Fifty Scents

Frågelådan: bourbon om hösten

Jag tror att det är dags för nåt helt annat än Black Orchid som tydligen varit min höstkvälls go to-doft ett eh för långt tag… Jag vill ha nåt som är höstens motsvarighet till Florabotanica kanske…? Jag tänker Bulleit Bourbon, fuktig Gloverallduffel, braskamin och läderfett till kängorna. Fast ändå kvinnlig? Du kan ju det här:)

Tankarna går spontant till Mona di Orio och Vanille. Ja, den har en vaniljig bas, alltså inte lika kärv som dina referenser. Men det är en vanilj som fraktas av pirater som dricker rom och har apelsiner och nejlika i lastutrymmet. Tillsammans med vaniljstängerna de snott.
Kan det vara något?

Annars, om jag får associera fritt, tänker jag mig att höstens motsvarighet till Florabotanica är någonting som visserligen är murrigt men också levande och varmt. För mig är hösten en levande tid, ett sista party innan det är dags att gå och lägga sig. Jag tänker Hermès. Både Terre d’Hermès och Voyage har starka höstkvalitéer. Terre har en jordig, träig trygghet som omsluter bäraren. Ett farväl till sommaren men också ett “vi ses igen snart”. En tröstande doft, precis vad man behöver om hösten.
På samma sätt är Voyage d’Hermès en varm, träig och kryddig historia som jag själv tycker påminner om kardemumma. Vilket i sig är en varm och höstig doft, tycker jag.

Du verkar också gilla läder. Det är härligt, det är varmt och animaliskt. Det finns ju många fina “cuir”-dofter. Ex Nihilo Cuir Celeste är väldigt mycket bomberjacka men med en bukett violer bakom ryggen. Med andra ord: en snygg läderdoft. Finns på NK i Stockholm numera för en provdoftning.

Trevlig höst på dig!



Etiketter None

Doftintervju: Lotta Losten

Lotta tillhör det där folket man borde vara avundsjuk på men inte är, eftersom de är så härliga och fantastiska personer.
Hon och maken David Sandberg är ett förstklassigt filmpar som tillsammans gjorde en kortfilm som hamnade på YouTube och som tog dem båda till Los Angeles. Lotta har haft roller i Lights out, Annabelle 2 och nu senast – och detta är ju fantastiskt – superhjältefilmen Shazam!. Självklart bor hon i ett magiskt hus på de där kullarna som man ser HOLLYWOOD-skylten från. Men vad man kanske inte vet är att hon också är en fantastisk stylist och vintagekännare – och hon använder doft i sitt skådespeleri
!

Hur är livet i sagoslottet?
– Jag sitter på vår terrass just nu och det doftar ek. Det är torrt och luktar solvarm betong. Någon i området sågar träd så ibland kommer en fläkt av trädslöjd. Om du hade varit här för ett par veckor sedan hade jasminen bakom mig varit alldeles ljuvlig men den har blommat klart nu.

Nu har du ju bott i Los Angeles ett tag…fem år? Vilken tycker du är den tydligaste och mesta LA-doften? Jag tycker antingen skurpulver eller varm, torr stadsöken. Men mest tror jag rengöringsmedel.
– Första året tyckte jag Los Angeles luktade enbart torr öken och avgaser, men under det andra året började jag plocka upp nyanser. På våren luktar LA blomaffär, när citrusträden fullkomligt exploderar av doft. Det är helt fantastiskt! På vintern, som ju är Los Angeles höst, kryper det in en friskhet i luften, och eftersom det fortfarande eldas en hel del i öppna spisar så luktar det underbart av ved och eld. En av mina topp tio favoritdofter: skorstenslukt. Husen är inte gjorda för fukt och kyla så det luktar även stuga lite överallt.
Det där med rengöringsmedel har jag faktiskt inte tänkt på men nu kommer jag ju definitivt göra det!

Ja, det är någonting med lokaler som banker, köpcentrum och kedjor med heltäckningsmattor på golven. Det känns som om de är så måna om att kunden ska känna hur rent de har. En vidare analys av det är kanske amerikanernas sexualskräck eller deras konsumtionslivsstil. Jag vet inte, fabulerar. Men det är för mig väldigt påtagligt att det ska lukta rent även om det rena luktar äckligt. Som inne på drugstores.
– Det kanske är så att jag vant mig vid de amerikanska skurmedlen och inte ens känner av dem längre! En smula otäckt.
Tänkte förresten på det med hur LA doftar, det är ett ställe på min morgonpromenad där det luktar citrongräs. Det är bara precis i en kurva och det är en flyktig doft, så ibland försvinner den i en fläkt. Det tog ett par månader innan jag hade lyckats ringa in vad det var. Lite senare på rundan passerar jag under ett gigantiskt eukalyptusträd och överallt växer rosmarin som om det vore vilken buske som helst. Det är magiskt.

Så mycket LA i en bild

Vilken är den svenskaste doften då? Du kommer ju från Jönköping och har bott i Göteborg så du har nog andra doftminnen än mig som växte upp i Stockholmsförorten som doftade schersmin vid skolavslutningarna.
– Kanelbulle och barrskog! Och tång som torkar i solvarm sand, på Österlen. Saknar verkligen lukten av svensk höst. Löv som multnar, mossa och skog och skorstensrök. Och på vintern snö. Hatar snö men älskar lukten av snö.
En sak som min man och jag lagt märke till när vi varit i Sverige de senaste gångerna är hur alla sushiställen i Sverige luktar exakt likadant. Jag begriper det inte, har varit på massa olika typer av sushirestauranger i LA och det luktar aldrig så. Tror det kan vara vilken typ av risvinäger man använder. Kanske? Nåt måste det vara, och det förbryllar mig så mycket. När vi var i Kanada för ett år sedan gick vi till ett sushiställe i Toronto och så fort vi klev in tittade David och jag på varann och utbrast ”Det luktar svensk sushi!!”. Tänker ofta på det.

Roligt, min brorsa pratar också om svensk sushi och han har ju bott utomlands i snart tjugo år. Gud så märkligt. Berätta, visst har du och David ett speciellt band till just kanelbullen?
– Ja, vi hade en enorm kanelbulle som bröllopstårta! En av mina absoluta favoritfilmer är Äppelkriget. Scenen när de öppnar huven på en bil och motorn ersatts av en bulle är en klassiker i min familj. Hur hon liksom bryter av en bit, smakar och konstaterande utbrister ”bulle!” är underbart. Varje gång jag ser filmen blir jag upprörd över att hon inte tar en större bit. En sån dröm liksom! En gigantisk, rykande varm- magisk- bulle! Kan ju omöjligen bli bättre. Älskar kanel och kardemumma! Har kanel på morgongröten varje dag och kardemumma i kaffet. Det är såna hemtrevliga dofter. Misstänker att mitt kanelknarkande enbart blivit värre sedan vi flyttade hit, allt för att känna rötterna till fosterlandet!

Bröllopstårtan som var en kanelbulle

Tycker du att det finns en koppling mellan skådespeleri och doft?
– Allt som kan hjälpa en att berätta en historia är till nytta när man ska lära känna en ny karaktär, och doft har ju en oerhörd förmåga att förhöja och väcka saker i en som man inte skulle hittat annars.
Du är en stor anledning till att jag börjat nyttja doftsinnet mer i mitt rollarbete. När jag skulle sätta mig in i min karaktär i Shazam hjälpte du mig att hitta en doft för henne. Dr Lynn Crosby, vetenskapskvinna, oerhört professionell och driven i sitt arbete. Jag minns att jag beskrev henne som någon som går raska promenader, har stark integritet och kanske inte så mycket socialt privatliv. Jobbet och hennes forskning är hennes passion. Det var så roligt hur du gick igång på det! Den doften vi valde ut var skarp och mystisk och något jag aldrig skulle använda själv. Det var mycket viktigt! Jag bar den enbart när jag gjorde rollarbete, repeterade, och de dagarna vi filmade. Den fick inte blandas ihop med mig själv. Den var Dr Lynn Crosby. Det gav så mycket!
Jag kommer helt klart fortsätta använda doft som en del av karaktärsarbetet. Man kan tänka på så många vis, kanske är det nån som alltid gnuggar vicks salva på handlederna, bär en påse torkad lavendel i fickan, exfolierar ansiktet med kaffesump? Triggers av olika slag är underbara! Vill utnyttja alla mina sinnen för att bygga mina roller.

Lotta med motspelaren Mark Strong i Shazam!

Du är min läromästare i att hitta vintagekläder. Jag är en sådan total nybörjare. Men jag tänker på doft där med…har du något vintageplagg som fått med sig en doft hem? Händer det? Att man köper, säg, en vacker A-linjeformad klänning från 50-talet och när man kommer hem doftar den lite Shalimar eller vad ägaren nu använde?

Lotta demonstrerar varför hon är bäst på vintage

– Jag ÄLSKAR att jag får vara din Vintage-guru! Ja, men visst- det är ju helt klart en speciell doft i butiker som säljer gamla saker, men jag gillar den lukten! Den är trygg och hemtrevlig. Lite samma känsla som när man går till ett antikvariat. Dammigt och mystiskt- men snällt. Innan jag kom till LA hade jag aldrig kemtvättat något. Det kändes så främmande för mig- förstod liksom inte poängen. Här kemtvättar folk allt. Till och med bomullsplagg! Jag vägrar! Jag tvättar allt jag kan i tvättmaskinen på handvättsprogram och om det är nåt jag är lite nervös för tvättar jag det i badkaret. Där kan man verkligen snacka om att få med sig lukter hem! En klänning som kemtvättats sedan 40-talet, säkert på massa olika ställen med olika medel, eller hur tusan det nu funkar, lär ju vara sprängfull med äckliga kemikalier! Det är oerhört tillfredsställande att lägga ett sådant plagg i vatten och se det bli brunt av decennier av smuts och diverse giftiga medel. Det luktar kattpiss!
Första gången jag tvättade en klänning som tidigare enbart blivit kemtvättad trodde jag att jag förstört den. Den luktade så illa. Men när den torkat var lukten borta. Och den var ren för första gången på en evighet- en underbar känsla! Så där har vi en lukt som är hemsk, men ändå positiv för mig. Vad vet jag, kanske luktar alla mina kläder vintagebutik utan att jag tänker på det längre, men jag tror inte det. Misstänker dock att ett visst mått av immunitet smugit in i mitt doftsinne, för loppislukt är inget jag tänker på. Har ju kavajer och jackor som jag aldrig tvättat, men enda gången jag tänkt på lukten var i en gammal sammetskavaj som jag köpte när jag var 20 där min och den förra ägarens svett – 70-talssvett! – blandades i en ytterst vedervärdig mix. Slängde kavajen i tvättmaskinen som den rebell jag är och det gick suveränt! Använder den än idag.

Etiketter None

For the love of Nars

Jag hör ofta folk prata om märken. Om ett hudvårdsmärke man gillar, ett makeupmärke man älskar.
Min mamma gör det också. “Det är ett sånt där bra märke”, kan hon säga.

Jag har givetvis också märken som entusiasmerar mig mer än andra. Men jag har sedan länge lämnat idén om ett enda bra märke med en fulländad uppsättning produkter. Det handlar om individuella produkter och om att bygga den lilla pyramiden av dem utifrån behov (och, i viss mån, önskan).

De senaste veckorna har jag glatt mig åt ett par små läppstift från Nars vilket fick mig att tänka på just märken och varför jag, när jag läste om Nars nya höstgrejer, blev så pepp.

Hänger glamouren kring François Nars kvar?
Den mystiske fransmannen som trollar fram skönhet både som fotograf och fotomodellernas makeupartist, är det hans förtjänst?
Kanske. Storyn går som i precis och exakt alla fall där en makeupartist skapar en egen makeupkollektion (Bobbie Brown, Laura Mercier, Pat McGrath…). Det är alltid för att de saknar någonting på marknaden. Franois Nars saknade en fransk touch, djärva färger och läppstift. Han gav dem riktigt utmanande namn dessutom. Vem känner inte till Orgasm?
Några är roliga (Start Your Engines, Licence to Love, Honolulu Honey, Transeurope Express), andra inte lika härliga (Gipsy, Dominatrix, Catfight, Fire down below)

Varför är jag så pepp? Det kan inte vara den stilrena presentationen eller förpackningen, Bobbie Brown, Laura Mercier och till och med MAC sysslar med samma svartvita estetik. Å andra sidan är jag ofta pepp kring Brown och Mercier också. Hm.

Jag tror faktiskt att det är just ursprungskonceptet: djärvheten. Starka pigment, modiga färger. Sleek-a förpackningar som andas “makeup artist to the stars” och “filmstjärneindustri”.
(Jämför med till exempel Chanel som andas glamour av annat slag, mer lyxig fransyska på en bistro snarare än fotomodell i studion. N’est-ce pas?)

Även en “nude” som populära läppstiftet Dolce Vita har en djärvhet. I pigmentet och i den köttsliga nyansen. Ja, förlåt ordvalet med jag tänker “fleshy” på engelska. Eftersom pigmentet är så starkt färgar den läpparna både till färg och textur. Jo men faktiskt. Det blir inte läppar med nude läppstift, det blir ett par hungriga, köttiga läppar (ordet igen…) och man måste inte vara varken Freud eller sexfixerad i allmänhet för att se kopplingen till sex och erotik i just det.

Nars har för övrigt en matt röd som heter Inappropriate Red. Gulligt. Även Immortal Red och Ravishing Red. Så gulliga namn.

Även samarbetena är djärva och coola (och få!): Charlotte Gainsburg! Charlotte Rampling i annons. Finns det skönare damer? Det skulle vara Tilda Swinton då…som ju också frontat en kampanj!

För att fira 25 år i branschen lanserar Nars några nya läppstiftsnyanser som läggs till i den redan breda kollektionen. Det blir 60 (!) läppstift allt som allt. Här tangerar Nars MAC som ju också håller rekord i breda färgkollektioner där alla ska kunna hitta en färg. Pigmentstarka, mjuka även när de är matta. 270 kr. Vackert.

Etiketter None

Doftintervju: Tim Devriese

Ja, han är belgisk

Tim Devriese har inte bara det vackraste namnet jag vet, han är också min mest internationella vän. Han är belgare, bor i Bryssel och lever precis som man fantiserar om att unga, fashionabla män på kontinenten gör: äter musslor, ser på konst och klär sig i rosa.
Tim skriver om skönhet,
talar fem språk flytande (inklusive svenska!), är intresserad av doft och har Barbra Steisand som inre kraftdjur.

Hej Tim! Hur står det till? Vad gör du?
– Vad trevligt att höra av dig. Just nu förbereder jag en stor musselmiddag för vänner, det blir en slags pre-wedding rehearsal dinner. Två av mina bästa kompisar gifter sig i september och man kan väl inte ha ett gay wedding utan en fantastisk rehearsal dinner? Jag städade min lägenhet, köpte blommor och vit vin. Lyssnar på Barbra, självklart.

En normal dag i Tims liv

Självklart. Vilket då leder mig till frågan: varför är du så besatt av Barbra Streisand?
– Hon personifierar viljestyrka för mig. Hon har sagt någonting i stil med “folk frågar mig alltid hur jag håller mina toner så länge. Då svarar jag: för att jag vill det”.

När kom hon in i ditt liv?
– Ganska sent. Jag var 21 år, såg Funny Girl och föll sedan ned i ett YouTube-hål. Jag såg henne live i London! Det var underbart. Hon är kanske den minst spontana artisten, men fy fan vad hon är bra.

Jag älskar ditt Intagramkonto, du har verkligen en talang för att hitta osmickrande bilder på kungliga familjemedlemmar och överdramatiska foton på Barbra . Finns det en koppling?

Jag är ett stort fan av camp. Rent estetisk, men också som politisk handling. Jag ser kungafamiljen som camp, de är helt out of this world. Jag tycker de är fascinerande, konstiga människor. De har inte den borgerliga medelklassens instinkt “att bli någon” därför att det redan är bestämt vad och vem de är i förväg. Det är den absoluta motsatsen till Barbra, som var ingenting och blev storstjärna och “the Jewish princess”.

– Det finns en intervju med Beyoncé som understryker detta och som poängterar att utan Barbra ingen Beyoncé.
Professionellt alltså, inte musikaliskt. Beyoncé säger att hon beundrar Barbra eftersom Streisand är en kvinna som tar full kontroll över sitt liv och den hon är. Det var ju helt underbart att en ung judisk kvinna fick ta artistisk kontroll, eller någon kontroll alls på den tiden. Precis som det är enormt att Beyoncé tar full kontroll på samma sätt idag. Under sin comeback-turné 1993-1994 sjunger hon…
“Either they cheer or they geer
But I’m here
I’ve heard them say ‘song writing, acting, producing – what makes her think that she can?’
Or better yet ‘Song writing, acting, producing – what, does she think she’s a man?”

Och detta, lyssna:
“But I’m here now
I’ve kept my clothes and kept my space
I kept my nose to spite my face”

Nu måste jag fråga: vad doftar Barbra Streisand tror du?
– Barbra är överdramatisk i sig själv, helt underbart. Hon färgmatchar allt. Om hon har rosa kläder, ska det vara exakt samma rosa som blommorna i hagen eller som lampan bredvid hennes rosa säng. Så jag tror hon doftar väldigt banalt, något puderrosa eller beige. Lancome Trêsor, kanske?

Vad tycker du är en kunglig doft? Förutom dyra snittblommor.
– Jag hört säga att drottning Mathilde (av Belgien) bara köper tråkiga liljekonvalj-dofter. Jag vill påstå att det inte är särskilt kungligt att dofta alls, det distraherar. Kanske de tycker det är lite vulgärt att lämna doftspår? Det passar väl i deras korkade världsbild, att de är guds utvalda? (stort skratt) Jag älskar att monarkier stödjer allt camp på en så hög nivå med appanage och så vidare. Drottningar med tiaror, stort hår och dålig smak, det är ju camp Camp CAMP! Tänk bara på den svenska prinsessan Birgitta! Prinsessan tan mom!

Tre sidor av Tim

Margret Thatcher gillade ju tydligen Bluebell från Penhaligon’s. Tycker inte den klär henne, tycker det finns mer “power” i Chanel No. 13 eller om hon nu ska hålla sig till engelskt – någon pikant lavendel. Vad tycker du?
– Jag tror att Maggie bara doftade av Elnett och Dixan. Hon är en neoliberal ikon, så jag kan bara tänka hon använde kapitalismens stjärnprodukter. N’importe quoi!

Vilken är den bästa doft du vet?
– Det är lite konstigt för även om jag älskar parfym har jag inte så många favoritdofter. En som jag minns är doften av min ex-pojkvän från Danmark. Han använde aldrig tvål, parfym eller deo. Han doftade sig själv, hud. Det är länge sen jag såg honom, vi chattar fortfarande, det är fint mellan oss, men jag kommer ihåg den rena men nästan jordiska, främmande doften av hans hud. Det är väldigt vackert att dofta ren hud i den överparfymerade värld vi lever i.

Favoriten Barbra

Du som är kontinental europé – vilken doft får dig att känna dig hemma?
– Är inte det konstigt att någonting kan lukta hemma? Hemma är en doft. Bryssel, där jag bor, är en explosion av dofter och inte alla är så trevliga. Storstadslukter som piss, gummi, trafik, starka och billiga parfymer, mat – men blandar man ihop dem får man konstigt nog en hemkänsla. Jag tror det var JC Ellena som sa att Paris doftade rostad kyckling. Är inte det roligt?

Livet på kontinenten

Oerhört roligt. Vilken är den manligaste doften?
– Det beror på vad du definierar som manligt. Snackar vi tvådimensionella Axe Deo-män som är en mardröm för (om)världen, eller män som tycker det är värt att utforska vad det betyder att vara man? Jag är nog mest intresserad av män av det andra slaget. Vad doftar en sådan? Lavendel, kanske, som i Mexiko. Eller något svettigt. Jag tycker det kan dofta härligt på ett svettigt dansgolv. Oooops.

Har du doftat på Tom of Finland från Etat Libre d’Orange? Öppnar bra, kraftigt och maskulint. Men sen blir den mest snäll. Kanske är det en bra beskrivning av en man, nu när jag tänker efter… Vänta nu, är det den perfekta uppbyggnaden av en maskulin doft?
– Haha enig! Vi män har mycket att fundera på. Nu kan jag bara tänka på parfymen jag har på idag: II av Cire Trudon. Den doftar jord, gräs och löv. Den anpassar sig väldigt bra till min hud, de verkar smälta samman. Ingen doftexplosion, inte kraftigt utan subtil. Som jag gillar mina män, kanske? Jordnära, men samtidigt subtila? Hjälp!?

Etiketter None

Budgetfredag: Physicians formula


Det finns förstås en uppenbar fördel med så kallade budgetmärken: priset.
Priset på lyxprodukter kommer alltid med ett löfte om lyx, vi behandlar automatiskt produkterna med mer respekt. En fara skulle därför kunna vara att vi köper dem på skoj, för att testa och sedan alltför lättvindigt slänger. Det ser jag som en bra anledning att tipsa om några riktigt bra varor i kategorin, som förtjänar mer än en chansning.

Amerikanska Physicians Formula minns jag från mina tidiga resor till USA. Då körde de med plastiga, fejkade förpackningar som skulle föra tankarna till gamla tiders mediciner och tinkturer. Jag uppskattade det.
Märket är gammalt, grundades 1937 av en kärleksfull make som skapade hudprodukter till frun Edith och hennes känsliga hy. Även om märket skryter om att inte ha parfym i sina produkter så stämmer det inte helt och hållet. Det här rosenserumet till exempel har mer parfym än antioxidanter i sig och rosenvatten, alltså inget annat än parfymerat vatten, är näst största ingrediensen. Men för det mesta är de parfymfria.

Idag finns hudvård kvar i sortimentet men tyngdpunkten ligger på makeup. En kollektion solpuder använder murumurusmör som idag börjar segla upp som en trendig ingrediens.
PF är bra på BB-creams och CC-creams. Det här BB-pudret är toppen, man får SPF30 i lätt, lätt krämig och silkig puderform. Finns bara i två nyanser men de är fina. Dessutom parfymfria på riktigt. 160 kr.

Man får också mycket för pengarna med denna arganolja. För 169 kr får man en rejäl flaska med allroundolja för ansikte, hår, torra nagelband och hälar.

Men produkterna som är värda all kärlek är deras “vitaminboosters”.


Inte bara är dessa små boosters parfymfria, superpotenta och kostar runt 179 kr (!). Serumet är svalt och gelliknande och lätt att använda. Ingen hinna, inget kladd.
I ingredienslistan finns idel superstjärnor som niacinamide (ni vet, huvudingrediensen i produkterna som ska jämna ut hudtonen, ta ned rodnad och arbeta mot finnar).
Här finns lakrits, som är anti-inflammatoriskt och lugnande, a-vitamin som är bra mot, tja, allt.
Detta är en bra cocktail till ett imponerande pris. Helt enkelt. Dock: antioxidanter och a-vitamin gillar inte solljus och flaskan är av någon anledning inte mörk utan ljus så det kan finnas en risk att ljus bryter ned en och annan bra ingrediens. Onödigt. Så hålla den i badrumsskåpet.

Detsamma gäller den här Skin Booster Vitamin Shot Brightening som liksom kollegan också riktar in sig på ojämnheter i hudton och som boostar med antioxidanter. Niacinamide är stjärnan även här, tillsammans med c-vitamin. 179 kr, som sagt.

Glad fredag allihop!

Etiketter None

Superpuder och fransk-amerikansk grön hudvård

Palinas grundare Lina

Igår slumpade det sig så att jag hamnade på två olika pressträffar som var varandras totala motsatser. Det handlar om två olika filosofier inom skönhet och speglar branschen och marknaden idag så perfekt.

Idag har det uppstått en dikotomi mellan naturlig och grön hudvård och hudvård som utgår från kemi och vetenskap och tas fram i laboratorium. Detta är befängt att dessa inte skulle kunna samexistera. Att man inte skulle kunna ta det bästa av båda världar. Många märken har gjort det länge (Kiehl’s, Bare Minerals, Peter Thomas Roth, Murad...).

Jag började morgonen med en fascinerande liten presentation med bara jag själv och Jessica från Femina runt bordet. Maria Stømme, professor i nanoteknologi, har tillsammans med ett team om tre andra personer uppfunnit ett helt nytt ämne som heter upsalite. Jag är såklart inte fysiker men upsalite är porer som kan användas till att transportera andra ämnen (som medicin, ned i kroppen) men har också extremt absorberande egenskaper, det kan absorbera både fukt och lipider (fett). Det gör att man börjat använda ämnet vid bergsklättring när man inte vill ha fukt eller fet på händerna och i…just det, hudvård! Svenska Palina, som jag tycker är ett oerhört sympatiskt märke, lanserar i detta nu ett puder med 70% upsaline under namnet Prowder. Det är fantastiskt fint, tunt och lent. Som mica i tunnhet men smidighet men med längre hållbarhet. Faktiskt märkbar hållbarhet, skulle kunna dra mig till att säga att det är det bästa jag testat.

Nya, svenska puderundret

Sedan över till presentation nummer två. Ett franskt “naturligt” märke, med basen i oljor och essentiella oljor. Ja, redan där sjunker mitt humör tyvärr. Älskar oljor men essentiella sådana har ingenting i ansiktet att göra, inte mitt ansikte i alla fall. Det är klart att det känns trevligt att känna igen saker i ingredienslistan, som lavendel och ros. Dessutom doftar de fantastiskt. Klart de gör – de är ju parfymer. Hur ska man annars beskriva de små koncentraten med ingredienser som citrongräs och geranium? “Inga syntetiska parfymer” står det i märkets manifest. Doftämnen är det likväl.

Grundaren är en elegant fransyska som numera bor i LA. Hon kombinerar, enligt egen utsago, den franska elegansen med LAs kärlek till naturliga ingredienser. Hon stoltserar med att produkterna inte innehåller parabener, fyllnadsmedel eller nanopartiklar. Se, där är ordet nano igen. Denna gång löst använt som någonting allmänt dåligt.
En välvillig tolkning från min sida är förstås att hon syftar på nanopartiklar av metalloxider som används i till exempel solskydd, och som nyligen uppmärksammats som potentiellt skadligt. Men “nanopartikel” i sig betyder ju ingenting, det är ju bara en måtterm! Så att sälja produkter “utan nanopartiklar” är inte bara slappt, det är obegripligt.

Hon berättade, förutom att länka cancer till hudvård och antyda att fel hudvård ger cancer (!), att hon inte kunde någonting om hudvård när hon började och “tur var väl det” för annars hade hon aldrig gett sig in i branschen. Stort skratt.
Hon går vidare till att benämna all hudvård som inte är “clean” som “toxic”, att säga att alla micellärvatten på marknaden är giftiga med motiveringen “men läs ingredienslistan”, medan hennes egna innehåller grapefrukt, trollhassel och alkohol i formen etanol.
Till hennes försvar ska sägas att det är i låga doser och de essentiella oljorna inte mer än 2% enligt grundaren själv. Samt att forskning kring huruvida trollhassel kan irritera huden eller inte är ofullständig.
Men min poäng är att jag tycker att det är vanskligt att kalla alternativen för “giftiga” och samtidigt hålla med ingredienser som är potentiellt irriterande och/eller uttorkande för huden.

Det är inget fel på clean beauty i sig. Eller att ifrågasätta ingredienser.
Men det är fel att säga att naturligt är den enda, enda, enda vägen och allt annat är giftigt. Så kan vi inte ha det.

Etiketter None

Doftintervju: Björn Olsson

Björn Olsson i hemmiljö

Björn Olsson är en person som exemplifierar uttrycket “larger than life”, alltså någon som märks utan att ens behöva säga någonting. Börjar man sedan prata med honom så får man höra anekdoter från förr som inte sällan avslutas med “…eller, jag kanske inte skulle berättat det“. Han är Norrland noir, karg och svartklädd men samtidigt trofast och öm.
Hans utstrålning skulle förstås också kunna tillskrivas hans förkärlek till tjocka guldarmband och hans generösa användning av parfym.


Tjena Björn! Vad luktar du idag?
– Tjena, idag har på mig klassisk Hugo Boss plus en skäggolja som jag fått av Mattias Dahlström som doftar citrus och kanel. Jag luktar julafton.

Du föredrar ju billiga flaskor, gärna inte så jättebra dolda kopior på original. Var hittar man sådana bäst?
– Nu köper jag ofta grejer på Eckerö Linjen eller CDON, du får märkesgrejer till samma pris som kopior, om det är drive förstås. Senast jag köpte en kopia var det på en leksaksaffär i Hallunda, den heter Gio, typ en kopia på Acqua di giò men mycket blaskigare. CkOne är en av mina favoriter, den klassiska, luktar nyduschat och lyxtvål. Gillar kopian som heter OK. Det är en svenneungdomsdoft men jag blir glad varje gång jag känner den. Det fanns ett tag då jag chansade, köpte mycket på Dollar Store, gick bara på namnet. Men en gång råkade jag få hem en damparfym och ibland får man de där som luktar askkopp, whisky, gammal gubbe och piss, jag gillar inte dem. Jag vill ha en doft av att jag nyss badat.

En äkta Karlin Clevin

Kan för övrigt tipsa om matbutiken vid Slussens t-banestation, de hade bra CkOne-kopior när jag var där sist. Du var väldigt mycket inne på Megaman ett tag. Är den fortfarande stor i din värld?
Megaman var ju väldigt fin, som en mjuk Axe Marin, Har tyvärr inte sett den på några år, det var en favorit. Man kunde ta en grabbnäve och splasha i ansiktet. Hahaahah när vi bodde i Skarpnäck frågade karln på lokala restaurangen om jag var nöjd med butiken. Jag hajade ingenting, visade sig att han misstog mig för en turkisk herre i 60-års åldern som öppnat klädaffär i kvarteret. Alltså, det fanns en billighetsparfym på 90-talet med en logga som påminde om Absolut Vodka, den doftade persika och passionsfruktsläsk. Den var fantastisk. På avslutningsfesten för WTV (Woxnadalens TV, lokal tv-station. Reds. anm) i Edsbyn drog jag på mig en hel flaska, folk hittade till mitt hotellrum tack vare doften.

Favoriten Megaman

Men visst var Megaman en kopia av JPGs Le Male, en torso fast lite fulare?
– Nej, Le Male var en annan, det var den jag råkade köpa fel och fick kvinnokropp.

Felköpet som inte är Le Male-kopian

Du är ju också lite osvensk i det att du tar i lite, gillar att skvätta på dig en hel del. Det hedrar dig, såklart. Det är kontinentalt. Använder svenskar i regel för lite parfym?
– Jag har kört med parfym sen nionde klass. Köpte alltid billiga kopior. Det följde ofta med små parfympåsar i Slitz och liknande tidningar. Om någon åkte Finlandsbåten eller utomlands bad jag dom alltid köpa klassiska Lagerfeld. Älskar den än. Även Tacchini hade jag på gymnasiet.

Du går igenom en flaska ganska snabbt. Hur många förbrukar du i månaden skulle du säga? Och hur många köper du?
– Jag köper ofta tre flaskor i stöten. Förut var det mer kopior, favoriterna var Far & High, Jimmy Hilfiger och Celvin Klain. Säg att jag lägger tusen spänn om året. Gio kostade 95 kr.

Nya inköpet Gio

Vad drömmer du om i doftväg?
– Om jag fick komponera min egen parfym så skulle den heta “BJÄSSE” den skulle dofta viol, hängmatta och solnedgång.

Etiketter None

Frågelådan: moral?

Kan du inte skriva något om hur moral har blivit en större del av diskursen runt hudvård på senaste tid? Lite på samma sätt som den alltid funnits vad det gäller kroppsform. Både vad det gäller femtonstegrutiner men också någon slags militarisering av “MaN Får FakTiskT FinnAr Av ChOklAd”; jag såg någon beauty-guru sitta i ett Instagraminlägg och säga att inget annat spelar någon roll om man inte Äter Rent.
Jag fattar att en dels hud påverkas av kost, men som innehavare 10000% hormomstyrd acne som bara receptbelagd retinol ($260 per tub) hjälper helt mot… smockan hänger i luften. Och jag ser småtjejer som säger saker som “om jag vara drack åtta glas vatten om dagen och slutade äta pizza helt skulle jag inte vara så ful”. Bra hud betyder liksom att man är god och flitig, och finnar eller torr hud har man för att man är lat och dålig.

Det här debattinlägget i The Guardian beskriver hur företeelser som “self-care” och “me-time”, alltså egenomsorg och egentid, en gång i tiden var feministiska handlingar. Att som kvinna ta sig tid för omsorg också om sig själv utan att känna dåligt samvete för att man inte lägger den tiden (all sin tid) på hem och familj var en radikal tanke. Idag saknar företeelser som egentid helt feministisk eller politisk betydelse. Istället har de blivit marknadskrafter. Det är säljargument för skönhetsprodukter, spa-besök och arkmasker. “Because you’re worth it” och så vidare.

“Clean eating” lanserats också som ett uppror, en utmanare till den etablerade matkulturen. Ett annat sätt att leva och ett annat sätt att tänka kring mat: säg nej till halvfabrikat och enkla rätter som spagetti och köttfärssås. Gå inte på det där med enkla utvägar genom att steka någonting, gå hellre tillbaka till matens ursprung. Den rena maten.

Just halvfabrikat och enkla rätter stod en gång i tiden också för kvinnlig frigörelse. Att steka färdiggjorda fiskpinnar betydde mindre tid vid spisen och mer tid för eget förverkligande. Idag är det snarare skammigt att steka fiskpinnar till middag när man kan ge sin familj en nyttig quinoabowl.

Man kan lätt hävda att clean eating blivit en livsstil, ett trosystem om ren versus oren mat. Inte helt olik religiös dogmatisk argumentation om rent och orent. Men mat och råvaror i sig är knappast rena eller orena. Inte i någon slags filosofisk eller moralisk mening. De kan vara andra saker: mer eller mindre näringsrika, mer eller mindre bra för vår kropp och hälsa. De kan vara mer eller mindre sofistikerade rent kulturellt. Men att de skulle vara “clean” eller “unclean” är helt enkelt tveksam terminologi. Men hamnar man där så delas världen förstås in i två läger. Jag tror att det är detta, kära frågeställande läsare, som du upplevt? Inte så mycket moral som en tanke på rent och orent sätt att äta, alltså leva.

Men nu vill jag inte beskylla clean eating för att enbart vara en militant doktrin. Självklart inte. Vi blir fetare, det är ett faktum. Vi får fler hjärt- och kärlsjukdomar, vi blir allt oftare sjuka i livsstilsrelaterade sjukdomar. Clean eating är snarare ett sätt att försöka återta kontroll i en värld som mer och mer domineras av plast, fejksmaker, snabbhet, pressade priser och socker i precis allt. Jag önskar att man kunde ta in också köttindustrin och klimattanken i detta, inte bara clean eating på individnivå. Men men, det börjar alltid med individen.
I skenet av detta är idén om clean eating – ett steg tillbaka till någon slags ursprunglig, naturlig mat – en vacker tanke. Det är en motreaktion på någonting som är fel.

Det är besläktat med idén om egentid och egenomsorg. Clean eating är att ta hand om sig. Båda företeelserna går in i varandra, båda är wellness och en förening av kropp och sinne. Båda har samhällsförankring – alltså reaktioner på någonting som upplevs fel i vårt samhälle och livsstil.
Men båda är också – idag – industrier, båda är säljargument.

(mat är Man kan skylla på en Instagramkultur där bilder av ett zen-liknande tillstånd med yoga på bryggan och cocoa nibs med kiwi lyfts fram som lyckat leverne, inte för att det är höjden av materiell lyx utan för att det är höjden av lyxig egenomsorg. Det är få förunnat att ha den tiden och den möjligheten. Detsamma gäller clean eating: få förunnat att ha tiden och pengarna.

Man kan också skylla på just avpolitiseringen av kvinnans rätt till att göra ingenting eller att äta vad hon vill. Mäktiga män har golfat och rökt cigarrer. Kvinnor har, i den mån man unnat sig, gått till frissan. Häri ligger också det politiska i vad man äter vilket alltså i förlängningen är detsamma som hur man tar hand om sig. En överviktig kropp betyder att innehavaren av denna kropp inte har vett eller kunskap om hur man tar hand om sig. För till syvende och sist är det också en kvinnofråga: det är mestadels kvinnor som promotar clean eating och som promotar egentid och wellness. Varför är det så, kan man fråga sig. Antagligen för att kropp är kvinnans domän, den kvinnliga kroppen så mycket mer politiserad än den manliga. Kvinnan har också, alla manliga stjärnkockar till trots, stått för hemmet och matlagningen. Omsorgen om familjen inklusive vad familjen sätter i sig.

Problemet för mig är när det blir business av det hela, när det ska profiteras på något som framställs som befriande och enkelt, något som ska främja den egna livskvaliteten. Något som bygger på lösa, vetenskapliga argument (“mat som medicin”). När man använder ord som “clean” och därmed också “unclean”. Något vi ju också nu ser inom skönhet. Som inte bara ett sätt att tala om för oss att vi kan välja mellan rent och giftigt (!) utan också att vi kan välja mellan rätt och fel. Det ligger inte så lite skam i detta. Frågan man bör ställa sig är: vem gynnas?

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen