Fifty Scents

Jo, jo

Hade ju såklart tänkt blogga från mina fem dagar i London. Om brittiska stjärnor på skönhetshimlen som Charlotte Tilbury, Delilah Cosmetics och Eyeko. Och att jag kommit på varför Jo Malone lämnar mig så kall. Allt det hade jag tänkt skriva om men insåg när jag kom till hotellet att jag glömt laddaren till datorn hemma och fick använda datortiden mycket sparsamt.

På ett av varuhusen doftade jag på den senaste kreationen från Jo Malone (som numera tillhör Estée Lauder och inte har något med Jo herself att göra). Jag provade English Oak & Redcurrant som är damversionen i serien och English Oak & Hazelnut som är herrversionen. Båda lika korrekta och försiktiga som ett glas mineralvatten med en citronskiva i. Jag doftade på dofterna igen på flygplatsen på väg hem.

Ni vet Jo Malone, de där vita och svarta förpackningarna som känns 2003 och som ska vara “sofistikerade” och “engelska”? Storytellingen lyder som så att Jo pressade blommor och gjorde egna tvålar som barn, blev florist som vuxen kvinna och har ägnat sig åt dofter sedan dess.
Hennes dofter heter inte poetiska saker utan bara de två eller tre huvudnoterna i doften. Lika straightforward som förpackningen. De är lätta och flyktiga, de är tänkta att vara unisex i första hand och de är tänkta att kunna blandas med varandra på huden (layering). Okej, okej.

Jag är inte superförtjust i det här med att man ska kombinera en massa olika dofter ur samma serie. Det känns för mig lite som “varför ska jag köpa tre olika dofter när jag skulle vilja ha en enda, svinbra?”. Men vissa gillar det såklart, tycker att det ger dem kontroll, personlighet och variation.

Basil & Neroli är tydligen storsäljaren, en obetydlig citrus. Och på flygplatsen kommer jag på varför Jo Malone lämnar mig så kall. Inte bara för att hela presentationen är så strömlinjeformad och så stram i sin svenne-sofistikerade approach. Det är för att den saknar personlighet. Med nära på hundra dofter i sortimentet är det nog svårt att behålla en personlighet, i och för sig. Men det är ju inte direkt oväntat att para ihop, säg, basilika och neroli? Eller lime, basilika och mandarin som en annan bästsäljare lyder. Är man ute efter något enklare brittiska parfymer som “heter vad de doftar” (eller doftar vad de heter?) fast med en personligare, mer individuell touch av “ser snygga ut i badrummet” tycker jag man ska blicka åt Penhaligon’s istället. Deras liljekonvalj-parfym var tydligen Margaret Thatchers favorit. Se, mycket roligare redan där.

Etiketter None

2 kommentarer till “Jo, jo”

  1. Karolina
    on Sep 26th, 2017
    @ 8:51 am

    Så bra skrivet! Precis av dessa anledningar skriver jag så mycket om Jo Malone.
    Oh, wait…
    😆

  2. Caroline Hainer
    on Sep 26th, 2017
    @ 9:54 am

    Åh, haha!

    PS. Håller med dig om det du skrev om Twilly…Hu!

Kommentera

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen