Fifty Scents

Jo Malone London —> Åhléns city

Sedan igår finns nu Jo Malone London på Åhléns city. Det finns få märken som är så typiska i hela sin hållning, från etikett till namn till produkt. Med typiska menar jag att det känns så tydligt och självklart vilken den tänkta målgruppen är.
När jag har Lime, Basil & Mandarin på mig, den mesta bestsellern, så blir jag den personen. Någon med smalt, engelskt ansikte i en trenchcoat som inte gör den smala, okurviga kroppen en tjänst trots markerad midja. Nervöst skratt, doftljus hemma, såna där svarta ”finbyxor” på kontoret och man märker aldrig när hon varit och klippt sig för det ser likadant ut ändå. Givetvis ”cendré”-färgat.

Man vill tilltala en övre medelklass eller alla som aspirerar på att vara övre medelklass. Som Molton Brown och i viss mån L’Occitane. Smakfullt, men kanske också inte särskilt personligt. Men så är “personligt” heller inte allas dröm.

Jo Malone började sitt doftorienterade yrkesliv som florist. Hon började också dubbeljobba som hudvårdsterapeut och blandade lite bad- och massageoljor on the side. Nejlika och ingefära visade sig vara den första succéblandningen och runt 1994 hade Malone startat egen butik i London.

En härlig sak med Jo Malone är att man redan tidigt uppmuntrade till att blanda olika dofter. Eftersom dofterna anses unisex som ofta har en enda framträdande not så är det lugnt att hitta egna kombos.

Det hela är förstås en smaksak. Är man en person som älskar doften av apelsinblom kanske man är överförtjust i att doften Orange Blossom finns. Tydliga namn, tydliga dofter. Jag kan inte säga att jag någonsin blivit överraskad av en Jo Malone-doft men dels har jag inte testat alla 90+ dofter och dels är det nog heller inte meningen att jag ska bli överraskad och tänka “Jag känner…är det päron? Kan inte placera det, men doften känns bekant…?” utan snarare “Ja, men herregud! Det luktar ju exakt som mormors päronträd!”.

Förpackningen är likadan: gräddgul, svart, enkel. En stil som inte förargar någon, en stil som passar överallt.
De är vad jag skulle kalla försiktiga dofter. Tydliga dofter, om man så vill. Stör ingen, förargar ingen, men kanske heller inte gör så mycket mer än “doftar lime”.

Etiketter None

Då jag fattade att jag gjort fel

Haha, jag bjuder på den här anekdoten.

Jo, jag brukar ju fixa ögonbrynen, oftast på Benefit-baren inne i Sephora på Biblioteksgatan men ibland kör jag lite själv. Jag tycker färga är en bra idé oavsett egen färg på ögonbrynen. Dels för att många strån kan vara ljusa, man ser dem inte, och att färga gör att brynen upplevs som tjockare.
De inte bara upplevs förresten, de blir tjockare. Färgen ligger som ett litet hölje. Att färga är svinbra. Och bekvämt. Det blir mindre felmarginal när man fyller i dem sedan, med penna eller vad man nu föredrar (jag kör penna, plus gel om jag har orken och tiden).

Nå! Eftersom jag har rätt mörka bryn har jag inte varit så kräsen med färgen eller nyansen, köpt vanliga Depend även om jag alltid misstänkt att den är lite sekundär. Därför beställde jag Refectocil som jag hört så mycket gott om. Här fick man till och med lyxen att välja nyans också, jag tog “naturbrun”.

Glad i hågen hämtade jag ut min tub från tjuriga farbrorn i tobaksbutiken, gick hem och testade direkt. Inget resultat. Testade igen, någon vecka senare men tyckte mig faktiskt inte uppleva någon som helst skillnad. Märkligt.
Jag provade igen och såg igenom en hel säsong av Line of Duty, i alla fall nästan. Lät färgen sitta på så att den verkligen skulle ta men icke. Icke!

Slänger tuben, går på ett pressmöte med KICKS och där råkar jag i samspråk med en makeupartist som lovprisar RefectoCil. Jag säger att på mig händer ingenting alls och han säger “Så konstigt! Prova att blanda med mer av väteperoxiden kanske?” och jag svarar “Väteperoxiden…?”.
“Ja, den du blandar ut färgen med, den som gör att det blir en färgningseffekt…”.

Och där blev mina kinder röda.
Och sedan gick jag hem och lade en ny beställning på både färg och väteperoxid.
Har aldrig haft snyggare färg på brynen.

Etiketter None

Smith & Cult!

Det finns en del att säga om Smith & Cult. Det första som slår en är förstås hur mycket paketering och image spelar roll. Nagellacken är inte billiga (239 kr) men de är snygga. Och jag måste säga att glitternagellacken har fått mig att konvertera, jag har alltid varit en less is more-person och hoppat glittret på naglarna men S&Cs har täckning och textur, sitter som berget dessutom.  Vegas Post-Apocalyptic är min favorit.

De har också en annorlunda slags storytelling. Grundarna är två kvinnor: en cool LA-donna med snygga, dyra läderstövlar och boho-hår. En mer konstskoletjej med svart hår och tankar om signifikans och mening.
Nej, jag skojar inte. Hon är konstperson och produkterna förutom lacken är någon slags referens till en halvt påhittad dagbok “Diary of a Beauty Junkie”.
Det är också hon som skapat konceptet med den där bucklan i locket på alla nagellacksflaskor. Så hatten av till henne. Det är hon som står för “Cult”-sidan medan den mer boho-LA-kvinnan är den mer classy “Smith”.

Den bucklan har man tagit med sig och fört över på de andra produkterna i kollektionen, som man utökat med lipgloss (lite märkligt tjock konsistens tycker jag), lip lacquers, lip stain och ögonmakeup.
Jag gillar verkligen att de döpt mascaran till “Lash Dance“. Fantastiskt namn. En tjock silikonborste är både lätt att använda och skapar fin volym, jag gillar den.

Det som slår mig är ju förstås vilken roll paketeringen spelar in, det finns många bra mascaror därute men jag älskar namnet på denna. Det lockar. Och sedan är det lyckligtvis bra, och lättarbetad. Hade jag varit lika entusiastisk att prova om det hade rört sig om en enklast, möjliga plasttub? Nej.

Men så är det ju. Skönhetsprodukter är lika delar effektivitet som njutning. Där ingår också förpackningen många gånger. Att S&C till exempel stoltserar med att inte inte innehåller skadliga ämnen i nagellacket är en del av storytellingen, att de vet vad de gör, men just de ämnena är ju faktiskt helt på väg ut. Inga större aktörer använder dem längre.

Hur många nagellacksflaskor har jag som står framme? Faktiskt inga. Förrän nu, då S&C fått äran att lite casually stå på sminkbordet bland parfymflaskorna. Hatten av, som sagt.

Etiketter None

Jag kör!

En sak som var upp på tal för ett tag sedan var “patient”-begreppet. Att när man genomgår ett plastikkirurgiskt ingrepp ska man inte kallas “patient” utan “kund” eller “klient”. Detta för att betona att man inte är sjuk utan bara köper en tjänst.
Jag vet inte vad som hände med den debatten. Men den visar i alla fall på att man ser skillnad på rekonstruktiv kirurgi (när man återställer huden, från tex en brännskada) och estetisk (förskönande, modifierande utan att medicinskt behov finns). Inte all plastikkirurgi eller skönhetsingrepp är lika.

Som är läsare också kommenterade finns det en stor skillnad i attityd kring ingrepp mellan olika åldrar. En yngre generation är mer positiv, kan till och med se något coolt i att det syns att man förstorat läpparna. Det är en look. En äldre generation är mer skeptisk, vilket skulle kunna ha med pengar, fåfänga och det naturliga idealet att göra.

Jag har i alla fall bestämt mig för att testa fillers. Jag väljer Juvederm eftersom jag varken har särskilt stora eller djupa rynkor och inte är helt bekväm med tanken på botox. Men fillers för att jämna ut en begynnande argrynka mellan ögonbrynen (jag måste rynkat på brynen mycket i mitt liv. Kanske är jag en allmänt skeptisk person?) och kanske, om det går, lite ojämnheter kring hakan som jag tillskriver min ålder och inget annat.

Varför? För att möjligheten finns och för att jag tycker att jag vill testa något som jag inte har erfarenhet av men ändå tankar kring.

Etiketter None

You or someone like you

Den som känner mig vet att jag lever i två världar. Även den som inte känner mig men som kanske läser någon av mina bloggar vet det.

Till Los Angeles har jag pendlat i tio års tid. Jag provade att bo där 2010 och kanske hade jag kunnat stanna en stund men valde att dela min tid mellan två kontinenter istället.
Men jag älskar staden närapå villkorslöst. Därför glädjer det mig att när parfymkejsaren Chandler Burr gör parfym med och åt Etat Libre d’Orange är det en doft av tanken om LA och – inte nog med det – den är ljuvlig.

Skulle jag göra en doft av LA så skulle jag ha problem. Jag skulle vilja få med å ena sidan havets torra sälta, å andra sidan kullar och hemlig grönska. Man skulle vilja få med den aldrig sinande solen, endless summer även om det är lite av en fantasi snarare än verklighet.
Men i LA finns också den tillrättalagda plastigheten. Jag har ingenting emot den, jag tycker det är en del av stadens känsla. Det här med att bygga ett hotell i hyfsat billigt material som ska se ut som ett medeltida slott från Medelhavets regioner och så vidare. Jag tycker det är charmigt.
Just den plastigheten går ju också att översätta till invånarna, om man vill. Själv tycker jag att just den plastigheten är genuin, det här påklistrade om omgjorda. Att man tillåts vara den man säger att man är. Actress, producer eller vad man nu vill. En person som funnit inre frid, en person som öppnat upp chakran. Den delen av LA lever och mår bra.

Så översatt till doft borde något sådant också finnas med. Kanske en not av marshmallow eller sockervadd som man äter på piren i Santa Monica?

Hur som helst, parfymen med den vackra namnet You or someone like you (taget från Burrs debutroman) är inte, säger Burr, en doft av LA utan snarare en doft som en kvinna som bor i LA skulle bära.

Närmare bestämt hans romanperson Anne, som har engelska rötter. Och så många i LA kommer från någon annanstans, antingen hamnar de där eller så söker de sig dit. Att porträttera LA, i vilken form man än gör det, är ju alltid att porträttera drömmen och visionen av LA och de som bor där.

För mig doftar You-parfymen grönska, jord, en gömd rosenträdgård bakom någon av de många, många höga staket i Hollywood Hills. Sedan finns här en klar och tydlig not av mynta, det är kanske den första man känner. En distanserad kyla i form av mint, det tycker jag är utmärkt. För mig betyder det både svalka under solen – ett myntablad i den färskpressade och inte särskilt billiga lemonaden – och en påminnelse om att LA inte är staden för alla. Den är inte nödvändigtvis välkomnande alla gånger.

Jag älskar denna parfym. Kanske blir jag aningen förförd av att den har med LA och göra, där är jag lättcharmad och lättövertalad, men jag uppmanar alla att ta chansen och provdofta. Finns på Åhléns City i Stockholm.

Etiketter None

Attityder

Det började med att jag hamnade i en konversation om så kallade ingrepp och förvånades över att så många i min omgivning gjort någonting som krävs antingen en nål eller en kniv. Vissa var nöjda, andra sa att de “inte såg någon skillnad”. Ingen ångrade sig. Däremot tyckte alla att det var svindyrt med botox och fillers.

Jag har gjort andra typer av modifieringar som IPL på ytliga blodkärl och kraftig kemisk peeling. Inget, inbillar jag mig, som ändå modifierar utseendet på någon fundamental nivå. Men jag har satt en gräns vid injektioner. Men varför?

Jag började tänka på var mina åsikter och känslor kring ingrepp kommer ifrån. Dels är det ju tanken på att det ska synas som inte är bra. En stel panna, en onaturligt slät kind. Alla har vi sett skräckexempel på när det går fel. Och det är ju helt legitimt att garva och peka finger åt Meg Ryan, Melanie Griffith eller vem det nu är som står som måltavla för Det Dåliga Omdömet. Courtney Cox kanske.

Just tanken på onaturlig är väl det återkommande skälet till motstånd. Att man dels inte vill mixtra med någonting som kan få en att se onaturlig ut och dels inte jobba med nervgift, saker man inte har kontroll över och så vidare.
Men samtidigt vill man ju inte se trött ut, hängig, glåmig och gammal. Och är det verkligen så att en injektion nödvändigtvis är lika med onaturlig? Nej, uppenbarligen inte – bland mina vänner som testat hade jag ingen aning. Kanske lade jag märke till avsaknaden av en rynka mellan ögonbrynen där, en slät panna där. Men så har de väl alltid sett ut, tänkte jag?

Jag landar i en damned if you do, damned if you don’t-situation när jag tänker på det hela. Jag vill inte se trött och hängig ut men jag vill heller inte se onaturlig ut. Fuska med naturen.
Men mest intresserad blir jag när jag tänker på varifrån min attityd jämte den här typen av behandling kommer ifrån.

Jag tänker att det dels är vår tids vurm för det naturliga. Dels, i viss mån, ett förakt för fåfänga. Och sedan – och det här smärtar mig ju – den här uthängningen av rika kändisar som haft det dåliga omdömet att lägga pengar på att lägga sig under nålen. Eller kniven.

Och detta stör mig. Och jag tänker också att av alla personer man ser så är det ju undantagen som står ut? Känns ju därför helt keff att basera åsikter på grund av dessa.

Men jag återkommer i frågan.

Etiketter None

I do!(?)

Först tänker jag att liljekonvaljen har ersatt rosen nu, som den mest romantiska blomdoften. Rosor som romantisk gest och som romantisk doft är förlegat. Fram med L.I.L.Y. från Stella McCartney och Diorissimo.
Detta är min första tanke när jag testar Yes, I do från Etat Libre d’Orange.
Men doften är inte bara blommig, det finns något lite lurkigare här också. Och det kan man väl vänta från ELDO, om det ine är så att de velat göra en fin, romantisk bröllopsdoft. Yes, I do är ett underbart namn på en doft och flaskans rosa är så vacker.
Men sedan ser jag ju att den heter “Don’t get me wrong baby. Yes, I do” och då är allt begripligt igen.

I vanlig ordning nöjer man sig inte med ett perspektiv, ett enda narrativ eller en enda självklarhet. Precis som Divin’ Enfant (“Det gudomliga barnet”) handlar om både bebisen som det mest fantastiska som finns och hur jobbig en bebis kan vara (översatt i doft: barnpuder och ciggdoft, för de där sena kvällarna då man inte kan sova) så handlar denna doft om ljuv romantik och kärlek fast med någon hemlighet eller tveksamma känslor någonstans där inunder.

Det finns musk med i bilden, till exempel. Och torr apelsinblomma som lutar åt den där “en dag över tiden”-blomdoften som kan drabba ens vardagsrum ibland när man fått en fin bukett.

Sedan läser jag dessvärre ELDOs svinjobbiga copytext för parfymen. Här finns en översatt version från franskan. Medan man på engelska versionen på hemsidan valt en något mildare men fortfarande värdelös version. Men man får väl ha i åtanke att deras affärsidé är att vara PROVOKATIVA och det är väl endast det som också kan ursäkta att man precis tagit fram en mörk, lite läskig men också faktiskt rätt lockande doft till sadisten Marquise de Sades ära. Här är hyllningstexten.

Ja, diskussionen kring konstnären och verket är såklart gammal som gatan. får man gilla TS Eliot fast han var ett as och fick sin fru inspärrad på sinnessjukhus? Får man se Woody Allen-filmer nu när det finns starka skäl att tro att han antastat barn? Och får man tycka att Chinatown är ett mästerverk (som jag gör) fast den är regisserad av en pedofil som erkänt att han drogat och analt våldtagit en 13-åring?

Ja, nu är ju inte ELDO på samma nivå såklart, ingen har begått ett brott här. Copytexten försöker bara provocera genom att måla upp en tröttsam bild av en ung flicka som utför oralsex i en bi. Suck. Men varför, though?

Etiketter None

Van Cleef & Arpels Moonlight Patchouli

Varför smycken och parfym hör ihop kan man ju fundera över. Men man behöver inte fundera särskilt länge: lyx.

Det är svaret till att smyckesmärken som Bulgari, Cartier och Van Cleef & Arpels också skänker världen dyra dofter. Den senaste lilla kollektionen dofter från VC & A heter Les Jardins (trädgårdarna) och ska lite gå hand i hand med deras mer exklusiva smyckeslinjer. Då tänker man ju såklart direkt att det ska vara lite tyngre saker, mer drag, mer pondus och L-Y-X.

Och det har man inte fel i. Moonlight Patchouli är det mest dramatiska jag doftat på i år. Med det inte sagt att den doftar slängkappa och vrål mot avgrunden eller något. Men tänk ros och patchouli i kombination – och skruva upp volymen.

Patchouli är en lika delar rolig som knepig doft. Den kan betyda så mycket, från rökelse till hippie till sensualism. I kombination med ros kan det lätt bli trés romantique för min del, men den här moonlight-varianten lockar fram det mer mystiska, lurkande i de två komponenterna. Namnet på parfymen är ytterst passande, det här är inte den soliga hippievarianten av patchouli utan mer något som styvmamman i Törnrosa bär. Och det menar jag på ett bra sätt. Jag kommer väl inte bära den här till en tunn sommarklänning i en glad färg direkt men absolut kvällen då jag känner att jag behöver sträcka på mig, bära läppstift och äga allt i min omgivning. Återigen – på ett bra sätt.

Sedan kan ros vara en rätt dominant not, och det är inte min favoritdoft. Här stannar rosen kvar längre än någon annan. Jag hade ju gärna sett att det var patchoulin som fick företräde och det kan det ju mycket väl hända också, på någon annans hud.

Moonlight Patchouli är inte billig. Kostar närmare 1400 kr. Men det är EdP, det vill säga en hög koncentration parfym, och flaskan är på 75ml. Dessutom har den en imponerande lasting power, den sitter kvar länge.

Etiketter None

Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Etiketter None

Stora varningen

Fick den här på en pressträff, vilket jag inte såg förrän jag kom hem. Sedan kom min mamma över och innan jag hann hindra henne hade hon provat den.
Dr. Hauschka är ju ett sånt där bra märke”, sa hon. Kanske med ett litet frågetecken på slutet.
“Vad har du fått det ifrån”, sa jag och sedan följde en liten pedagogisk stund. “Kolla här”.

Den andra största ingrediensen som listas i innehållsförteckningen är alkohol. Här bör det ringa en varningsklocka någonstans i fjärran.

Alkohol i en produkt kan fylla olika funktioner, den kan se till att två ämnen blandas bättre, den kan tunna ut, balansera ph…och i parfym är den fixerande. Alltså den bevarar, konserverar kan man kanske säga, doftämnena. Så visst har den en funktion men det finns alternativ och den ska fan inte vara den andra största ingrediensen i en hudvårdsprodukt. Förlåt ordvalet.

Alkohol eller alkohol denat är starkt och uttorkande. Vissa menar att den funkar utmärkt och inte alls uttorkande i kombination med andra ingredienser men är den listad som andra största ingrediensen i en produkt så skulle i alla fall jag inte ens ta i den med tång.

Inte bara är den uttorkande, den skadar huden på sikt och bryter ned skyddande barriärer. Så det behöver inte vara något man ser med en gång.

Alla håller inte med. Vissa hävdar att alkoholen avdunstar snabbt ändå och att det handlar om mängd och komposition.

Men även om vi struntar i alkoholen och väljer att tycka att den är okej så kommer nästa problem. Parfym står med ungefär i mitten av ingredienserna och den följs av ämnen med en * som förklaras: de är essentiella oljor.
Doftoljor är såklart superhärliga men har ingenting i hud och ansikte att göra. Det finns en stark risk för irritation,

Men parfym och doftoljor är väl inte samma sak, tänker kanske någon. Nej, på ett plan är de inte det men med en kemisk definition, alltså för huden, så är de samma sak.

Åsikterna går isär, som sagt, men jag är på den sidan som säger att alkohol ska undvikas i mesta möjliga mån (det finns olika sorters alkohol, ja, nu syftar jag på alkohol/alkohol denat). Men det är ju upp till var och en. Men av kärlek till min mor lät jag henne faktiskt inte få doktorns foundation utan gav henne en från Clinique istället. Fragrance free.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen