Fifty Scents

Minimalisterna

juliette-has-a-gun-not-a-perfume-eau-de-parfum-100ml_2

Man skulle kunna kalla det “minimalistparfymer”. De parfymer som lever och verkar med ytterst få doftackord, ibland bara ett enda, och – detta är viktigt – en positionering (till marknadsföring sett) mot allt var “naturliga” blombuketter heter. Utmärkande för minimalistparfymerna är annars syntetiska material, skryt om “en enda doftmolekyl” och arty approach.

Escentric Molecule 1 är förstås den mest kända, parfymen består av en molekyl som heter Iso E Super. Parfymören Geza SchoensMolecule“-kollektion följer samma spår. En molekyl och så argumentet om att det blir som en parfym fast som inte uppfattas som en parfym. Det blir en “skin scent“, en doft som känns naturlig, som kroppens egen lukt fast förstärkt. Känslan av konstgjord blomdoft finns inte.

Just Iso E är rätt så träig, och Molecule 01 upplever jag som pepprig, träig och fint maskulin lite som en gammal träbastu. Det är en finurlig doft som ändrar skepnad rätt rejält från den första bekantskapen till den slutliga akten. (Finns att prova till exempel här).

Helmut Langs legendariska Velviona innehöll bara en myskmolekyl som heter velvione. Comme des Garçons har gjort samma grej i sin Odeur-serie, där man också dragit ned på ingredienserna till ett absolut minimum och dessutom rör man sig långt bort från alla former av blomsterassociationer genom att istället vilja få fram doften av “luft, kläder som torkar i vinden, sanddynor, ren bergsluft, metall, nagellack” (Odeur 53) eller “dammet på en glödlampa, varm kopiator, het metall, brödrost, aluminium, bläcket i en reservoirpenna…” (Odeur 71).

När jag läser doftbeskrivningar som dessa blir jag ju för det första nyfiken. För det andra tänker jag på hur poetiskt det ändå blir när man radar upp den ena industriellt skapade saken efter den andra. Det är som ett tidsdokument, som industrialismen och dadaismen i ett. Koncentrerat. Och visst doftar de någonting annat än “självständig kvinna som är både feminin och chic” och annat som traditionella parfympresentationer brukar påstå. Om man sedan gillar det eller inte är ungefär som med modern konst. Man kanske inte vill ha det på väggen hemma men hey, härligt att någon målar någonting annat än havsutsikt och kvinnoporträtt. Och det är spännande, och fint, att testa sin näsa. Kolla vad man kan göra med parfym, kolla vad man kan bära på huden, kolla vad man får för associationer av någonting som uttalat inte doftar som det förväntade, det man tycker är “parfymdoft”.

 Juliette has a gun ska heller inte glömmas i sammanhanget. Parfymen Not a perfume kör också på approachen med en enda molekyl nämligen basnoten ambroxan (cetalox är ett annat namn) som egentligen är den syntetiska versionen av ambra (ambergris) parfymörernas heliga graal. Du känner igen lukten (tobak, trä, sur blomma, animaliskt, muskbesläktat), du har säkert känt den i  Dolce & Gabbanas Light Blue, Frédèric Malles Portrait of a Lady, Lanvins Rumeur, Byredos M Mink och Diors Midnight Poison. Skillanden i användning här, och det är nu vi kan prata minimalism, är att ambroxan oftast används som bara ett ackord, men här är den alltså doftens enda och själva stjärna. Det är de faktiskt också i Escentric Molecules doft Molecule 02, vilket gör det extra spännande att prova båda två.

Och sedan tänka på varför man satt och sov på kemilektionerna i gymnasiet och inte fattade att man hade kunnat lära sig om doftmolekyler.

Etiketter None

Kommentera

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen