Fifty Scents

Beauty Pie

Marcia Kilgore verkar vara en riktig entreprenör. Enligt storytellingen började hon ge sina kursare ansiktsbehandlingar och det var så Bliss startades. Det blev salong och unika behandlingar och produkter. Märket blev globalt och såldes vidare.
Kilgore ligger också bakom Soap & Glory som använde sig av retroliknande förpackningar och stilrent färgschema i rosa och ljusgult.

Hennes nya grej är Beauty Pie. Jag har inga egna erfarenheter av märket men så här är idén: man betalar 10 dollar i månaden eller 120 dollar om året (finns i USA och Storbritannien för tillfället). Därefter får man tillgång till vansinneslåga priser på produkter, både inom hudvård och makeup. Och med vansinneslåga menar jag alltså tjugo kronor för läppstift, femton för eyeliner och så vidare.

Kilgore säger att idén med Beauty Pie är att vara transparent, hon listar alla ingredienser och hon har låga priser för att demonstrera hur mycket man vanligtvis lägger på, för marknadsföring, snygga förpackningar, lyxkänsla och allt annat. Hon skriver att förpackningarna är lätta – kunder reagerar på det – för att hon valt enklast möjliga plast och inte tunga metallkorkar eller flaskor av tungt glas eller liknande som kan ge intrycket av en dyrare produkt.

Jag har som sagt inte testat själv. När jag skummar igenom några produkter på hudvårdssidan ser jag att vissa innehåller parfym vilket alltid är irriterande. Men till exempel läppstiften verkar inte innehålla något sådant, inte heller cykliska silikoner eller något annat som kan vara dubiöst.
Färgerna på produkterna verkar fina, i synnerhet läppstiften som finns i både glansiga och matta. Kollektionen är stor och tydligen ska den bli ännu större också inom kort. Ändå nyfiken.

Etiketter None

Känslor och färgen lila

Jag inser att jag inte skrivit på ett tag. Jag har varit lite melankolisk. Några vänner skriver på Facebook att våren gör dem ledsna, att den första soliga vårdagen får dem sorgsna. Jag gissar att det har att göra med att när något nytt föds betyder det ofta att något gammalt dör.
Den första soliga vårdagen kan också påminna om att sommaren är kort. Nu kommer våren, snart är sommaren över. Ungefär så.

Eller så är det någonting annat.

Jag ser många dofter i färger och den mest melankoliska färgen av alla är lila. Darrig viol, försiktig iris. Doften av det som var, doften av något som håller på att försvinna.

Jag har svårt att formulera mig just nu känner jag. Förresten ska jag åka till USA igen. Även om jag inte har några kval eller problem med var jag hör hemma (Sverige!) så kan det ändå vara känslosamt på ett sätt att sprida ut sig mellan två hem.

En sak med att man är vuxen är att man måste göra val. Man måste förhålla sig till saker och ting i sitt liv och man är helt ensam i det. Jag hade kunnat flytta, jag hade kunnat bygga upp mig själv på nytt.

Äh, jag har svårt att hitta orden här. Det handlar inte bara om att jag bor på två ställen, det handlar om att jag försöker hitta lite olika fästen här och var. Bygga upp lite olika grejer, olika stöd så att när det ena faller har jag ett annat.

Jag har bestämt mig för att åka till hedarna i Yorkshire i sommar. Jag reser själv. En gång när jag var 16 åkte jag till London för att se på målningar av prerafaeliterna. Det fanns en tid, då man var ung, när man ville komma saker nära. Idoler, författare, folk man var kär i på avstånd. Jag vet inte vad jag hoppades att det skulle ge mig att se de där målningarna men jag hade hoppats på något.
En känsla, en förändring. Men kanske mest en känsla.

Jag tänkte åka till Yorkshire eftersom min favoritbok “alltid” varit Svindlande höjder. Det är den bästa bok som finns. Och jag har “alltid” tänkt att jag ska besöka de där hedarna någon gång.
Sedan tänkte jag “varför inte nu?” och så blir det.

Varför vet jag inte. Inte heller vad jag hoppas få se eller uppleva. Antagligen kommer jag bara att stå där och huttra i vinden. Men även det är en upplevelse…

Etiketter None

Länge leve grönt!

Har blivit vansinnigt förtjust i grönt. Charlotte Gainsbourgs fel naturligtvis. Hennes gröna eyeliner i NARS-kollektionen är ren perfektion. En mossig khakigrön, som dessutom glider längs fransarna som om den var gjord av sirap. Man kan bli rörd för mindre.

Min allra första ögonskugga var en liknande färg, en matt och torr mossgrön sak från The Body Shop. Jag tyckte 79 kr för en ögonskugga var vansinnig lyx, mamma köpte den åt mig eftersom jag skulle resa iväg på ett utbytesår och ville att jag skulle känna mig fin. Användes sparsamt eftersom man är sån i tonåren, åtminstone var jag sån. Spara på klistermärken, inte använda dem. Och så vidare. Idag är jag ju precis tvärtom – bästa sättet att ta hand om en parfym, ett plagg, vad som helst är att använda det och älska sönder det.

Det kommer jag antagligen också göra med den här gröna eyelinern från Smith & Cult när den kommer till Sverige. Många av de andra färgerna finns redan (en underbar blå!) men den gröna hör tydligen hösten till. Och alltså, de är verkligen svinbra. Tunn, fin pensel och klockrena färger. Och – sitter hela dagen, till och med i regn, snö och allt annat som hör tossigt vårväder i Sverige till. För 298 kr kostar den lika mycket som min andra favorit Dior ArtPen. Fördelen med S&C är att den sitter längre. ArtPen är aningen mer lättarbetad, så kanske bättre för en NOOB eller någon som vill ha tunnast, tunnast möjliga liner.

Grönt är en så bra färg, tycker jag. Så kontrasterande och lugn. Alltså, khaki mot bronze eller brun ögonskugga är så himla nice. Khaki mot kalla rosa kinder är också superfint. Älskar grönt nu.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen