Fifty Scents

Hitta rätt hudterapeut

En vanlig fråga från läsare (och vänner och familj) är tips på en bra hudterapeut.

Den frågan är både svår och enkel att svara på. Den är svår eftersom jag såklart inte har samma koll på hudterapeuter som produkter och tendenser. Av naturliga skäl.
Den är också svår att svara på eftersom vad är en “bra” hudterapeut? Det hela beror på vad man vill få ut av sitt besök. Man måste, helt enkelt, ha realistiska förväntningar.

En hudterapeut går man till, eller i alla fall jag, för att dels få diagnos ställd så att jag bättre kan ta hand om huden på egen hand. Och för att göra saker som jag inte kan göra själv lika lätt, som en kemisk peeling, Dermapen, IPL eller annan laserbehandling.
En bra hudterapeut kan diagnosticera huden och blanda en peeling därefter. En bra hudterapeut vet vilken inställning på lasern som funkar bäst på din sorts hud.

En medioker hudterapeut (eller, vem som helst) kan utföra en rengöring, lägga på en mask och massera kinderna. Det är nog så skönt men ingenting som är värt att gå till en salong för. Inte enligt mig i alla fall. Det räknas mer som ett spa-besök.

Så hur vet man? Förutom research på nätet så är ett medlemskap i SHR en bra indikation. Det garanterar inte bara att utövaren har uppfyllt krav på utbildning, kunskap och hygien utan också att du som kund har ett visst skydd mot felbehandling. Nog så viktigt.
Här kan man söka bland anslutna medlemmar.

Vet man ändå inte vart man ska börja och tycker att SHRs lista är jobbig så föreslår jag de “kända namnen” och de större klinikerna och salongerna. Akademikliniken, Eriksbergskliniken, NK, Inskinity…

Vad gäller andra typer av behandlingar, som injektionsbehandlingar (fillers och botox) har jag samma råd men med modifikationer. Leta efter en behandlare som är certifierad från Estetiska Injektionsrådet. Som vet hur och var man sticker och vad man injicerar. Kan låta som om jag säger det uppenbara nu men alla fillers och all “botox” är inte samma sak. Vet du på rak arm vad “fillers” är, alltså vad de innehåller? Vet du hur många olika märken det finns ute på marknaden? Många.
Därför skulle jag fråga vilken typ av filler och botox som används. Är det från en känd tillverkare som Restylane? Eller är det från något budgetmärke någonstans ifrån? Bra fillers är inte billiga, bra injektionsutövare är heller inte billiga. Men misstag är ännu dyrare.

En annan sak som är viktig när det gäller att hitta rätt utövare är att de konsulterar dig innan. Att de förklarar vad som kan göras (och inte göras), att ni förstår varandra. Ungefär som en bra frisör.
Be gärna att få se referensbilder, kanske finns de på salongens hemsida.

Här är några jag rekommenderar i Stockholm:

Cardellkliniken, som drivs av två sanningssägande legitimerade sjuksköterskor som jobbat i den estetiska injektionsbranschen i flera år.
De kan allt om olika sorters fillers, om estetikens gränser och har less is more som ledord. Dessutom anser de att den bästa behandlingen är den som syns men inte märks och verkar driva ett lågaggressivt privat krig mot alla fuskpreparat som flödar på injektionsmarknaden.

Inskinity hette tidigare Estetiskt Hudläkarcentrum och kombinerar hudläkarvård med estetiska behandlingar. Båda finns till hands vilket tyder på seriositet. Anna Wetter som chefar för kliniken har också varit aktiv i diskussionen om den oreglerade injektionsmarknaden och ser konsultation som ett absolut måste. Även det seriöst.

New Clinic drivs av två legitimerade sjuksköterskor med en imponerande meritlista. Men de har också ett bra öga för estetik, alltså för de små medlen som kan ge mer symmetri till ansiktet (se bara deras foton). De har till och med tagit fram en slags estetisk formula de kallas “new shape” för detta.

Art Face drivs av Jenny som också är legitimerad sjuksköterska. Det är väl därför hon är så oerhört lätt på handen. Förutom att hon är oerhört meriterad är hon också inte superförtjust i att prata om “lyft” och dramatiska förändringar utan gillar mer tanken på att “återskapa”.

Etiketter None

Dålig dag att blogga på

Anger management

Edit: Postade detta och ångrade mig. Tog bort det. Fick uppmuntrande kommentar. Postar igen.

Jag borde inte blogga när jag är irriterad. Eller, rättelse, jag ska inte blogga när jag är irriterad.

Men nu gör jag det.

För jag orkar inte med alla märken som ska smöra med sin hållbarhetsprincip och sina etiska riktlinjer och samtidigt packar sina grejer i plast och papper. Eller lockar med flyg ned till kontinenten (eller, som i ett fall – Indien!) för att visa sitt härliga miljötänk.
Alltså, det faller ju på eget grepp.

Till Indien-företagets försvar förstod de min kritik och mitt skäl att tacka nej. Så vitt jag vet ställde de in resan men jag vet inte, de kanske bara ändrade destination. Eller flög dit några andra, eller journalister från ett annat land. Inte vet jag.

Har blivit ett troll tror jag. Kommenterar och påpekar och går runt som ett argt litet moln. Förutom när jag springer eller går på barre som jag verkar göra i stort sett varje dag nu. Därav bild på mig i mitt lugna, svettiga zen-stadie.

Och allt det här med “men du köper ju kläder/yogurt i plastburk/ flyger till USA”. Det stämmer. Jag vet.
Vi kan inte ställa krav på oss att vi ska vara helt felfria och inte lämna så mycket som ett tåavtryck på jorden, att det är det enda som berättigar att yttra sig i hållbarhetsfrågor annars ska vi hålla tyst. Det går inte.
Vi kan och ska ställa krav på oss själva att göra allt vi kan. Inte bara allt som är rätt ojobbigt, som att bära lite kassar till återvinningen. Eller äta vegetarisk lasagne till lunch.
Jag flyger två gånger om året. Jag gör allt jag kan för att kompensera det (klimatkompenserar flyget, köper till biobränsle när jag har råd och försöker att leva grönt resten av tiden). Betyder det att jag inte har rätt att säga att det finns ett problem i att flyga till en fabrik över en dag?

Jag ska inte blogga när jag är irriterad.
Jag ska inte rationalisera dubbelmoral.
Jag försöker bara leva utan att känna mänsklighetens mörker.

Etiketter None

Saker andra skriver

Dags för lugg igen?

Eftersom jag varit lite seg den senaste veckan har jag skrivit mindre men faktiskt läst desto mer. Jag tycker om att läsa om skönhet och skönhetskultur, så är det ju.

Som så ofta när någonting ändras i livet eller när man går från ett tillstånd (som sorg) till ett annat (som acceptans) vill man förändra någonting. Detta är heeelt mänskligt och den vanligaste förändringen är att man vill klippa en ny frisyr.
Det är så allmängiltigt att det är genant. Skilsmässofrisyren och så vidare. Själv klippte jag av mig mitt midjelånga hår till en kort Vinona Ryder-inspirerad “shag” när jag som 18-åring flyttade hem igen efter ett år utomlands.

Nu är jag inne på samma tanke fast koncentrerad på lugg. Ska jag ha lugg igen?

Eller inte lugg?

Det är roligt att läsa artiklar om detta dilemma. Det finns en WikiHow i fjorton steg (!) kring hur man bör gå tillväga för att landa i rätt luggbeslut.
Den här bildserien på 25 kända damer med och utan lugg fick mig att luta åt “nej, skaffa inte lugg”. Bara Emma Stone som riktigt klär i en? Började också läsa den här superlånga genomgången kring för- och nackdelar med lugg. Men mest för att jag roades av tyngden i frågan, alla känslor och praktiska saker som väger in. Att skriva en lång artikel om detta. Men herregud, å andra sidan vet vi väl alla hur det känns att fatta ett felaktigt hårbeslut. Minns ännu med en rysning flickan (ja, det var banne mig en flicka) som klippte en sån där stjärnlugg på mig utan att jag bett om det. Fick gå till en annan frisör i ren desperation för att fixa till det och denne sa “det är inte mycket att göra” och klippte av allting i en kort Sporty Spice-stubb.

Den här artikeln och videon där Liv Tyler går igenom sin enormt omständiga skönhetsrutin roade mig lika mycket som den skrämde mig. Hur har människan tid och ork? Och pengar? Rubriken “Liv Tylers skönhetsrutin i 25 steg får dig att känna dig oerhört fattig och med fuktbrist” är klockren.
Ps. Jag älskar Liv Tylers utseende, har alltid tyckt att hon är en av de vackraste vi har här i världen. Vackrast av alla är Cate Blanchett.

Den här rubriken är också en sådan man hade önskat att man fått sätta. De har alltså frågat fyra makeupartister hur Trumps svåger skulle kunna gå tillväga för att se mindre ut som en “mordlysten provdocka”.

Okej, nu återgår jag till det normala. Hörs snart igen.

Etiketter None

Hade och borde

Jag hade gärna skrivit om Bourjois prisvärda läppstift och om Gucci Westmans lyxdrömmar men kom av mig eftersom en vän dog.
Ibland händer saker som påverkar allt, som smyger sig in i dagens alla sysslor. Från frukost till promenad till mataffären.
Sådana saker är i längden bra, de sätter annat i perspektiv. När chocken väl lagt sig, faktumet sjunkit in och eftertanken träder fram.
Bourjois har fortfarande prisvärda läppstift och Gucci Westman är fortfarande en lyxdröm men perspektivet skiftar lite, som i ett kalejdoskop.

Varför skriver jag denna blogg?
Varför håller jag den levande? Jag tjänar inga pengar på den, jag tackar nej till samarbeten och inspirationsresor.
Vill jag tjäna pengar på den?
Inte om det skulle innebära en obalans, en betald lojalitet. Jag har ingått i tre samarbeten förut när jag skrev under ett annat företags flagg. I två av fallen stod jag för märket och produkterna till 100% och var oerhört tydlig med både det och att samarbetet ändå innebar ett oberoende, bara en ökad fokus.

Så varför skriver jag?
Sådana tankar är viktiga och när någonting fundamentalt skakar om vår värld är det just de tankarna som kommer fram.

Jag skriver för att jag vill bearbeta saker som intresserar mig. Är det torra och trista svaret.
Jag lever i en kultur, jag är en del av den. Jag är inte så oberoende som jag vill tro, det är ingen av oss. Men jag måste få försöka. För jag vill förstå saker och ting, jag vill att de ska betyda någonting. Jag vill att saker ska ha mening.

Dessa tankar kommer till mig starkare när någonting händer som ändrar min vardag. När en vän försvinner.
Jag sörjer honom, jag saknar honom.
Jag vill mer än någonsin försöka förstå välden och kulturen jag lever i. Så vi kör på. Bara inte just idag.

Etiketter None

Frågelådan: bourbon om hösten

Jag tror att det är dags för nåt helt annat än Black Orchid som tydligen varit min höstkvälls go to-doft ett eh för långt tag… Jag vill ha nåt som är höstens motsvarighet till Florabotanica kanske…? Jag tänker Bulleit Bourbon, fuktig Gloverallduffel, braskamin och läderfett till kängorna. Fast ändå kvinnlig? Du kan ju det här:)

Tankarna går spontant till Mona di Orio och Vanille. Ja, den har en vaniljig bas, alltså inte lika kärv som dina referenser. Men det är en vanilj som fraktas av pirater som dricker rom och har apelsiner och nejlika i lastutrymmet. Tillsammans med vaniljstängerna de snott.
Kan det vara något?

Annars, om jag får associera fritt, tänker jag mig att höstens motsvarighet till Florabotanica är någonting som visserligen är murrigt men också levande och varmt. För mig är hösten en levande tid, ett sista party innan det är dags att gå och lägga sig. Jag tänker Hermès. Både Terre d’Hermès och Voyage har starka höstkvalitéer. Terre har en jordig, träig trygghet som omsluter bäraren. Ett farväl till sommaren men också ett “vi ses igen snart”. En tröstande doft, precis vad man behöver om hösten.
På samma sätt är Voyage d’Hermès en varm, träig och kryddig historia som jag själv tycker påminner om kardemumma. Vilket i sig är en varm och höstig doft, tycker jag.

Du verkar också gilla läder. Det är härligt, det är varmt och animaliskt. Det finns ju många fina “cuir”-dofter. Ex Nihilo Cuir Celeste är väldigt mycket bomberjacka men med en bukett violer bakom ryggen. Med andra ord: en snygg läderdoft. Finns på NK i Stockholm numera för en provdoftning.

Trevlig höst på dig!



Etiketter None

Doftintervju: Lotta Losten

Lotta tillhör det där folket man borde vara avundsjuk på men inte är, eftersom de är så härliga och fantastiska personer.
Hon och maken David Sandberg är ett förstklassigt filmpar som tillsammans gjorde en kortfilm som hamnade på YouTube och som tog dem båda till Los Angeles. Lotta har haft roller i Lights out, Annabelle 2 och nu senast – och detta är ju fantastiskt – superhjältefilmen Shazam!. Självklart bor hon i ett magiskt hus på de där kullarna som man ser HOLLYWOOD-skylten från. Men vad man kanske inte vet är att hon också är en fantastisk stylist och vintagekännare – och hon använder doft i sitt skådespeleri
!

Hur är livet i sagoslottet?
– Jag sitter på vår terrass just nu och det doftar ek. Det är torrt och luktar solvarm betong. Någon i området sågar träd så ibland kommer en fläkt av trädslöjd. Om du hade varit här för ett par veckor sedan hade jasminen bakom mig varit alldeles ljuvlig men den har blommat klart nu.

Nu har du ju bott i Los Angeles ett tag…fem år? Vilken tycker du är den tydligaste och mesta LA-doften? Jag tycker antingen skurpulver eller varm, torr stadsöken. Men mest tror jag rengöringsmedel.
– Första året tyckte jag Los Angeles luktade enbart torr öken och avgaser, men under det andra året började jag plocka upp nyanser. På våren luktar LA blomaffär, när citrusträden fullkomligt exploderar av doft. Det är helt fantastiskt! På vintern, som ju är Los Angeles höst, kryper det in en friskhet i luften, och eftersom det fortfarande eldas en hel del i öppna spisar så luktar det underbart av ved och eld. En av mina topp tio favoritdofter: skorstenslukt. Husen är inte gjorda för fukt och kyla så det luktar även stuga lite överallt.
Det där med rengöringsmedel har jag faktiskt inte tänkt på men nu kommer jag ju definitivt göra det!

Ja, det är någonting med lokaler som banker, köpcentrum och kedjor med heltäckningsmattor på golven. Det känns som om de är så måna om att kunden ska känna hur rent de har. En vidare analys av det är kanske amerikanernas sexualskräck eller deras konsumtionslivsstil. Jag vet inte, fabulerar. Men det är för mig väldigt påtagligt att det ska lukta rent även om det rena luktar äckligt. Som inne på drugstores.
– Det kanske är så att jag vant mig vid de amerikanska skurmedlen och inte ens känner av dem längre! En smula otäckt.
Tänkte förresten på det med hur LA doftar, det är ett ställe på min morgonpromenad där det luktar citrongräs. Det är bara precis i en kurva och det är en flyktig doft, så ibland försvinner den i en fläkt. Det tog ett par månader innan jag hade lyckats ringa in vad det var. Lite senare på rundan passerar jag under ett gigantiskt eukalyptusträd och överallt växer rosmarin som om det vore vilken buske som helst. Det är magiskt.

Så mycket LA i en bild

Vilken är den svenskaste doften då? Du kommer ju från Jönköping och har bott i Göteborg så du har nog andra doftminnen än mig som växte upp i Stockholmsförorten som doftade schersmin vid skolavslutningarna.
– Kanelbulle och barrskog! Och tång som torkar i solvarm sand, på Österlen. Saknar verkligen lukten av svensk höst. Löv som multnar, mossa och skog och skorstensrök. Och på vintern snö. Hatar snö men älskar lukten av snö.
En sak som min man och jag lagt märke till när vi varit i Sverige de senaste gångerna är hur alla sushiställen i Sverige luktar exakt likadant. Jag begriper det inte, har varit på massa olika typer av sushirestauranger i LA och det luktar aldrig så. Tror det kan vara vilken typ av risvinäger man använder. Kanske? Nåt måste det vara, och det förbryllar mig så mycket. När vi var i Kanada för ett år sedan gick vi till ett sushiställe i Toronto och så fort vi klev in tittade David och jag på varann och utbrast ”Det luktar svensk sushi!!”. Tänker ofta på det.

Roligt, min brorsa pratar också om svensk sushi och han har ju bott utomlands i snart tjugo år. Gud så märkligt. Berätta, visst har du och David ett speciellt band till just kanelbullen?
– Ja, vi hade en enorm kanelbulle som bröllopstårta! En av mina absoluta favoritfilmer är Äppelkriget. Scenen när de öppnar huven på en bil och motorn ersatts av en bulle är en klassiker i min familj. Hur hon liksom bryter av en bit, smakar och konstaterande utbrister ”bulle!” är underbart. Varje gång jag ser filmen blir jag upprörd över att hon inte tar en större bit. En sån dröm liksom! En gigantisk, rykande varm- magisk- bulle! Kan ju omöjligen bli bättre. Älskar kanel och kardemumma! Har kanel på morgongröten varje dag och kardemumma i kaffet. Det är såna hemtrevliga dofter. Misstänker att mitt kanelknarkande enbart blivit värre sedan vi flyttade hit, allt för att känna rötterna till fosterlandet!

Bröllopstårtan som var en kanelbulle

Tycker du att det finns en koppling mellan skådespeleri och doft?
– Allt som kan hjälpa en att berätta en historia är till nytta när man ska lära känna en ny karaktär, och doft har ju en oerhörd förmåga att förhöja och väcka saker i en som man inte skulle hittat annars.
Du är en stor anledning till att jag börjat nyttja doftsinnet mer i mitt rollarbete. När jag skulle sätta mig in i min karaktär i Shazam hjälpte du mig att hitta en doft för henne. Dr Lynn Crosby, vetenskapskvinna, oerhört professionell och driven i sitt arbete. Jag minns att jag beskrev henne som någon som går raska promenader, har stark integritet och kanske inte så mycket socialt privatliv. Jobbet och hennes forskning är hennes passion. Det var så roligt hur du gick igång på det! Den doften vi valde ut var skarp och mystisk och något jag aldrig skulle använda själv. Det var mycket viktigt! Jag bar den enbart när jag gjorde rollarbete, repeterade, och de dagarna vi filmade. Den fick inte blandas ihop med mig själv. Den var Dr Lynn Crosby. Det gav så mycket!
Jag kommer helt klart fortsätta använda doft som en del av karaktärsarbetet. Man kan tänka på så många vis, kanske är det nån som alltid gnuggar vicks salva på handlederna, bär en påse torkad lavendel i fickan, exfolierar ansiktet med kaffesump? Triggers av olika slag är underbara! Vill utnyttja alla mina sinnen för att bygga mina roller.

Lotta med motspelaren Mark Strong i Shazam!

Du är min läromästare i att hitta vintagekläder. Jag är en sådan total nybörjare. Men jag tänker på doft där med…har du något vintageplagg som fått med sig en doft hem? Händer det? Att man köper, säg, en vacker A-linjeformad klänning från 50-talet och när man kommer hem doftar den lite Shalimar eller vad ägaren nu använde?

Lotta demonstrerar varför hon är bäst på vintage

– Jag ÄLSKAR att jag får vara din Vintage-guru! Ja, men visst- det är ju helt klart en speciell doft i butiker som säljer gamla saker, men jag gillar den lukten! Den är trygg och hemtrevlig. Lite samma känsla som när man går till ett antikvariat. Dammigt och mystiskt- men snällt. Innan jag kom till LA hade jag aldrig kemtvättat något. Det kändes så främmande för mig- förstod liksom inte poängen. Här kemtvättar folk allt. Till och med bomullsplagg! Jag vägrar! Jag tvättar allt jag kan i tvättmaskinen på handvättsprogram och om det är nåt jag är lite nervös för tvättar jag det i badkaret. Där kan man verkligen snacka om att få med sig lukter hem! En klänning som kemtvättats sedan 40-talet, säkert på massa olika ställen med olika medel, eller hur tusan det nu funkar, lär ju vara sprängfull med äckliga kemikalier! Det är oerhört tillfredsställande att lägga ett sådant plagg i vatten och se det bli brunt av decennier av smuts och diverse giftiga medel. Det luktar kattpiss!
Första gången jag tvättade en klänning som tidigare enbart blivit kemtvättad trodde jag att jag förstört den. Den luktade så illa. Men när den torkat var lukten borta. Och den var ren för första gången på en evighet- en underbar känsla! Så där har vi en lukt som är hemsk, men ändå positiv för mig. Vad vet jag, kanske luktar alla mina kläder vintagebutik utan att jag tänker på det längre, men jag tror inte det. Misstänker dock att ett visst mått av immunitet smugit in i mitt doftsinne, för loppislukt är inget jag tänker på. Har ju kavajer och jackor som jag aldrig tvättat, men enda gången jag tänkt på lukten var i en gammal sammetskavaj som jag köpte när jag var 20 där min och den förra ägarens svett – 70-talssvett! – blandades i en ytterst vedervärdig mix. Slängde kavajen i tvättmaskinen som den rebell jag är och det gick suveränt! Använder den än idag.

Etiketter None

For the love of Nars

Jag hör ofta folk prata om märken. Om ett hudvårdsmärke man gillar, ett makeupmärke man älskar.
Min mamma gör det också. “Det är ett sånt där bra märke”, kan hon säga.

Jag har givetvis också märken som entusiasmerar mig mer än andra. Men jag har sedan länge lämnat idén om ett enda bra märke med en fulländad uppsättning produkter. Det handlar om individuella produkter och om att bygga den lilla pyramiden av dem utifrån behov (och, i viss mån, önskan).

De senaste veckorna har jag glatt mig åt ett par små läppstift från Nars vilket fick mig att tänka på just märken och varför jag, när jag läste om Nars nya höstgrejer, blev så pepp.

Hänger glamouren kring François Nars kvar?
Den mystiske fransmannen som trollar fram skönhet både som fotograf och fotomodellernas makeupartist, är det hans förtjänst?
Kanske. Storyn går som i precis och exakt alla fall där en makeupartist skapar en egen makeupkollektion (Bobbie Brown, Laura Mercier, Pat McGrath…). Det är alltid för att de saknar någonting på marknaden. Franois Nars saknade en fransk touch, djärva färger och läppstift. Han gav dem riktigt utmanande namn dessutom. Vem känner inte till Orgasm?
Några är roliga (Start Your Engines, Licence to Love, Honolulu Honey, Transeurope Express), andra inte lika härliga (Gipsy, Dominatrix, Catfight, Fire down below)

Varför är jag så pepp? Det kan inte vara den stilrena presentationen eller förpackningen, Bobbie Brown, Laura Mercier och till och med MAC sysslar med samma svartvita estetik. Å andra sidan är jag ofta pepp kring Brown och Mercier också. Hm.

Jag tror faktiskt att det är just ursprungskonceptet: djärvheten. Starka pigment, modiga färger. Sleek-a förpackningar som andas “makeup artist to the stars” och “filmstjärneindustri”.
(Jämför med till exempel Chanel som andas glamour av annat slag, mer lyxig fransyska på en bistro snarare än fotomodell i studion. N’est-ce pas?)

Även en “nude” som populära läppstiftet Dolce Vita har en djärvhet. I pigmentet och i den köttsliga nyansen. Ja, förlåt ordvalet med jag tänker “fleshy” på engelska. Eftersom pigmentet är så starkt färgar den läpparna både till färg och textur. Jo men faktiskt. Det blir inte läppar med nude läppstift, det blir ett par hungriga, köttiga läppar (ordet igen…) och man måste inte vara varken Freud eller sexfixerad i allmänhet för att se kopplingen till sex och erotik i just det.

Nars har för övrigt en matt röd som heter Inappropriate Red. Gulligt. Även Immortal Red och Ravishing Red. Så gulliga namn.

Även samarbetena är djärva och coola (och få!): Charlotte Gainsburg! Charlotte Rampling i annons. Finns det skönare damer? Det skulle vara Tilda Swinton då…som ju också frontat en kampanj!

För att fira 25 år i branschen lanserar Nars några nya läppstiftsnyanser som läggs till i den redan breda kollektionen. Det blir 60 (!) läppstift allt som allt. Här tangerar Nars MAC som ju också håller rekord i breda färgkollektioner där alla ska kunna hitta en färg. Pigmentstarka, mjuka även när de är matta. 270 kr. Vackert.

Etiketter None

Doftintervju: Tim Devriese

Ja, han är belgisk

Tim Devriese har inte bara det vackraste namnet jag vet, han är också min mest internationella vän. Han är belgare, bor i Bryssel och lever precis som man fantiserar om att unga, fashionabla män på kontinenten gör: äter musslor, ser på konst och klär sig i rosa.
Tim skriver om skönhet,
talar fem språk flytande (inklusive svenska!), är intresserad av doft och har Barbra Steisand som inre kraftdjur.

Hej Tim! Hur står det till? Vad gör du?
– Vad trevligt att höra av dig. Just nu förbereder jag en stor musselmiddag för vänner, det blir en slags pre-wedding rehearsal dinner. Två av mina bästa kompisar gifter sig i september och man kan väl inte ha ett gay wedding utan en fantastisk rehearsal dinner? Jag städade min lägenhet, köpte blommor och vit vin. Lyssnar på Barbra, självklart.

En normal dag i Tims liv

Självklart. Vilket då leder mig till frågan: varför är du så besatt av Barbra Streisand?
– Hon personifierar viljestyrka för mig. Hon har sagt någonting i stil med “folk frågar mig alltid hur jag håller mina toner så länge. Då svarar jag: för att jag vill det”.

När kom hon in i ditt liv?
– Ganska sent. Jag var 21 år, såg Funny Girl och föll sedan ned i ett YouTube-hål. Jag såg henne live i London! Det var underbart. Hon är kanske den minst spontana artisten, men fy fan vad hon är bra.

Jag älskar ditt Intagramkonto, du har verkligen en talang för att hitta osmickrande bilder på kungliga familjemedlemmar och överdramatiska foton på Barbra . Finns det en koppling?

Jag är ett stort fan av camp. Rent estetisk, men också som politisk handling. Jag ser kungafamiljen som camp, de är helt out of this world. Jag tycker de är fascinerande, konstiga människor. De har inte den borgerliga medelklassens instinkt “att bli någon” därför att det redan är bestämt vad och vem de är i förväg. Det är den absoluta motsatsen till Barbra, som var ingenting och blev storstjärna och “the Jewish princess”.

– Det finns en intervju med Beyoncé som understryker detta och som poängterar att utan Barbra ingen Beyoncé.
Professionellt alltså, inte musikaliskt. Beyoncé säger att hon beundrar Barbra eftersom Streisand är en kvinna som tar full kontroll över sitt liv och den hon är. Det var ju helt underbart att en ung judisk kvinna fick ta artistisk kontroll, eller någon kontroll alls på den tiden. Precis som det är enormt att Beyoncé tar full kontroll på samma sätt idag. Under sin comeback-turné 1993-1994 sjunger hon…
“Either they cheer or they geer
But I’m here
I’ve heard them say ‘song writing, acting, producing – what makes her think that she can?’
Or better yet ‘Song writing, acting, producing – what, does she think she’s a man?”

Och detta, lyssna:
“But I’m here now
I’ve kept my clothes and kept my space
I kept my nose to spite my face”

Nu måste jag fråga: vad doftar Barbra Streisand tror du?
– Barbra är överdramatisk i sig själv, helt underbart. Hon färgmatchar allt. Om hon har rosa kläder, ska det vara exakt samma rosa som blommorna i hagen eller som lampan bredvid hennes rosa säng. Så jag tror hon doftar väldigt banalt, något puderrosa eller beige. Lancome Trêsor, kanske?

Vad tycker du är en kunglig doft? Förutom dyra snittblommor.
– Jag hört säga att drottning Mathilde (av Belgien) bara köper tråkiga liljekonvalj-dofter. Jag vill påstå att det inte är särskilt kungligt att dofta alls, det distraherar. Kanske de tycker det är lite vulgärt att lämna doftspår? Det passar väl i deras korkade världsbild, att de är guds utvalda? (stort skratt) Jag älskar att monarkier stödjer allt camp på en så hög nivå med appanage och så vidare. Drottningar med tiaror, stort hår och dålig smak, det är ju camp Camp CAMP! Tänk bara på den svenska prinsessan Birgitta! Prinsessan tan mom!

Tre sidor av Tim

Margret Thatcher gillade ju tydligen Bluebell från Penhaligon’s. Tycker inte den klär henne, tycker det finns mer “power” i Chanel No. 13 eller om hon nu ska hålla sig till engelskt – någon pikant lavendel. Vad tycker du?
– Jag tror att Maggie bara doftade av Elnett och Dixan. Hon är en neoliberal ikon, så jag kan bara tänka hon använde kapitalismens stjärnprodukter. N’importe quoi!

Vilken är den bästa doft du vet?
– Det är lite konstigt för även om jag älskar parfym har jag inte så många favoritdofter. En som jag minns är doften av min ex-pojkvän från Danmark. Han använde aldrig tvål, parfym eller deo. Han doftade sig själv, hud. Det är länge sen jag såg honom, vi chattar fortfarande, det är fint mellan oss, men jag kommer ihåg den rena men nästan jordiska, främmande doften av hans hud. Det är väldigt vackert att dofta ren hud i den överparfymerade värld vi lever i.

Favoriten Barbra

Du som är kontinental europé – vilken doft får dig att känna dig hemma?
– Är inte det konstigt att någonting kan lukta hemma? Hemma är en doft. Bryssel, där jag bor, är en explosion av dofter och inte alla är så trevliga. Storstadslukter som piss, gummi, trafik, starka och billiga parfymer, mat – men blandar man ihop dem får man konstigt nog en hemkänsla. Jag tror det var JC Ellena som sa att Paris doftade rostad kyckling. Är inte det roligt?

Livet på kontinenten

Oerhört roligt. Vilken är den manligaste doften?
– Det beror på vad du definierar som manligt. Snackar vi tvådimensionella Axe Deo-män som är en mardröm för (om)världen, eller män som tycker det är värt att utforska vad det betyder att vara man? Jag är nog mest intresserad av män av det andra slaget. Vad doftar en sådan? Lavendel, kanske, som i Mexiko. Eller något svettigt. Jag tycker det kan dofta härligt på ett svettigt dansgolv. Oooops.

Har du doftat på Tom of Finland från Etat Libre d’Orange? Öppnar bra, kraftigt och maskulint. Men sen blir den mest snäll. Kanske är det en bra beskrivning av en man, nu när jag tänker efter… Vänta nu, är det den perfekta uppbyggnaden av en maskulin doft?
– Haha enig! Vi män har mycket att fundera på. Nu kan jag bara tänka på parfymen jag har på idag: II av Cire Trudon. Den doftar jord, gräs och löv. Den anpassar sig väldigt bra till min hud, de verkar smälta samman. Ingen doftexplosion, inte kraftigt utan subtil. Som jag gillar mina män, kanske? Jordnära, men samtidigt subtila? Hjälp!?

Etiketter None

Budgetfredag: Physicians formula


Det finns förstås en uppenbar fördel med så kallade budgetmärken: priset.
Priset på lyxprodukter kommer alltid med ett löfte om lyx, vi behandlar automatiskt produkterna med mer respekt. En fara skulle därför kunna vara att vi köper dem på skoj, för att testa och sedan alltför lättvindigt slänger. Det ser jag som en bra anledning att tipsa om några riktigt bra varor i kategorin, som förtjänar mer än en chansning.

Amerikanska Physicians Formula minns jag från mina tidiga resor till USA. Då körde de med plastiga, fejkade förpackningar som skulle föra tankarna till gamla tiders mediciner och tinkturer. Jag uppskattade det.
Märket är gammalt, grundades 1937 av en kärleksfull make som skapade hudprodukter till frun Edith och hennes känsliga hy. Även om märket skryter om att inte ha parfym i sina produkter så stämmer det inte helt och hållet. Det här rosenserumet till exempel har mer parfym än antioxidanter i sig och rosenvatten, alltså inget annat än parfymerat vatten, är näst största ingrediensen. Men för det mesta är de parfymfria.

Idag finns hudvård kvar i sortimentet men tyngdpunkten ligger på makeup. En kollektion solpuder använder murumurusmör som idag börjar segla upp som en trendig ingrediens.
PF är bra på BB-creams och CC-creams. Det här BB-pudret är toppen, man får SPF30 i lätt, lätt krämig och silkig puderform. Finns bara i två nyanser men de är fina. Dessutom parfymfria på riktigt. 160 kr.

Man får också mycket för pengarna med denna arganolja. För 169 kr får man en rejäl flaska med allroundolja för ansikte, hår, torra nagelband och hälar.

Men produkterna som är värda all kärlek är deras “vitaminboosters”.


Inte bara är dessa små boosters parfymfria, superpotenta och kostar runt 179 kr (!). Serumet är svalt och gelliknande och lätt att använda. Ingen hinna, inget kladd.
I ingredienslistan finns idel superstjärnor som niacinamide (ni vet, huvudingrediensen i produkterna som ska jämna ut hudtonen, ta ned rodnad och arbeta mot finnar).
Här finns lakrits, som är anti-inflammatoriskt och lugnande, a-vitamin som är bra mot, tja, allt.
Detta är en bra cocktail till ett imponerande pris. Helt enkelt. Dock: antioxidanter och a-vitamin gillar inte solljus och flaskan är av någon anledning inte mörk utan ljus så det kan finnas en risk att ljus bryter ned en och annan bra ingrediens. Onödigt. Så hålla den i badrumsskåpet.

Detsamma gäller den här Skin Booster Vitamin Shot Brightening som liksom kollegan också riktar in sig på ojämnheter i hudton och som boostar med antioxidanter. Niacinamide är stjärnan även här, tillsammans med c-vitamin. 179 kr, som sagt.

Glad fredag allihop!

Etiketter None

Superpuder och fransk-amerikansk grön hudvård

Palinas grundare Lina

Igår slumpade det sig så att jag hamnade på två olika pressträffar som var varandras totala motsatser. Det handlar om två olika filosofier inom skönhet och speglar branschen och marknaden idag så perfekt.

Idag har det uppstått en dikotomi mellan naturlig och grön hudvård och hudvård som utgår från kemi och vetenskap och tas fram i laboratorium. Detta är befängt att dessa inte skulle kunna samexistera. Att man inte skulle kunna ta det bästa av båda världar. Många märken har gjort det länge (Kiehl’s, Bare Minerals, Peter Thomas Roth, Murad...).

Jag började morgonen med en fascinerande liten presentation med bara jag själv och Jessica från Femina runt bordet. Maria Stømme, professor i nanoteknologi, har tillsammans med ett team om tre andra personer uppfunnit ett helt nytt ämne som heter upsalite. Jag är såklart inte fysiker men upsalite är porer som kan användas till att transportera andra ämnen (som medicin, ned i kroppen) men har också extremt absorberande egenskaper, det kan absorbera både fukt och lipider (fett). Det gör att man börjat använda ämnet vid bergsklättring när man inte vill ha fukt eller fet på händerna och i…just det, hudvård! Svenska Palina, som jag tycker är ett oerhört sympatiskt märke, lanserar i detta nu ett puder med 70% upsaline under namnet Prowder. Det är fantastiskt fint, tunt och lent. Som mica i tunnhet men smidighet men med längre hållbarhet. Faktiskt märkbar hållbarhet, skulle kunna dra mig till att säga att det är det bästa jag testat.

Nya, svenska puderundret

Sedan över till presentation nummer två. Ett franskt “naturligt” märke, med basen i oljor och essentiella oljor. Ja, redan där sjunker mitt humör tyvärr. Älskar oljor men essentiella sådana har ingenting i ansiktet att göra, inte mitt ansikte i alla fall. Det är klart att det känns trevligt att känna igen saker i ingredienslistan, som lavendel och ros. Dessutom doftar de fantastiskt. Klart de gör – de är ju parfymer. Hur ska man annars beskriva de små koncentraten med ingredienser som citrongräs och geranium? “Inga syntetiska parfymer” står det i märkets manifest. Doftämnen är det likväl.

Grundaren är en elegant fransyska som numera bor i LA. Hon kombinerar, enligt egen utsago, den franska elegansen med LAs kärlek till naturliga ingredienser. Hon stoltserar med att produkterna inte innehåller parabener, fyllnadsmedel eller nanopartiklar. Se, där är ordet nano igen. Denna gång löst använt som någonting allmänt dåligt.
En välvillig tolkning från min sida är förstås att hon syftar på nanopartiklar av metalloxider som används i till exempel solskydd, och som nyligen uppmärksammats som potentiellt skadligt. Men “nanopartikel” i sig betyder ju ingenting, det är ju bara en måtterm! Så att sälja produkter “utan nanopartiklar” är inte bara slappt, det är obegripligt.

Hon berättade, förutom att länka cancer till hudvård och antyda att fel hudvård ger cancer (!), att hon inte kunde någonting om hudvård när hon började och “tur var väl det” för annars hade hon aldrig gett sig in i branschen. Stort skratt.
Hon går vidare till att benämna all hudvård som inte är “clean” som “toxic”, att säga att alla micellärvatten på marknaden är giftiga med motiveringen “men läs ingredienslistan”, medan hennes egna innehåller grapefrukt, trollhassel och alkohol i formen etanol.
Till hennes försvar ska sägas att det är i låga doser och de essentiella oljorna inte mer än 2% enligt grundaren själv. Samt att forskning kring huruvida trollhassel kan irritera huden eller inte är ofullständig.
Men min poäng är att jag tycker att det är vanskligt att kalla alternativen för “giftiga” och samtidigt hålla med ingredienser som är potentiellt irriterande och/eller uttorkande för huden.

Det är inget fel på clean beauty i sig. Eller att ifrågasätta ingredienser.
Men det är fel att säga att naturligt är den enda, enda, enda vägen och allt annat är giftigt. Så kan vi inte ha det.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen