Fifty Scents

Tung melankoli

Ni får ursäkta, jag är lite låg just nu. Kanske var det regnet i lördags som lade det sista pressande trycket, eller så är det hopande deadlines och känslan av att inte riktigt passa in någonstans. Eller klara av någonting. Eller ens säga någonting relevant eller av värde alls.
Hur det än är så känner jag mig personlighetslös och blek. Alltså inte blek som i ljushyad, utan blek som i färglös.
Ja, jag ska inte tynga er med det. Och jag vet såklart att dagar som dessa kommer och går. Man lyssnar på speciella, öronmärkta låtar man lyssnat på hundra gånger förut vid exakt samma sinnesstämning och exakt samma gråa, luftiga men pressande tryck.
Inga kläder i garderoben passar, allt ser fel ut. Hängigt, slafsigt, trångt, fult. Håret vill inte, hyn vill inte.
Alla har dagar som dessa. Jag vet att de kommer och går.
Ljusa, glada parfymer känns lika fel, de doftar inte som jag.
Jag vill dofta melankoli. Doftar lavendel melankoli? Ja, någonstans ser jag melankolin som lila, både till färg och doft. Sorgsen men inte svart. Viol känns också som en melankolisk doft, den är så tunn och klen som blomvärldens motsvarighet till lungsjuk eller anemisk. Men Balenciaga-doften, den underbart gröna och lila, har alldeles för mycket liv i sig. Försiktigt tröstande L’Heure Bleue är ju vanligtvis mitt förstahandsval vid melankoli, blå skymningstimmar, halvöppna fönster, duggregn och grå himmel och lätt, lätt hjärtesorg.
Men jag behöver något tyngre. Som Aprés L’Ondee, den där ensamma promenaden bland apelsinblomma och viol efter regnet som precis har slutat, och ingen vågat sig ut igen. Ensam i parken, blöta irisblommor, tyst vanilj.
Humiecki & Graef har parfymen Skarb som uttalat ska dofta melankoli. Det gör den säkert men inte för mig, den doftar alldeles för pikant för att min melankoli ska iklä sig den. (Skarb finns på COW i Stockholm för den som vill testa). Att den innehåller doftnot av absint är i och för sig intressant, jag tänker mig att det är något man skulle kunna längta efter i sin känslosamma stund.
Kanske är Angéliques Sous La Pluie från Frédèric Malle det jag behöver istället. En trygg, träig doft som luktar som att sitta inomhus i en sommarstuga med röda knutar medan regnet duggar över gräset utanför. Ett rådjur som dyker upp, spejar med vackra, bruna ögon. Konstaterar att hon är ensam, och att det är en bra grej. För då kan hon äta vidare, andas ut, slippa vara stilla. För rådjuret är ensamhet lika med trygghet och inte tvärtom. Det är kanske det jag måste påminna mig om.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen