Fifty Scents

FU DKNY

Nog för att jag alltid tyckt att DKNYs äpplen varit lika menlösa som hennes kläder, men nu blir det bojkott här på bloggen. Som om jag skulle skriva om DKNY över huvud taget men så här får man inte bete sig. Om man inte är en okunnig, ignorant jävel som är för kär i pengar och för rädd för allt annat.
Donna Karan går alltså ut och fördömer de kvinnor som anklagar mediamodulen Harvey Weinstein för sexbrott. Märk nu att hon inte fördömer Weinstein (han beskriver hon som trevlig) och inte heller säger något i stil med “det är bara anklagelser än så länge, inga bevis bla bla bla” utan tvärtom, hon accepterar att dessa anklagelser är sanna men inte Weinsteins aktiva roll i det hela. Istället är det kvinnorna som kan ha “bett om det”.
Påminner om Cecilia Hagens krönika där hon menar att vi inte ska vara så snabba på att döma Nigella Lawsons dåvarande make som fångas på bild när han misshandlar henne. “Hon kanske är en riktig satmara, det vet vi ingenting om.”

Det spelar ingen roll.
Det är misshandel.
Det spelar ingen roll.
Det är ett sexualbrott.
Vi kan inte bidra ännu mer till den här hemska kulturen där man håller skyldiga bakom ryggen eftersom de är trevliga eller har pengar eller bjuder på så flotta middagar eller är så bra pappor eller lovande studenter. Det går inte.

Och sen vill jag att alla tar en lång titt på DKNYs egna reklambild. Vad vill den förmedla? Är det ett sexuellt möte eller en situation med en knasig maktbalans? Om man ska tro DKNY själv så är flickan klädd på ett sätt som “ber om det”. Och kläderna står ju designern själv för.

Vore jag återförsäljare av hennes produkter skulle jag bryta samarbetet.

Etiketter None

Hollywood

Vad jag än gör är mitt mål alltid att återskapa det Hollywood-hår en sminkös på SVT lyckades ge mig när jag recenserade Kollektivet i Kulturnyheterna.
Särskilt aktuellt känns det nu när det snurrar kring min nya bok. Det har blivit en del tv-framträdanden de senaste tio, femton dagarna. Men mitt hår är väl inte vad det brukade vara, man har mer gått in för en lockigare variant.
Det är roligt att se vad andra väljer för färger åt en, någon valde mer åt silver och grå medan en annan gick all in på lila. Största antiklimax var igår när sminkösen inför Breaking news (jag var med i sista delen av programmet) valde samma skugga jag redan hade på mig eftersom hon tyckte den var snygg. Haha, ingen ny inspiration där inte.

Jag är rätt matt, blir rätt snurrig efter intervjuer, möten och annat som är supertrevligt och kul men samtidigt kräver en hel del fokus av mig. Det känns som om jag sover för mycket och för lite på samma gång. Lägger mig trött, vaknar trött. För under den här perioden då jag gör intervjuer och spelar in en podd (kommer snart!) så ska jag ju samtidigt också jobba på som vanligt, skriva artiklar i vanlig ordning, och förbereda mig för att lämna landet några månader (också i vanlig ordning) med allt vad det innebär med fix, papper och träffa vänner innan resa.

Det är inte så att jag klagar, det är ju också en tidsbegränsad period. Under den har jag också läst en del artiklar som pratar smink och feminism. I Expressen menar man att det gått över en gräns när man kallar fillers för en feministisk handling (utifrån att jag bestämmer över mitt eget utseende), man pratar samtidigt parallellt om att inte skambelägga kvinnor för deras val kring sina utseenden.
Jag har ju alltid varit lite av den skeptiska, sura tanten i hörnet. Jag tycker nämligen också att vi inte ska intala oss att allt vi gör när vi sätter oss framför sminkbordet verkligen är vårt absolut egna val, helt isolerat från omvärldens förväntningar och normer. Att vi skulle bygga ett precis likadant sminkbord men exakt samma innehåll om vi befann oss på en öde ö (men med tillgång till materiella ting, för tankeexperimentets skull). Om vi trodde det så är det svårt att förklara den höga siffran som genom undersökning efter undersökning säger att kvinnor känner sig självsäkrare med smink, blir bättre bemötta både på jobbet och utanför om de är sminkade och så vidare. Det är en yttre faktor man inte kan ignorera. Och ett skäl till att man ägnar en halvtimme åt mig i tv-sminket medan killen som ska vara med innan mig bara får lite puder och frågan “Du känner fortfarande igen dig själv va?”.
Och ett annat skäl till att tv-sminköserna finns är för att om hallåorna, nyhetsuppläsarna och de andra kvinnliga ankarna inte var sminkade skulle tittarna distraheras. Det skulle störa dem, det skulle vara både ett statement och något som stör deras upplevelse och nyhetsintag. Jo, det är sant.

Så ja, jag är med på det trista tåg som rullar och vinkar och säger “men ha i åtanke bara, det är bara sunt, att det kanske inte är helt och hållet så enkelt som att säga “jag bestämmer, alltså är det feministiskt””. Det man nedlåtande refererar till som “läppstiftsfeminism” eller “Beyoncé-feminism” är en sådan variant: “Jag är feminist och om jag vill ha korsett så är det feministiskt eftersom jag är feminist och allt jag gör utgår från mig själv.”

Förlåt att jag alltid blir den sura i hörnet men jag tycker bara inte att vi ska förenkla saker och ting för mycket.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen