Fifty Scents

Två skribenter, ett samtal

Annahita skrev om skönhet på Whinar tills hon inte längre gjorde det. Hon beskriver på bloggen att hon inte längre ville, att industrin urholkar glädjen och klimatet gör det olustigt att uppmuntra till köp. Jag har haft liknande tankegångar, vrider och vänder på känslor och argument. Så jag tänkte att det kunde vara på sin plats med ett samtal.


Hej Annahita, hur är läget?
– Hej Caroline, det är fan fint alltså. Jag har nyligen varit på Yasuragi, det var en två år gammal bröllopspresent som vi äntligen löste in!

Åh, så fint! Vi känner ju inte varandra så bra egentligen men det känns ändå som om jag känner dig. Sociala media gör väl sitt till men vi har ju också lite “rört oss i samma rum”, om jag får uttrycka mig konstnärligt. Du är en oerhört cool skönhetsperson som inte räds varken starka färger eller skriva argt. Jag ser mig mer som en storasyster med hästsvans.
– Hahaha, sluta vara ödmjuk! Det är inte en bra look på dig, you queen! Du är en av de bästa skribenterna jag vet, med ditt stilla och reflekterande språk. Du är också en av de som fått mig att acceptera att jag är en långskrivare. Alltså en som skriver långt. Jag tycker också att det känns som att vi känner varandra på något vis.

…Men om jag ska fortsätta på min bana med konstnärliga uttryck så har du ju nu valt att lämna rummet, i alla fall skönhetsbloggarrummet. Jag tycker förresten det är svårt med uttrycken här, dels tycker jag att ordet skönhetsbloggare signalerar någon som skriver med en iver, som bevakar och rapporterar. Det gör inte jag. Sedan tycker jag att jag bevakar kultur där skönhetskultur är en av grejerna som ingår i det. Hur har du sett på ditt bloggande? Har du tankar om titlar och sånt?
– Ja, vad kul att du nämner detta! Jag har också tänkt på titlar, det ställs ju ofta på sin spets när medier frågar hur de ska presentera en. Jag har på sista tiden valt ordet “skribent”, det ger inga löften om regelbundenhet. Tycker det låter långsammare än “bloggare”, på ett härligt sätt. Jag försökte länge att vara en som levererade regelbundet men det kändes inte som jag.

Mmm. Det är bra, ödmjukt utan löften. Du har ju valt att sluta blogga om skönhet. Och jag förstår dina skäl mer än väl. Men kanske kan du sammanfatta dem igen?
– Det huvudsakliga skälet är att vårt klimat har tvingat mig att ta ställning och agera i väntan på att våra makthavare gör detsamma. Jag har alltid ansett att konsumentmakt är bullshit egentligen, och ett sätt för liberala politiker som sitter i marknadens knä att undandra näringslivet från så mycket ansvar som möjligt. Men jag ser inte att våra ledare tar de nödvändiga besluten så jag försöker påverka så gott jag kan från min egna plattform. Jag vet ju att jag har påverkat mina följare att handla, då kanske jag också kan påverka dem att inte handla! Och skönhetsindustrin har kvävt mig med sina maniska säljbudskap, det blev för mycket.

Du säger att kärleken och passionen försvunnit. Minns du när och hur du kände den? Hur var den då? 
Jag minns känslan, men skulle inte kalla det för passion. Jag har aldrig varit passionerad när det kommer till skönhetsvård specifikt, utan skönhet i ordets bredare bemärkelse. “Livets goda”, kanske man kan kalla det. Du vet, snötyngda tallar, siden och andra vackra tyger, ett glansigt tjockt hårsvall, sån där perfekt rik och uppfriskande konsistens som vissa krämer har, en iskall öl med en människa man saknat, solljus genom lövverket, en lystrig ren bas som varken är torr eller fet, nybäddad säng, vissa dofter, naken betong… åh nu ger jag mig själv rys över ryggen. Känslan är närmast hänförelse. Jag uppskattar skönhet så otroligt mycket, jag kan kanske inte leva ett fullödigt liv utan att omges av sånt jag tycker är vackert. Det kan mest beskrivas som ett behov. Jag har ett skönhetsbehov.

Menar du att du riktar det behovet mot annat nu, än den sortens skönhet som konsumeras? 
– Ja, absolut! Jag njuter mer av stillhet, mat, böcker, vara på landet, arkitektur. Jag har fått tillbaka min läslust också, så jag har t.ex. lånat Till skuggornas lov av Junichiro Tanizaki, det är en liten essä där författaren jämför traditionell japansk estetik med västerländsk. Den gavs ut 1933 då det var ju en jävla resa att läsa den.

Jag är ju i en sådan situation nu, jag har tappat lusten. Eller, det stämmer inte, jag har tappat lusten att gå i industrins led. Jag kände samma sak när jag slutade med filmjournalistik för flera år sedan, det var för mycket industri och för lite kärlek. Men skillnaden mellan dig och mig beträffande just detta, tror jag, är att du har en annan karriär medan jag jobbar med att skriva. Vilket gör det svårare för mig att sluta. Eller tycker du att jag är feg?
Nej, jag tycker inte alls att du är feg. Skrivandet är ju ditt levebröd, och så är det med väldigt många andra av våra beautykollegor. För mig har det varit enkelt att lämna eftersom att jag upplevt att jag inte riskerar någonting utöver antal följare. Jag vet dock att det finns personer som as we speak är i begrepp att lämna, och ser över andra inkomstkällor. Det är ju många av oss som lider av att titta på de smulor som återstår av kreativitet, integritet och originalitet nu när industrin vuxit sig för stor. Skönhetsbranschen växte för mycket och för snabbt. Kanske sammanföll den utvecklingen med framväxten av den här nya klimatrörelsen, och kanske är det den första sektorn som märker av ett avmattat intresse hos konsumenterna. Jag tycker inte att du behöver sluta, du har ju aldrig varit en av de mest konsumtionshetsande rösterna. Det kommer alltid vara intressant att ta del av vad intellektuella och fritänkande skönhetsskribenter har att säga, så jag tror att du kommer ha mycket jobb framöver. Även om du flyttar ditt fokus från branschens intressen till dina, läsarnas och planetens egna.

Du, det tackar jag verkligen för. Jag är ju egentligen rätt ointresserad av just produkter. Jag skruvar alltid på mig när folk frågar om bästa foundation eller bästa vaniljparfymen. Men det har att göra med att jag känner ett ansvar! Att ge ett bra svar, att verkligen försöka förstå vad personen längtar efter innan jag pekar på vart personen ska lägga sina pengar. Hur har du känt kring det?
– Jag har också tänkt mycket på det där, och älskade alltid de långa kluriga läsarfrågorna där avsändaren lagt ner mycket energi på att beskriva sig själv och vad hen söker på ett målande sätt. Det gjorde min uppgift lättare, men det tog också mycket mer tid än att rekommendera en och samma favoritprodukt till alla. Jag tycker att det är så oerhört hedrande att läsare har litat på mitt omdöme så pass mycket att de köpt något på min rekommendation, men det är också lika skräckinjagande som det är hedrande. Det lär ju ha blivit fel så otroligt många gånger ändå, och en läsare har känt sig besviken på mig, eller sig själv, och ett felköp känns fan alltid som ett nederlag

En grej jag i alla fall aktivt gjort är att tacka nej till resor där man ska åka till någonstans över dagen för att intervjua någon parfymör eller någon person från något labb som fått betalt för att ta fram en produkt. Det är någonting jag skulle uppmuntra fler kollegor att göra, i skönhetsbranschen men också inom film och musik. Läsaren bryr sig inte så himla mycket om man varit på plats eller intervjuat via telefon eller Skype, tror jag.
– Ja, bra! Det är ett jävla flygande utomlands på superkorta men lyxiga möten och 24-timmarsresor, och det blir väl ett väldigt vackert content i sociala medier men jag tror inte heller att det tillför något speciellt för läsarna. Många av dem är nog ganska mätta och avtrubbade vid det här laget, och reagerar inte längre med samma överväldigande känsla av wow, som de kanske gjorde för en 3-5 år sen när detta med beautyinfluencers var nytt. Jag undrar också över skribentens neutralitet och integritet när det vankas massivt påkostade bjudresor, champagne, meet ‘n greet och allt det där. För det mesta har ju företagen den goda smaken att inte med ett knyst nämna eventuella förväntningar på artiklar, blogginlägg och Instagrambilder, men mindre erfarna och storögda skribenter och influencers känner garanterat av den underliggande pressen.

Jag också, en gång i tiden. Behandlas man som en kunglighet börjar man tro att man är en kunglighet, minns jag att jag tänkte när jag var inne i pressresesnurren kring film. Jag började mer och mer känna att jag var lurad, en bricka i ett spel. Men glädjande nog var det lätt att ta sig ur. Vilket du också verkar kunna intyga. Så jag väljer hoppet och tilltron.

Etiketter None

En läsarfråga om personliga varumärken


I skenet av samplesamhället, vad är dina tankar om ”influenser”-märken inom skönhet? Tänker på Emma S, Löwengrip m.fl kändiskvinnor som startar beautymärken. Jag vill vara öppen men blir skeptisk när man visar en instastory på pågående produktutveckling där ett gäng medarbetare ”känner” på produkterna. Finns det nånting som faktiskt är bra eller är det bara återigen skuggan av någon annans livsstil man köper?

Vilken oerhört bra fråga. Är det skuggan av någon annans livsstil man köper?
Det korta svaret är väl nej, men man köper heller inte nödvändigtvis kunskap.

För tydlighetens skull kan varken jag eller någon annan såklart dra alla märken med ett känt varumärkesnamn på över en kant. Att en “kändis” ligger bakom behöver såklart inte automatiskt betyda sämre produkt. Till exempel har Cindy Crawford några topprodukter i sin linje “Meaningful Beauty” och Iman har, vad jag hört, oerhört bra makeupprodukter för mörkare hudtoner.

Jag skulle säga att det gick inflation i “kändis”-skönhet för tio år sedan då kändisparfymen var det stora. Men det var också en nyvaken tid, sociala media var nytt, sättet vi berättade och såg tv på var nytt (ingen slump att Sarah Jessica Parker gjorde succé med sin parfym Lovely under samma tid).

Sedan dess har allehanda modeller (Cindy Crawford, Tyra Banks, Emma S, Iman…) släppt produkter i eget namn liksom skådespelerskorna (Drew Barrymore, Jessica Alba, Miranda Kerr…) och till och med entreprenörerna (Löwengrip, Linda Hallberg, Bianca Wahlgren…).

Det finns såklart en affärsidé bakom detta precis som det fanns en affärsidé bakom kändisparfymerna. Vinstmarginalen var god, varumärket, det vill säga kändisen, redan ett etablerat namn. Och de flesta var och är mediokra men det finns undantag: SJPs Lovely är fin för den som gillar okomplicerade blomdofter, Britney Spears har imponerande svulstiga doftdrömmar i sin Fantasy-serie och under en period när jag var inne på kokos (den tiden är över) gillade jag verkligen Gwen StefanisG” ur Harajuku-kollektionen. Det finns fler, men det är de jag kommer på just nu.

Men nu ska jag berätta en sak. Och innan någon representant för något varumärke skickar ett argt mail så får jag väl safe:a och säga “det finns förstås undantag”. Men nu ska jag berätta om hur det går till när man skapar en skönhetsprodukt.

Man börjar inte från scratch. Influencern eller modeller eller kändisen är inte med och står i ett labb och säger “jag vill ha menthoxypropanediol och så vill jag att du tar Polyquaternium-51”. Om denne inte är kemist vill säga, i så fall tar jag tillbaka.
Det man gör är att man antingen beskriver vad man vill ha (“en lätt hudkräm med anti-age-egenskaper”, till exempel) eller provar några generiska baskrämer, eller så köper man en redan befintlig ny, kräm som ingen annan redan köpt.

Sedan modifierar man. Vill man ha parfym i? Vill man att den ska kännas tjockare? Vill man ha lite nya, spännande ingredienser kanske, vi håller på mycket med japansk aska nu, det är det nya”.
Sedan testar man, kommer med förslag på ändringar. När man är nöjd beställer man. Och då har man också bestämt sig för hur flaskan eller burken ska se ut, om man ska ha etikett eller pump eller vad man nu tycker förmedlar vad man vill förmedla.

Man köper helt enkelt andras kunskap.

Det är varken etiskt fel eller konstigt. Jag skulle aldrig kunna sätta ihop en bra kräm, men det finns de som kan det och detta är deras affärsidé: att ta fram krämer och sedan sälja till företag som sätter sitt namn på dem. Om man inte är superstor som L’Oréal och har egna labb och egna kemister som tar fram produkter för typ alla L’Oréals märken.

Det betyder att varumärkespersonen inte nödvändigtvis skapat produkten men “godkänt” den. Köpt den alltså, köpt formulan.

Jag läste en intervju med Jessica Alba som påstår sig blivit en “ingrediensnörd” genom utvecklingsprocessen av sina produkter inom märket Honest Beauty. Well, även om hon är en “ingrediensnörd” (vad betyder det ens?) med vilket jag förmodar att hon menar att hon är intresserad av ingredienser, så betyder det inte att hon besitter kemistens kunskap om rätta mängder, rätta kompositioner.

Jag kommer plötsligt att tänka på någon sång av Hasse Alfredsson där han sjunger att han ju gillar sockerkaka och falukorv och polkagrisar eller något sånt, så varför smakar det inte bra när man äter allt tillsammans?

Med andra ord: nej, att någon har sitt namn eller stämpel på en produkt betyder inte att den är bättre eller sämre än någonting annat. Att man varit “med under processen” är ingen garanti för någonting.
Makeup är ju en sak, där är det lätt att se saker som användarvänlighet och hållbarhet direkt vid en applicering. Med hudvård är det snårigare, man får helt enkelt höra sig för, läsa på ingredienslistan…och hålla utkik efter uppenbara misstag som parfym, alkohol, linalool….

Men köper man skuggan av någon annans livsstil? Kanske. Men då är det glamorösare att köpa deras parfym eller deras kläder, än deras kräm?
Jag menar, bär man inte hellre Madonnas/Victoria Beckhams stil än deras hudkrämer?



Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen