Fifty Scents

Doftintervju: Elin Unnes

Foto: Ulrika Owesdotter


Elin Unnes är någon jag beundrade på avstånd länge. Hon är det man i modekretsar skulle kalla effortlessly cool. Jag har nog aldrig sett henne i annat än svart.
Hon sysslar med primärt två saker: skrivande och odling. Att skriva om musik, i synnerhet hårdrock, är också med på ett hörn men på senare år har odling fått mycket mer utrymme vilket resulterat i tre böcker.
Men det var först när jag lärde känna henne som jag riktigt förstod varför hon är så cool – det är för att hon lever som hon lär. Hon är en odlande, tänkande och skrivande person som antingen bor ute på det enkla torpet eller mitt i parfymstaden Paris. Därför har hon förstås tankar om doft och här är ett samtal vi haft om den saken.

Elin, du är ute på torpet nu va? Hur doftar din trädgård där?
– Just precis i detta nu doftar den såpnejlika, en himla underskattad doft. Nejlika som blomma upplever en hajp inom modevärlden just nu, vilket man ju kan säga lite vad man vill om, men doften är underbar: pudrig, dekadent och söt precis vid solnedgången när temperaturen sjunker, luftfuktigheten stiger och doftmolekylerna flyter ut över hela trädgården.

Vilken är den mest rock ‘n rolliga plantan/doften tycker du? Jag frågar därför att inom parfym kommer mycket cannabis och hasch nu. Det är väl tänkt att kännas fräckt på sina håll men doften i sig är ju ganska mesig? Mild och söt! Då tycker jag snarare någonting pikant som salvia har mer rebellisk karaktär. 
– Oh, jag har varit nyfiken på hur eterisk cannabisolja ska lukta! Det har ju bara känts som en tidsfråga i och med legaliseringen i USA. När det kommer till eteriska oljor står det i alla mina böcker att de dofter som upplevs som kittlande och utmanande, och som kan användas som afrodisiak, ofta har något köttslig i sig. Det har lett till att flera olika djur i stort sett utrotats, så jakten på en växt som luktar så där kittlande djuriskt känns viktig. Folk har till exempel gjort vissa försök med valeriana, vars rot luktar fotsvett. Samtliga misslyckade. 
Jag tror som du på salvia. Har du luktat på muskatellsalvia? Jag odlar den för första gången i år och är totalt fascinerad. Lite beroende på vädret, och vilket humör jag är på, tycker jag den luktar alltifrån gammal svettig gubbe till sexigt omklädningsrum. 

Elins muskatellsalvia

Tror inte jag har luktat på muskatellsalvia. Men animaliska dofter är verkligen ett sorgligt kapitel i parfymens historia. Till tillverkningen sett då. Sibetoljan är kanske den märkligaste i genren, oljan sibetkatten producerar för att märka sina revir. Ja, du kan ju tänka dig hur man samlade in den oljan…
– Man ba ”Men sluta pilla djur i röven jävla miffo!”. Kan folk få ha sina körtlar i fred liksom!?

Verkligen. Gillar du att ha koll på nyanser? Konstig fråga men till exempel brukar jag roa mig med att försöka ringa in om lavendeln i en doft är fransk eller engelsk. Eller outar jag mig som en person utan liv nu? Ja, som om det vore en hemlighet.
– Hi hi, aldrig tänkt på! Men kör på för tusan, nån måste ju tänka på sånt också. Så vilket blev det, fransk eller engelsk?

Jag har landat i den franska! Till skillnad från vad man kan tro, eller till skillnad från vad en fördomsfull person kan tro, är den franska sötare och den engelska grönare och friskare. Jag föredrar nog den som doftar mer betesmark, alltså engelska fält. Den franska är mer sövande.
– Helt klart en analys som känns som om den stämmer överens med deras terroir: solstekt och kalkrikt kontra fuktigt, mullrikt och lite svalare. 

Början till ett potpurri

Vilken är den mest romantiska doften?
– Hyacint är en extremt missförstådd doft tycker jag. Man uppfattar den som en vinterdoft, men om växten får göra som den själv vill så blommar den på våren, gärna i en mossig, skuggig skogsglänta. I de parfymer som jag luktat på som innehåller hyacint, så är den alltid omgiven av jättesöta, pudriga, flickrumsaktiga dofter. Men jag drömmer om en hyacintdoft som plockar upp den naturliga scenen: ett stilla vårregn, mossa, nordiska barrträd och så hyacintens tunga, exotiska doft ovanpå det. Det är romantiskt tycker jag. Dessutom var ju Hyakhintos en ung vacker yngling som dog i en olycka när Apollo skulle stajla med diskus. 

Vilket öde! Vi får aldrig glömma Hyakhintos! Finns det vemodiga dofter då? Apropå honom och hans öde.
– Jag är svag för liljekonvalj. Min mamma fyllde år i början på juni och med lite tur hade det hunnit slå ut precis tillräckligt mycket liljekonvalj för att jag skulle kunna plocka en stor bukett till henne i present. Jag är helt värdelös på datum och sånt, jag vet inte ens vilket år hon dog men varje gång jag går igenom någon skuggig glänta och sveps in i doft av liljekonvalj så vet jag att det ungefär hennes födelsedag.
Men hela växten är lite sorgsen tycker jag: Den där starka doften så tidigt på året, vita oskuldsfulla blommor i skuggiga, och det svaga giftet som påverkar hjärtat. Allt sånt.

Finns det någon doft du identifierar dig med själv?
– Jord! Det finns ju en jävla massa mikroorganismer i jorden, och mycket av forskningen kring dem är ny, men vi vet att det går att få i sig vissa av dem när man gräver runt i jorden – till exempel genom inandning. Att komma i kontakt med vissa av dessa bakterier verkar ha en lika stark effekt som antidepressiv medicin, fast utan biverkningarna.
Varje kväll när jag kommer in från trädgården, skitig och lycklig, så känner jag mig som om jag verkligen är i mitt rätta element – som att jag är i min kropp och att min kropp är jag. Och varje varje morgon när jag går ut och känner lukten av jord, så vet jag att det alternativet finns. Jag kommer bli jord, och jorden finns i mig. 

Det låter faktiskt betryggande. När jag säger att det låter religiöst menar jag det i den mest betryggande och vackra betydelse.
Finns det förresten någon växt som är vacker men doftar fult eller tvärtom?

– Åh gudars skymning, schersmin! Fy fan alltså. Den luktar helt ljuvligt i typ en vecka, och man bah ”Schersmin, allt är förlåtet! Borde vi inte skaffa en till älskling!?” och på det följer 11,5 månader av ögonterror. Uuuuh.
Sen har vi ju som sagt valerianan också, en väldigt oskuldsfull vacker blomma vars rot luktar starkt av tåbira. Jag älskar den.

Schersmin! Ännu en gång korsas våra vägar! Elin, vet du att i min bok Åsneprisen använder jag schersmin flera gånger. Jag skriver, och detta håller jag fast vid, att det är doften av förort. Jag menar det på bästa möjliga sätt. Tålig planta som klarar skolbarn och bristfällig skötsel och som ändå skänker en helt bedövande doft lagom till skolavslutning. Den får inte tillräckligt med cred, har vi tackat den ordentligt? Nej, det har vi inte. Schersmin appreciation post nu!

Den underskattade schersminen

– Ok, deal…

Etiketter None

3 kommentarer till “Doftintervju: Elin Unnes”

  1. M
    on Aug 28th, 2019
    @ 7:12 am

    Behöver guidning. Söker en parfym som inte är för söt men inte heller för träig eller muskig. Tänk vit skjorta lite oversize, rött läppstift, blankt hår i sidbena med stram tofs. Lite celine.
    Gillar inte heller tuberose eller gardenia. Dock fallit för jasmin och apelsinblomma men inte hittat rätt. Något sval och krispigt men ändå mjukt feminint.
    Gillar inte blanche eller andra Byredo. Tycker alla luktar samma (läs Musk).
    Hoppas på hjälp ☘️☘️

  2. Cecilia
    on Aug 28th, 2019
    @ 4:09 pm

    Så intressant och fint inslag! Ser mycket fram emot att få träffa på andra personer i den här serien.

  3. ak
    on Sep 4th, 2019
    @ 7:25 pm

    Inspirerande och fascinerande med människor som lever som de lär. Och hyacinter om våren. Absolut. Om trädgård inte finns, på balkongen i olika mossfylldakrukor med kaffe i vårsolen. Att vara omgiven av denna hypnotiska hyacintdoft gör att den själsliga rimfrosten smälter smärtfritt. Håller med Cecilia. Ser fram emot fler inlägg på samma tema. Tankar om doft. Fint. Alltså lustpirret inför sådan oläst text. Nu har jag en ovan. Åh.

Kommentera

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen