Fifty Scents

Soloptimism

Idag tog jag en promenad in till stan, det var soligt så jag tog på mig SPF innan jag gick ut. En av de absolut bästa och smidigaste SPF-produkter jag har är detta stick från amerikanska Salt & Stone. Naturliga ingredienser och SPF 50.

Men det bästa är…
…att det är i smidig stiftform
…att det ger en MATT finish, inte glansig.
…att det har en liten, liten färg. Mindre än en färgad dagcreme eller BB-creme, bara tillräckligt mycket för att ge ansiktet en jämn ton. Ingenting täcks över, ingenting försvinner. Men det jämnas ut.

Det som ger den matta finishen är mica, en kontroversiell ingrediens eftersom den oftast kommer från ställen på jorden där utvinningen sker under oreglerade former och inte sällan genom barnarbete. På Salt & Stones hemsida skriver de att deras ingredienser kommer från etiska källor.

Nåväl, tog på mig Salt & Stone och promenerade in till stan. Inte folktomt, om man säger så. Medborgarplatsens uteserveringar är proppfulla (detta förvånar mig inte bara pga corona utan också för att det visserligen är soligt men också bara 4-5 grader ute – mitt ansikte sved i blåsten).

Jag har gått in i något slags uppdaterad version av karantänlivet eftersom karantänlivet 1.0 är min vanliga vardag – jag jobbar alltid hemifrån och är inte överförtjust i att träffa folk.
I min förhöjda version ingår det (tydligen) att inte tvätta håret så ofta och ha minimalt med makeup, om någon alls. Så jag gick till stan med håret i ful knut och stora, döljande solglasögon. Det visade sig vara precis rätt eftersom vårsolen alltid är obarmhärtig, den ger oss ingen chans att vänja oss. Jag promenerade i nästan en timme, kom hem och såg inte minsta rodnad på näsa och kinder. Jag är annars oerhört benägen till att få en tomatliknande ton i solen.
Men jag visste att det inte skulle ske, sedan jag spontanköpte Salt & Stone sent i vintras på någon utförsäljning har den varit en följeslagare. Fem av fem.

Det verkar som om man kan köpa här.

Etiketter None

Välkommen till lugnet

Så länge sedan jag skrev nu att man skulle kunna tro att jag ligger nedbäddad i karantän. Det gör jag inte. Eller, på sätt och vis gör jag ju det eftersom min vanliga frilanstillvaro inte skiljer sig nämnvärt från karantänliv. Enda stora skillnaden, som jag kan se, är att folk inte tycker att man är konstig när man tackar nej till sammankomster.

Men faktum är att det har varit mindre lugnt än så här. Av flera olika skäl, eller snarare olika typer av stress som sammanföll på en och samma gång, fick jag en grov ångestattack för runt två veckor sedan. Jag fick träffa en läkare akut, fick välja mellan alla bekanta mediciner (som jag visserligen inte behövt på flera år men är väl bekant med sedan tidigare), som om jag läste en restaurangmeny.

Jag är bättre nu. Jag hoppade av ett tv-projekt i förtid. Jag hade tre veckor kvar på mitt kontrakt. Alla var mycket förstående och redan efter ett par dagar kände jag att det var helt rätt beslut att inte jobba kvar.

Vad har jag gjort sedan dess? Vilat, återgått till den vanliga frilansverksamheten. Skrivit en lång artikel om diamanter i senaste Icon. Den rekommenderar jag.
Köpt läppstiftsdosan Lip Suede från Westman Atelier av ingen anledning alls förutom att etuiet är så fruktansvärt vackert. Och för att jag i snart tjugo års tid ämnat använda mer läppstift, vilket jag aldrig kommer mig för. Dyrt var det också.
Så har jag unnat mig dyra, vackra och väldoftande tvålar. I dessa tider. Det är ju ändå en produkt som kommer till användning. Bamfords Hand Wash med geranium (tnk pelargonblad), lavendel och pepparmynta är ju i det närmaste fulländad i sin komposition. Inget doftar mer rikemansänka på engelska landsbygden med stor, bred stråhatt och förkläde av kanvas. De är ekologiska, det får man trösta sig med.
Claus Porto har jag köpt också, men nästan enbart för förpackningarna. Men lyckligtvis doftar de gott också. Vegetabiliska oljor, familjeföretag och hela den biten.
Små saker man får trösta sig med i tider då konsumtion plötsligt känns som det vettiga.

Etiketter None

Opportunismens tid

Tycker mig se en opportunism bland många skönhetsföretag i coronatider. Jag ser inte så få plötsliga annonser för dyra handkrämer “eftersom händerna blir torra av att tvättas flera gånger om dagen”.
Jag ser dyra handtvättar och dyra flaskor handsprit. Ska man hålla bakterier borta så kan man göra det med stil.

Jag ser ett företag vars produkter jag gillar – Drunk Elephant – tala om att deras tvålar som är avsedda för ansiktet funkar superbra till handdtvätt också eftersom de har lågt ph-värde. De allra billigaste, de som är tänkta som “resestorlek”, kostar två hundra kronor.

Jag vet inte vad jag ska tänka om detta. Det är såklart ingenting nytt att näringsidkare får försöka övertyga sina kunder om ett behov. Eller skapa ett sådant. Ska man vara riktigt cynisk är det väl hela skönhetsindustrins affärsidé.

Blir det värre av att man nu hittar ett mer påtagligt användningstillfälle för sina produkter?

Kanske. Å ena sidan stänger butiker som Sephora sina butiker tillfälligt. Andra förbjuder makeup-provning. Att “ta på sitt ansikte” är ju ingen bra sak under virusspridning. Man förstår att skönhetsindustrin, liksom till exempel reseindustrin, står inför en ekonomisk kris.

Men är det snyggt att då promota sina produkter och ta sats mot corona?

Etiketter None

Inte alls helande kristaller

Bluff och båg

Ni vet helande kristaller? Rosenkvarts, jasper och ametist? De man placerar i hemmet eller på kroppen, eller bara har nära för att ta del av deras vibrationer?
Jag har stört mig länge på dem. Därför att den takt de nu skövlas i ger dem ingen chans till återväxt. De skövlas i – surprise! – länder utan arbetsreglering (översatt: farliga arbetsvillkor, i vissa fall med dödlig utgång, barnarbete i flera fall och så vidare).
Och det finns givetvis ingenting helande alls med dem.

Numera använder man dem också i hudvård. Då syftar jag inte i första hand på onödiga jade rollers. Detta stör mig ännu mer. Man krossar dem, de används i pulveriserad form. Eller så lägger man ned stenar, vanligtvis rosenkvarts, i en burk med vatten och tar runt 1400 kronor för det eftersom vattnet nu då, tack vare stenen, “renats” och “laddats” med energier.

Skitsnack, givetvis.

Nej, den är inte helande.

Beträffande krossade kristaller i hudvård så är det givetvis ännu vanskligare eftersom då kan man ju inte ens återanvända eller sälja stenen vidare. Förkastligt. Helt förkastligt.

Om detta har jag skrivit i DI Weekend idag. Här är artikeln. Jag vet att den är bakom betalvägg men jag vill tipsa ändå för att detta är ett ämne som stört mig länge, fortsätter att störa mig, och som jag vill uppmärksamma alla på.

Och till försvararna: Ja, jag vet att man bryter kristaller på platser som Australien och USA där arbetet är mer reglerat. Men det är inte de stenarna som säljs vidare till grossister, och deras andel i det stora hela är liten. Vågar du chansa på att din sten kommer från en gruva i USA eller från blodspengar i Myanmar?

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen