Fifty Scents

Frågelådan: moral?

Kan du inte skriva något om hur moral har blivit en större del av diskursen runt hudvård på senaste tid? Lite på samma sätt som den alltid funnits vad det gäller kroppsform. Både vad det gäller femtonstegrutiner men också någon slags militarisering av “MaN Får FakTiskT FinnAr Av ChOklAd”; jag såg någon beauty-guru sitta i ett Instagraminlägg och säga att inget annat spelar någon roll om man inte Äter Rent.
Jag fattar att en dels hud påverkas av kost, men som innehavare 10000% hormomstyrd acne som bara receptbelagd retinol ($260 per tub) hjälper helt mot… smockan hänger i luften. Och jag ser småtjejer som säger saker som “om jag vara drack åtta glas vatten om dagen och slutade äta pizza helt skulle jag inte vara så ful”. Bra hud betyder liksom att man är god och flitig, och finnar eller torr hud har man för att man är lat och dålig.

Det här debattinlägget i The Guardian beskriver hur företeelser som “self-care” och “me-time”, alltså egenomsorg och egentid, en gång i tiden var feministiska handlingar. Att som kvinna ta sig tid för omsorg också om sig själv utan att känna dåligt samvete för att man inte lägger den tiden (all sin tid) på hem och familj var en radikal tanke. Idag saknar företeelser som egentid helt feministisk eller politisk betydelse. Istället har de blivit marknadskrafter. Det är säljargument för skönhetsprodukter, spa-besök och arkmasker. “Because you’re worth it” och så vidare.

“Clean eating” lanserats också som ett uppror, en utmanare till den etablerade matkulturen. Ett annat sätt att leva och ett annat sätt att tänka kring mat: säg nej till halvfabrikat och enkla rätter som spagetti och köttfärssås. Gå inte på det där med enkla utvägar genom att steka någonting, gå hellre tillbaka till matens ursprung. Den rena maten.

Just halvfabrikat och enkla rätter stod en gång i tiden också för kvinnlig frigörelse. Att steka färdiggjorda fiskpinnar betydde mindre tid vid spisen och mer tid för eget förverkligande. Idag är det snarare skammigt att steka fiskpinnar till middag när man kan ge sin familj en nyttig quinoabowl.

Man kan lätt hävda att clean eating blivit en livsstil, ett trosystem om ren versus oren mat. Inte helt olik religiös dogmatisk argumentation om rent och orent. Men mat och råvaror i sig är knappast rena eller orena. Inte i någon slags filosofisk eller moralisk mening. De kan vara andra saker: mer eller mindre näringsrika, mer eller mindre bra för vår kropp och hälsa. De kan vara mer eller mindre sofistikerade rent kulturellt. Men att de skulle vara “clean” eller “unclean” är helt enkelt tveksam terminologi. Men hamnar man där så delas världen förstås in i två läger. Jag tror att det är detta, kära frågeställande läsare, som du upplevt? Inte så mycket moral som en tanke på rent och orent sätt att äta, alltså leva.

Men nu vill jag inte beskylla clean eating för att enbart vara en militant doktrin. Självklart inte. Vi blir fetare, det är ett faktum. Vi får fler hjärt- och kärlsjukdomar, vi blir allt oftare sjuka i livsstilsrelaterade sjukdomar. Clean eating är snarare ett sätt att försöka återta kontroll i en värld som mer och mer domineras av plast, fejksmaker, snabbhet, pressade priser och socker i precis allt. Jag önskar att man kunde ta in också köttindustrin och klimattanken i detta, inte bara clean eating på individnivå. Men men, det börjar alltid med individen.
I skenet av detta är idén om clean eating – ett steg tillbaka till någon slags ursprunglig, naturlig mat – en vacker tanke. Det är en motreaktion på någonting som är fel.

Det är besläktat med idén om egentid och egenomsorg. Clean eating är att ta hand om sig. Båda företeelserna går in i varandra, båda är wellness och en förening av kropp och sinne. Båda har samhällsförankring – alltså reaktioner på någonting som upplevs fel i vårt samhälle och livsstil.
Men båda är också – idag – industrier, båda är säljargument.

(mat är Man kan skylla på en Instagramkultur där bilder av ett zen-liknande tillstånd med yoga på bryggan och cocoa nibs med kiwi lyfts fram som lyckat leverne, inte för att det är höjden av materiell lyx utan för att det är höjden av lyxig egenomsorg. Det är få förunnat att ha den tiden och den möjligheten. Detsamma gäller clean eating: få förunnat att ha tiden och pengarna.

Man kan också skylla på just avpolitiseringen av kvinnans rätt till att göra ingenting eller att äta vad hon vill. Mäktiga män har golfat och rökt cigarrer. Kvinnor har, i den mån man unnat sig, gått till frissan. Häri ligger också det politiska i vad man äter vilket alltså i förlängningen är detsamma som hur man tar hand om sig. En överviktig kropp betyder att innehavaren av denna kropp inte har vett eller kunskap om hur man tar hand om sig. För till syvende och sist är det också en kvinnofråga: det är mestadels kvinnor som promotar clean eating och som promotar egentid och wellness. Varför är det så, kan man fråga sig. Antagligen för att kropp är kvinnans domän, den kvinnliga kroppen så mycket mer politiserad än den manliga. Kvinnan har också, alla manliga stjärnkockar till trots, stått för hemmet och matlagningen. Omsorgen om familjen inklusive vad familjen sätter i sig.

Problemet för mig är när det blir business av det hela, när det ska profiteras på något som framställs som befriande och enkelt, något som ska främja den egna livskvaliteten. Något som bygger på lösa, vetenskapliga argument (“mat som medicin”). När man använder ord som “clean” och därmed också “unclean”. Något vi ju också nu ser inom skönhet. Som inte bara ett sätt att tala om för oss att vi kan välja mellan rent och giftigt (!) utan också att vi kan välja mellan rätt och fel. Det ligger inte så lite skam i detta. Frågan man bör ställa sig är: vem gynnas?

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen