaterar att hon är ensam, och att det är en bra grej. För då kan hon äta vidare, andas ut, slippa vara stilla. För rådjuret är ensamhet lika med trygghet och inte tvärtom. Det är kanske det jag måste påminna mig om.

Etiketter None

Lite reflektioner bara, över Creme de la Mer

På Into the Gloss kan man läsa en fin intervju med Dita von Teese och hennes förhållande till makeup. Den är gammal nu men ändå.

Jag beundrar Dita för att hon skapat sin egen image, hon har (i alla fall enligt henne själv) alltid lagt sin egen makeup och fortsatt att göra det. Aldrig någon makeup-artist, aldrig någon stylist. Hon har kört sin retrolook sedan “låååångt innan det var hippt” (och fortsätter att göra det medan rockabillyvågen svalnar mer och mer). “I believe in a routine and practicing it—that’s what makes you good at it”. Det gläder mig också att hon tydligen använder min eyelinerfavorit (när det kommer till eyeliner på burk) Fluidline från MAC också.

Men jag förvånas lite över hennes hudvårdsfavoriter: Darphin och Créme de La Mer och detta får mig att skriva detta inlägg.

Två väldigt olika filosofier bakom de märkena. Darphin kör esoteriskt, aromaterapi, naturliga ingredienser och inre harmoni och så vidare. Allt man förknippar med tanken på ett spa. (Så finns de också representerade på otaliga salonger och spa, och inte alls lika mycket i butik).

Sen Créme de La Mer. Den ofantligt dyra krämen i den väldigt fula och billiga burken. Kändisarnas favorit, filmstjärnornas val och så vidare. Men kära nån.

Créme de La Mer kör på en påstådd läkande kraft hos alger men bygger hela sin image på att succékrämen är ett högteknologiskt vetenskapligt mirakel, framtaget av en rymdfysiker som fick ansiktet sönderbränt i en olycka och därefter började jakten på en kräm som kunde läka hans hud. Tolv år och 6000 experiment (?) senare hittade han den. Eller, rättare sagt, då blandade han till den.
Tydligen.
Enligt sägnen.

En liten parantes till detta nu, som inte har ett dugg med Dita von Teese att göra men som jag alltså tänker på varenda gång jag hör någon lovorda denna kräm: varför är det vida antaget att om man är “vetenskapsman” eller till och med “rocket scientist” så kan man göra allt inklusive en perfekt mirakelkräm för ansiktet? Jag skulle ju lita mer på en kemist sådär spontant än en rymdfysiker. Är “smart” eller “välutbildad” verkligen likställt med hudläkare och kemist?

Men visst, det ger förstås det hela en air av vetenskap på hög nivåoch dessutom bra “storytelling” ur marknadsföringssynpunkt. Till mytologin hör också att krämen sägs ta flera månader att fermentera och blanda fram. Därav priset.

Créme de La Mer trycker hårt på det här med de vetenskapliga experimenten. En liten upplysning som kan vara trevlig att veta om man ska lägga två tuss på en burk kräm är att märket ägs av Estée Lauder. Inget konstigt med det, Lauder äger tusen andra märken. Men om Lauder nu äger Créme de La Mer som alltså fortsätter att boasta om att Créme de La Mer är en mirakelprodukt – konkurrerar man inte då med Estée Lauders andra “mirakelprodukter” som Cliniques trestegsprogram och LAB Series helhetslösningar? Två av flera brands som ägs av Estée Lauder.
Om nu Créme de La Mer “läkte all hud” och var den ultimata krämen, det mirakel man påstår, då skulle man ju inte behöva äga några av de andra märkena? Och hur vet vi att algers påstådda aktiva och potenta kraft lever och frodas i en kräm? Vet en “vetenskapsman” sånt? Som dessutom förvaras i en burk, alltså inte på tub, vilket annars är kutym för att bevara aktiva ingredienser?

Jaja, det kallas “business” såklart och det är helt normalt och fair game att olika märken har olika filosofi och hälsosam tävling och det måste finnas för varje image och budget osv. Jaja. Men nu kostar faktiskt en burk Créme de La Mer två tusen kronor. Då kanske man vill ha valuta för pengarna.
Är allt jag säger.

 

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen