Fifty Scents

Det vackraste

IMG_1291
När känner jag mig som vackrast? Fick frågan i en intervju för en tid sedan. Den förutsätter ju att jag känner mig vacker någon gång och okej, det får man väl förutsätta. Det får man optimistiskt förutsätta att alla människor gör. Någon gång.
Och för mig kom svaret ganska snabbt. Jag känner mig som vackrast ungefär två kilometer in på löprundan. Då man fortfarande är fylld med energi, då man känner att adrenalinet och dopaminet börjar rinna och man – i alla fall jag – vill bara le. Löpningen känns fortfarande som en dans, som att benen lever ett eget liv och överkroppen hänger med i svängarna bäst den kan. Svetten börjar rinna, porerna öppnas och reningsprocessen kickar igång. Kroppen vaknar på ett sätt ingen kräm i världen kan väcka den på. Eller doft för den delen. Man blir hyperkoncentrerad och lugn på samma gång.
Tredje och fjärde kilometern dunkar bort, svetten blir mer framträdande, mer som en konstant källa. Man känner håret klibba i nacken och luggen. Då och då dricker jag vatten ur min sportiga plastflaska. Då och då tar jag lite papper och torkar mig i pannan medan kilometervisaren slår över till fem. Nu är jag vacker. Riktigt vacker. Stark. Ostoppbar. Jag höjer till tian, försök stoppa mig nu, i min svettiga tröja och mina röddunkande kinder. Det här, det här. Det här är vad det handlar om. Att hitta den här känslan i allt. I alla ting utanför gymmet och löpbandet. Hittar man den så är man evigt vacker tänker jag.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen