Fifty Scents

Och nu blir det reklamfilm!

Mycket snack om den här härliga reklamfilmen, i regi av Spike Jonze, just nu. Och det finns en hel del att säga om namnkunniga regissörer som gör parfymreklam. Här nedan följer en text jag skrev för tidningen StyleBy på ämnet:

Många säger att det var The Great Gatsby-regissören Baz Luhrmann som kickade igång det hela. När han 2004 fick i uppdraget att göra en reklamfilm för Chanel No. 5 fick han inte bara en rekordstor budget på 24 miljoner dollar, han fick också fria händer. Luhrmann har alltid betonat att han gör film, inte reklam. ”Vad jag kan ge er är en två minuter lång trailer… för en film som aldrig gjorts” lär han ha sagt. Och tog därmed in parfymreklamfilmen i ett slags finrum där den stannat kvar sedan dess. Idag är det mer regel än undantag att parfymreklamfilm ska regisseras av en filmregissör.

Helst ska det vara en filmskapare med egen, typisk och igenkännbar stil. Som Luc Besson, David Lynch, Wes Anderson och Sofia Coppola. Stilen får gärna gå igen i reklamfilmen som ska vara personligt präglad inte bara uttryck utan också i val av huvudrollsinnehavare.

Luhrmann handplockade till exempel sin Moulin Rouge-stjärna Nicole Kidman för att spela huvudrollen som vilsen skådespelerska som genom ett möte med en man – och kanske en viss doft – återfår styrkan i sig själv. Hennes spektakulära, handsydda klänning med ett hav av rosa fjädrar minns man och den specialbyggda bakvända Chanel-skylten med glödlampor ekar av både Moulin Rouge och The Great Gatsby på typiskt Luhrmann-manér.

Luhrmanns två minuter långa, extremt påkostade, reklamfilm visades på bio medan man på tv körde en nedklippt 30-sekundersversion. Inte mycket, kan man tycka, men effekterna ekar vidare än idag då reklamfilmer i stort blir längre, görs i flera versioner och ska ha en ”story”. Den stora filmregissör som idag inte gjort en reklamfilm för parfym lever i en minoritet. Wong Kar-Wai, Luc Besson, Guy Ritchie och till och med Martin Scorsese har alla gjort det.

Men varför har just parfymreklam blivit en frizon bland reklamfilmer? En prestigefylld del av det annars, av konstnärer och regissörer, så smutsigt ansedda området ”reklamfilm”?

För en filmmakare ger just parfymreklam en konstnärlig frihet som traditionell reklamfilm inte kan. Man säljer förvisso en parfymflaska men för att göra det behöver man också sälja en dröm och en vision. Hur förmedlar man en doft i bild? Sådant behöver man en filmregissör till.

Den naturliga kopplingen mellan parfym och Hollywood är också viktig. Båda säljer en dröm och en image. Filmstjärnor och kändisar har alltid gjort parfymreklam. Förhållandet däremellan märks förresten extra väl i franska Jean-Jacques Annauds andra Dior-film för J’Adore (2011) där parfymens ambassadör Charlize Theron träffar på legender som Marilyn Monroe, Grace Kelly och Marlene Dietrich – högst levande tack vare CGI-teknik – i reklamfilmen.

Att parfymhusen – och reklammakarna – vill att det ska synas vem som gjort reklamfilmen är också underförstått och ett skäl till att välja de allra största och de allra mest personliga, de med egen stil. De stora regissörerna lånar ut sin konstnärliga glans till parfymhusen som i sin tur betalar tillbaka genom att regissören blir förknippad med hantverkstolthet, stil och lyx. Det är heller knappast en slump att regissörerna så ofta låter sina musor eller sina favoritskådespelerskor agera huvudrollsinnehavare. Då märks ju kopplingen ännu tydligare. Joe Wright, till exempel, valde förstås sin musa Keira Knightly i sin Dior-reklam (2011, 2013). Henne har han ju jobbat med i både Stolthet och fördom och Försoning. David Fincher plockade Rooney Mara, som han regisserat tidigare i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo, till reklamfilmen för Calvin Kleins Downtown (2013). Jean-Pierre Jeunet valde sin forna Amelie-aktris Audrey Tautou till sin Chanel No. 5-reklam (2009).

Eller var det tvärtom? Ibland är ju en skådespelerska kontrakterad att göra reklam för ett märke och en parfym (Keira Knightly och Audrey Tautou för Chanel, Charlize Theron för J’Adore) men också kontrakterad till ett visst filmbolag som i sin tur har en viss regissör knuten till sig. Leden är många, men faktum kvarstår: det är numera prestigefullt för filmmakare att göra reklamfilm. I alla fall om det rör sig om parfym. I alla fall om parfymen kommer från ett lyxigt modehus.

Men självklart är det annat som lockar också. På en presskonferens i Stockholm får Twin Peaks-regissören David Lynch frågan om varför han och så många andra prestigefyllda filmregissörer gör reklamfilm. ”För pengarna” svarar han men tillägger ”Så att vi kan göra film”.

Ska man vara krass tolkar man Lynchs svar såhär: ”Så att jag har råd att skapa långfilmer sedan som, ärligt talat, inte är så kommersiellt gångbara så att de betalar sig”.

Men ska man vara mer analyserande, och det finns det anledning att vara, så tolkar man svaret såhär: ”Så att jag kan få göra en liten kortfilm, berätta en historia fast på bara några sekunder, med en budget som gör att jag kan bygga upp ett helt universum, något jag annars aldrig skulle ha möjlighet till”.

Och det finns anledning att tro att Lynchs kryptiska svar faktiskt syftar till det sistnämnda. Twin Peaks-regissören gjorde fyra (!) reklamfilmer för Calvin Kleins Obsession redan 1988. Med facit i hand kan man nästan se små tecken i den tidiga Obsessionreklamen på vad som skulle komma sedan: Twin Peaks. Kanske blev sviten med fyra Obsessionfilmer ett litet konstnärligt experiment för Lynch? Sedan dess har han gjort många andra, för bland annat Armani Gio (1992), YSL Opium (1992), Lancôme Trésor (1993), Karl Lagerfeld Sun, Moon, Stars (1994) och YSL Parisienne (1998) vilket faktiskt gör honom till den mest anlitade parfymreklamregissören. Gemensamt för alla hans reklamfilmer är att han satt sin alldeles egna prägel på filmerna, som ofta är svartvita och ofta surrealistiska. Och han verkar ha fått total mersmak. 2010 gjorde han en sexton minuter lång reklamfilm för Dior med Marion Cotillard i huvudrollen, som enbart visades på Internet.
I fråga om vågade regissörsval är annars Chanel imponerande. I en reklamfilm för Bleu de Chanel är det Martin Scorsese som regisserat Gaspar Ulliel (Hannibal Rising) i en Fifty Shades of Grey-aktig och inte så lite sexanspelande liten film där själva taglinen faktiskt är ”Be unexpeced”. Något Chanel hållit hårt på. Regissören Ridley Scott, gjorde till exempel en Chanel No. 5-reklam 1979 full av soldränkt glädje, långt ifrån de mörka, fuktiga, dystopiska filmer han är känd för som Alien och Blade Runner. Och en suggestiv liten, modernistisk kortversion av Lilla rödluvan, med Estella Warren och en varg i huvudrollerna, gjordes av Luc Besson (1998). Också som reklam för Chanel No. 5.

Men ibland lyckas tanken om att låta regissören sätta sin prägel på filmen inte lika bra. När Gucci gav Frank Miller (Sin City) uppdraget att göra en reklamfilm för Gucci Guilty 2011 gjorde den överstiliserade looken och de övervägande många green screen-effekter att den påminde alldeles för mycket om just Sin City och alldeles för lite om, tja, Gucci. Guy Ritchies Dior Homme-filmer (2010) med Jude Law lider av samma problem där Laws överdrivna cockney-engelska och tydliga flirtar med engelsk 60-talsfilm hamnar långt bort från någonting som kan kännas Dior.

Men de flesta håller sig på rätt sida av kreativiteten. Den senaste i skaran att ansluta sig till de parfymreklamsfilmande regissörerna är Wes Anderson som skapat inte bara en utan tre reklamfilmer i en svit för flankern till Prada Candy som lanserades sommaren 2013.
– Vi började skissa på några idéer men det var ganska svårt att tänka ut hur det skulle kunna se ut utan en riktig story, riktiga situationer eller riktiga karaktärer. Så vi kände att det var smart att börja med en slags trilogi av minikortfilmer som skulle kunna funka både på egen hand och som en helhet.

Fullängdsfilmerna är tre och en halv minut vilket får ses som revolutionerande långa och precis som i Luhrmanns Chanel No. 5-saga så berättar de en liten historia. I det här fallet om den chica flickan Candy och hennes två beundrare.

”Originalkonceptet var idén om en trailer för en film som egentligen inte finns”, säger Wes Anderson i ett perfekt eko av Baz Luhrmanns uttalande nästan tio år tidigare. Vilket naturligtvis bara bevisar saken: parfymreklamfilm är och förblir någonting alldeles speciellt.

Fem spektakulära parfymreklamfilmer

Chanel No. 5 (2004)
Regi: Baz Luhrmann
Reklamfilmen som aldrig fått heta reklamfilm utan bara ”The Film” kickstartade den moderna parfymreklamfilmen. Den handsydda rosa fjäderklänningen är i det närmaste surrealistisk liksom budgeten för denna 3 ½ minut långa fantasi av Baz Luhrmann, med ekon av både Moulin Rouge och The Great Gatsby.

Dior J’Adore (2011)
Regi: Jean-Jacques Annaud
Högteknologi, filmstjärneglamour och nostalgi är väl de tre absolut viktigaste ingredienserna i en lyckad marknadsföringskampanj för parfym egentligen? Annaud kombinerar dem alla när Charlize Theron möter storheter som Grace Kelly, Marilyn Monroe och Marlene Dietrich i en ”blinka-och-du-missar-det”-film på en och en halv minut.

Giorgio Armani Gio (1992)
Regi: David Lynch
Ett tomt palats, en bakgata i kaos, en bil som åker och en kvinna som går med raska steg i en gränd. Vart är hon på väg? Den darrande syntmusiken ger ingen ledtråd. David Lynchs svartvita tolkning av Armanis parfym känns som upptakten till en film där något hemskt kommer att hända när man minst anar det.

Calvin Klein Downtown (2013)
Regi: David Fincher
Hyperrealism och nästan overkliga drömlika bilder av storstadsliv varvas i den slowmotionvackra lilla historien med Rooney Mara i huvudrollen som antingen stjärnan som drömmer om en mer vardaglig tillvaro eller den vanliga tjejen som fantiserar om livet som idol. Oklart. Och därmed ytterst fascinerande.

Dior Miss Dior Cherie (2008)
Regi: Sofia Coppola
Det råder ingen tvekan om vem som regisserat denna pastellfärgade, sorglösa historia söt som en macaron. Frankofilen Sofia Coppola går all in med nya vågen-flirtar, 60-talsromantik och flickighet i allmänhet i denna första av flera kommande Dior-reklamer på samma tema.

Etiketter None

Nudestix sa du?

nudestix02

Nudestix lät för mig till en början som ytterligare en gimmick snarare än härliga produkter: makeup i form av tjocka pennor, nästan som kritor, med stor betoning på nude-färger.

Clinique har i stort sett patent på sina “chubby sticks” som numera finns i massor av olika varianter, som för läppar och som foundation. Men Nudestix går längre.
Nudestix skiljer sig dels i formatet och dels i konsistens. Och i viss mån också i färgerna eftersom de satsar på nude, även om nude här också glider över till starkare nyanser.
Pennorna säljs i en liten plåtlåda som också innehåller en formatterad pennvässare och har ett enormt brett penn-sortiment med saker som ögonbrynsvax, sculpting och concealer i pennformen.

Det som gjorde mig skeptisk initialt var hela den här välbekanta visan om en välbeställd morsa som ansåg att “något fattades på marknaden” och att hon ville skapa “produkter hon själv ville använda”. Blah blah.
Hon skapade därför Nudestix med inspiration av sina döttrar som trots djungeln av färger därute ändå mest vill se naturligt snygga ut.

Nu är mamman kemist vilket kanske är aningen intressantare än en, säg, entreprenör. Och pennorna är faktiskt imponerande bra. Jag använder en Magnetic Eye Color, en tjockare spets med krämig formula som glider vackert längs fransranden. den går att sudda en aning men sätter sig snabbt och sitter då länge. Färgerna är fina, metalliska, men det är konsistens och uthållighet jag imponeras mest av. Efter en dag vid kusten, en promenad ut på en fuktig och blåsig pir och en svettig biltur hem igen sitter de fortfarande som berget. Och så är de så lättarbetade!

De testar inte på djur, det finns eko-tänk med i bilden (förpackningarna främst). Att produkterna sedan heter fantasifattiga saker som “Kiss” och “Wicked” får man väl stå ut med liksom att systrarna (grundarens döttrar) poserar tonårssjälvmedvetet på lika delar genant posande som härligt utlevande sätt får man naturligtvis ha överseende med.

Nudestix finns på Sephora och kostar 250 kronor styck.

Etiketter None

Transderma-hjältarna

Transderma

Ibland glömmer man bort de där enträgna hjältarna som verkar i det tysta och inte gör så mycket väsen av sig. Som Transdermas serum.

De består av ett fåtal ingredienser. Det måste inte nödvändigtvis betyda att något är superbra men när de ingredienser som fattas är saker som silikoner, färgämnen, oljor och – halleluja! – parfym. Att det ska vara så svårt för tillverkarna att hålla sig borta från parfym är en gåta. Men här har man lyckats. Vilket gör att serumen kan lukta lite mysko, men hellre det. Och det är ingen doft som stannar på huden utan möjligtvis fingrarna och de kan man ju tvätta.

Nå!

Serumen som idag finns i fem olika varianter går såklart utmärkt att kombinera ihop eller med annan hudvård. Jag gillar ju att de håller sig till det lilla formatet och inte öser ur sig nya serum på löpande band utan kör less is more inte bara i innehållsförteckningen utan också utbudet.

Själv gillar jag A och C bäst. A står för A-vitamin och alla som någonsin kämpat med acne vet att A-vitaminen dyker upp i arsenalen förr eller senare. Den exfolierar också milt och används som tillskott i produkter som stimulerar kollagenproduktion.
C står för C-vitamin vilket betyder antioxidanter, skydd och tajtare hud. Funderar du på en C-vitaminsprodukt kan jag tipsa om denna. 10% L-ascorbic acid alltså L-askorbinsyra, vilket är den mest potenta C-vitaminsformen i hudvårdsprodukter.

Alla serum har toppkonsistens. I och med att de är befriade från silikoner lägger de sig inte som ett silkeslent skikt. De har heller inga oljor i sig vilket gör att det inte blir en fet hinna. De kan tyckas oljiga till sin form men är det inte, de glider in bra. Vänta några minuter bara innan vanlig fuktcreme.

Nu kostar serumen visserligen 1349 kr vilket såklart svider men å andra sidan är de dryga.

Etiketter None

Frågelådan: en bra man

phbbTack för en underbar blogg. Jag skulle vilja ha tips på parfym till killen jag dejtar. Han använder inte parfym men är inte främmande för att börja och jag tycker det skulle sätta pricken över i:et på en underbar man. Men jag kan absolut ingenting om parfymer till män så jag tänkte att du kanske kunde hjälpa till!
Mannen i fråga är drygt 30, litteraturvetare, inte särskilt maskulin och som person ganska försiktig, blyg och artig. Jag tänker att något sportigt grabbigt absolut inte funkar, men inte heller något avancerat som sticker ut allt för mycket. Det måste funka för en nybörjare. Tänk kulturintresserad snällis som samtidigt gärna vill vara lite sexig och jobbar på sin Stringer Bell-persona.
I sommar har jag själv burit Ambre gris väldigt mycket och ibland lurats att tro att det är han som luktat så gott innan jag kommit på att det är jag. Denna narcissism måste få ett slut. Men han får gärna dofta ungefär så.

Hej! Parfym till någon annan är alltid en fin balansgång. Precis som du är inne på så vill man ju inte sällan att en person man är nära ska lukta gott, på ett sätt man själv tycker luktar gott.
När det gäller nybörjare och när det gäller just presenter brukar jag föreslå att börja leta bland klassikerna. Spontant tycker jag att en lagom nonchalant cologne som Diors Eau  Sauvage (mycket citrus!) kunde vara en start?
Om du vill slira in lite, lite grann på Balmains Ambre Gris (ett bra val, för övrigt!) så kan du undersöka Grey Flannel från Geoffrey Beene.
När det gäller litteraturintresserade unga män som är artiga så tänker jag också på Penhaligon’s. Vackra flaskor, okomplicerade dofter. Extra intressanta för anglofiler. Prova Blendheim Bouquet till exempel. Den fanns i alla fall förut på NK. Kanske har din beau förresten en favoritförfattare vars doft man kan bära? Sånt är ju också kul.

Etiketter None

Svett, unket och ganska beskt – parfymnoter som doftar illa

kiehlsmusc

 

Klassikern är väl bensin. Luktar det gott eller äckligt? Ibland kan jag känna samma sak för mint också. Kan vara fräscht men kan också ge mig illamående och huvudvärk. Har förresten alltid haft lätt för att bli illamående och åksjuk. Att intressera sig för doft är därför, rent objektivt, ganska korkat.

Faktum är ju att en del doftnoter är både krävande och magstarka. Musk, patchouli och oud, till exempel, är verkligen inte allas påse. Vissa upplever att de luktar unket eller svett. Andra rent obehagligt (fick precis en läsarfråga om detta).

Så varför fortsätter vi att producera dofter som luktar illa?

Förutom att luktsinnet agerar individuellt så ligger en del av svaret i det som kallas animaliska doftnoter.
De är noter som från början kom från djur, som ambra (från kaskelottval), sibet (från sibetkatt) och mysk (från myskhjorten).
De används oftast som fixativ (alltså får de andra noterna att blir djupare, starkare och stanna längre) och i koncentrerad form luktar de i bästa fall svett eller sekret. Så mycket kan man väl säga. Det är lite som mögelost och kummin – som krydda bland andra kryddor kan det lukta gott men enskilt och koncentrerat luktar det hemskt.

Idag används knappt animaliska fixativ alls, vissa är till och med förbjudna. Istället har man övergått till syntetiska varianter. Varför använda dem alls? Jo, dels för att fortsätta reproducera en doft som är så pass gammal att den en gång i tiden innehöll animaliska noter. Och dels för att de också ska påminna om “djuriska” dofter. Nu är vi något på spåren.

Idag säger man “animaliska noter” mer som en beskrivning av noter som är animaliska till sin natur, som stimulerar din “djuriska sida”. Noter som doftar saker som just lätt svettigt, lätt djuriskt, lätt tungt. Som på en nivå för tankarna till hetta, läder, hud, kropp och sex. Alltså verkligen sex, inte bara sensuella noter och soft jazz och ett matchande underkläderset i ljusblå spets.
Att jämföra – om man vill – med att ta på sig läderbyxor och en leopardmönstrad topp. Associationerna! Parfymvärldens motsvarighet till bad boys och bad gals, som tar plats, tar för sig och är vilda. Parfymer med framstående animaliska noter kan därför också heta saker som La Nuit, Ravageur och Dzing!

Etiketter None

MAC-favoriterna

-1

MAC har öppnat sin första egna butik i Sverige, i Mall of Scandinavia. Det är ju ingen plats man åker till spontant direkt, eller ens i en handvändning, men lyckligtvis är en annan fristående butik planerad. Öppnar på Biblioteksgatan 7 senare i höst. Då kommer man att, förutom ett fullt utbud, också kunna köpa olika behandlingar, lektioner och makeuper. De flesta gratis (annars en kostnad som man sedan får välja produkter för). Gillar särskilt den individanpassade lösfransappliceringen.

Det tycker jag att vi firar med att gå igenom lite MAC-favoriter!

rubywoo
MACs starkaste kort är läppstiften. Stor bredd på färgerna, stor fokus på rött. Ruby Woo är ju standard numera vad gäller röd nyans på läppar. Det finns märken med bättre formulas, bättre kvalitet men ytterst få märken med lika stor bredd – och till bra pris. Skulle säga att den enda i den ligan är Sephoras egna kollektioner.
Gimmicken är ju annars de regelbundna specialkollektionerna och samarbetena med högst skilda kollaboranter som Hello Kitty, Rihanna, Barnie, Marge Simpson och Zac Posen.
Och dessutom ser man till att personalen i butikerna är makeupartister. Kanske ofta med en viss förkärlek för more is more men ändå.

mac-strobe-liquid

Men jag vill också gärna lyfta två andra triumfkort som inte får lika mycket glory: fuktcreme och redskap.
Jag tycker nämligen att deras Strobe Liquid Lotion tillhör toppskiktet. Nu är den inte allas kopp te och det är förståeligt. Dels är den lite sträv till sin natur även om denna lotionvariant är bra mycket mjukare än originalet creme-varianten. Dels har den en viss kosmetisk effekt (därav namnet) med ett lätt skimmer. För mig med någon slags normal blandhy så tycker jag den är en utmärkt bas, speciellt de dagar då man vill hålla makeupen till ett minimum, de dagar man känner sig solbränd och härlig och bara vill ha lite glow.
Dessutom – och detta är verkligen värt att poängtera – är den väldigt återfuktande och innehåller massor med fina ingredienser: vitaminer, grönt te och andra antioxidanter.

brow

Och innan vi gör över till redskapen och borstarna så höjer jag gärna mitt glas för MACs ögonbrynspennor. Både de torra pennorna och Penultimate Brow Marker är toppklass. Är själv förtjust i Brow Marker som är en tuschpenna för brynen. Strunta i att färgerna är lite off, det är inte det som är poängen. Utan att den smala, smala spetsen är så fin att man kan fylla i extra strån på ställen där det fattas. Och för att det ska få bäst (och naturligast) effekt bör nyansen faktiskt vara aningen ljusare än stråna. Lättarbetad som få. Enda minuset är att den kan kladda under varma dagar.

brush
Sen borstarna. Ljuvliga! Jag gillar särskilt foundationborstarna och – bäst av alla – de fjäderlätta, tjocka och vackra rougeborstarna som ger en naturlig, jämn och vacker finish. Och om man också kan få tillgång till specialkollektionerna MAC Pro i butikerna kommer en helt ny värld av borstar att öppnas. Och ingen kommer någonsin att tvivla på att basen och redskapen betyder allt.

Etiketter None

Flyktiga parfymer

tocca-beauty-cleopatra-collection-1-7-oz-eau-de-parfum-spray-3483

Nu har jag fått flera frågor om hur man får parfymen att stanna längre på kroppen. För det första är det ingen slump att den frågan kommer upp nu under sommaren. Torr hud behåller parfymoljorna sämre, till exempel. Och självklart svettas man mer och samtidigt dunstar alkoholen snabbare i värme.
Sedan finns också vissa noter som är flyktigare, som försvinner snabbare, som citrus och annan frukt. Sedan är det tyvärr så att parfymer är känsliga saker, de sitter inte alltid hela dagen även om man skulle vilja. Att fräscha upp under dagen är dessvärre enda möjligheten ibland.
Men det finns såklart knep.

Det allra viktigaste är – som med allt annat – grunden. En nyduschad hud som är återfuktad med en parfymfri lotion (eller lotion i samma serie som parfymen) är bästa, möjliga idealgrund. Eller stryk det, det allra bästa är en kroppsolja. Den ger doften ett andra liv.

Sedan kan man fundera på vilken parfymversion man använder. EdP är förstås starkare än en EdT. Om du verkligen, verkligen gillar din EdT så kan det vara värt att undersöka (och investera i) EdP-versionen. Men prova först, de skiljer sig alltid lite från varandra.

Vissa pratar om att man ska spraya på “varma punkter” på kroppen. Som pulsådern och liknande. Men det är sak samma faktiskt. Det enda man ska undvika är väl liksom handflata och fotsula. Att spraya på en speciell punkt i knävecket gör varken till eller från. Håret, däremot, håller dofter väl. Är inte ett fan av att spraya alkohol i håret själv men det gör faktiskt minimal skada i jämförelse med andra stylingprodukter vi använder. För att inte nämna värme i form av fön.

Layering är det andra knepet, alltså att man bygger upp doften med andra kroppsprodukter. En lotion i samma serie, en tvål man använder i duschen innan man smörjer in sig och så vidare. Visst, det är oerhört lyxigt att köra en hel kroppsserie som är parfymerad men det är inte bara fåfänga inblandat här. Också ett långsiktigt tänkande. Commitment, skulle jag säga. Och därmed är ditt köp av en svindyr lotion berättigat.

Etiketter None

Det här med doftfritt…

fast-tval-eko-urtekram_3

 

Har du nå tips på bra återfuktade duschkrämer med svag doft. De som doftar mycket “stör” min parfym och jag försöker undvika att blanda för många dofter som du tidigare tipsat om. Sen finns det parfymfritt med jag tycker att det doftar sjukhus…

Jag tycker det är viktigt och bra att prata om parfymfritt. Och jag tycker hela grejen om “sjukhusdoft” är viktig också. Ibland är det ju så att man tillsätter doft just för att produkten annars upplevs som sterilt tråkig och att tankarna går till just…sjukhus. Men oftast tillsätter man doft bara för att charma luktsinnet, få oss att gilla produkten via vår primitiva doftreaktion.
Jag brukar tänka på engelsmännen på Nordirland som stekte bacon i fängelset där de katolska fångarna hungerstrejkade. För att just doften av bacon, tillsammans med andra dofter som till exempel nybakat bröd, höjer vår aptit. Så jävla slugt, men man fattar ju att det funkade utmärkt som tortyr.
Var var jag nu? Jo, luktsinnet och primitiva reaktioner. Du  har ju helt rätt i att det är värdelöst att blanda olika dofter, speciellt om man har en parfym man investerat i och vill njuta av. Och en återfuktad hud hanterar dessutom parfym bättre, den ger doften större fäste.
Okej, med det sagt så är jag ett fan av att varva duschcreme med fast tvål som ofta kan ha en mild doft (eller ingen doft alls). Men det är inte ett universalknep eftersom tvål kan upplevas som uttorkande (hög halt av sulfater osv).
De här showercremerna från Green People tycker jag är bra, de doftar inte sterilt. Har också uppskattat de milt parfymerade produkterna från Aveda. Apoteket hjärtat har helt okej kroppsprodukter medan Apoteket vinner på den oparfymerade hudvården. Urtekrams produkter lämnar lite kvar att önska tycker jag, lite rinniga till exempel, men kostar inte många kronor ändå. Ett annat tips är att snegla på produkter för barn.

Etiketter None

Hello vintage

vintagepalette
Man kan tycka vad man vill om att den heter Vintage Effect Filter, ungefär som ett Instagramalternativ, men den här paletten från Sephora är den mest användbara jag sett på år och dar. Finns i tre versioner med tio skuggor med inspiration från 70-talet (really? Tycker de är rätt tidlösa) men den här är utan tvekan min favorit. En bra blandning av skimmer och matt, och i en fantastisk färgskala som drar åt det lite bleknade. Och ja, det är väl där namnet kommer in: likheten mellan färgerna på ett gammalt polaroidfoto. Alla rätt där tycker jag. Använder nu den gråbruna skuggan och den gammelrosa varje dag här på den kaliforniska kusten där det känns som om man lever i en film vad man än gör.

De är inte särskilt kraftigt pigmenterade. För mig är det okej, man kan bygga med dem. Man kan använda dem med blöt pensel om det är mer färg man vill åt. Och priset 285 kr får ändå ses som prisvärt för tio skuggor.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen