Fifty Scents

Två skribenter, ett samtal

Annahita skrev om skönhet på Whinar tills hon inte längre gjorde det. Hon beskriver på bloggen att hon inte längre ville, att industrin urholkar glädjen och klimatet gör det olustigt att uppmuntra till köp. Jag har haft liknande tankegångar, vrider och vänder på känslor och argument. Så jag tänkte att det kunde vara på sin plats med ett samtal.


Hej Annahita, hur är läget?
– Hej Caroline, det är fan fint alltså. Jag har nyligen varit på Yasuragi, det var en två år gammal bröllopspresent som vi äntligen löste in!

Åh, så fint! Vi känner ju inte varandra så bra egentligen men det känns ändå som om jag känner dig. Sociala media gör väl sitt till men vi har ju också lite “rört oss i samma rum”, om jag får uttrycka mig konstnärligt. Du är en oerhört cool skönhetsperson som inte räds varken starka färger eller skriva argt. Jag ser mig mer som en storasyster med hästsvans.
– Hahaha, sluta vara ödmjuk! Det är inte en bra look på dig, you queen! Du är en av de bästa skribenterna jag vet, med ditt stilla och reflekterande språk. Du är också en av de som fått mig att acceptera att jag är en långskrivare. Alltså en som skriver långt. Jag tycker också att det känns som att vi känner varandra på något vis.

…Men om jag ska fortsätta på min bana med konstnärliga uttryck så har du ju nu valt att lämna rummet, i alla fall skönhetsbloggarrummet. Jag tycker förresten det är svårt med uttrycken här, dels tycker jag att ordet skönhetsbloggare signalerar någon som skriver med en iver, som bevakar och rapporterar. Det gör inte jag. Sedan tycker jag att jag bevakar kultur där skönhetskultur är en av grejerna som ingår i det. Hur har du sett på ditt bloggande? Har du tankar om titlar och sånt?
– Ja, vad kul att du nämner detta! Jag har också tänkt på titlar, det ställs ju ofta på sin spets när medier frågar hur de ska presentera en. Jag har på sista tiden valt ordet “skribent”, det ger inga löften om regelbundenhet. Tycker det låter långsammare än “bloggare”, på ett härligt sätt. Jag försökte länge att vara en som levererade regelbundet men det kändes inte som jag.

Mmm. Det är bra, ödmjukt utan löften. Du har ju valt att sluta blogga om skönhet. Och jag förstår dina skäl mer än väl. Men kanske kan du sammanfatta dem igen?
– Det huvudsakliga skälet är att vårt klimat har tvingat mig att ta ställning och agera i väntan på att våra makthavare gör detsamma. Jag har alltid ansett att konsumentmakt är bullshit egentligen, och ett sätt för liberala politiker som sitter i marknadens knä att undandra näringslivet från så mycket ansvar som möjligt. Men jag ser inte att våra ledare tar de nödvändiga besluten så jag försöker påverka så gott jag kan från min egna plattform. Jag vet ju att jag har påverkat mina följare att handla, då kanske jag också kan påverka dem att inte handla! Och skönhetsindustrin har kvävt mig med sina maniska säljbudskap, det blev för mycket.

Du säger att kärleken och passionen försvunnit. Minns du när och hur du kände den? Hur var den då? 
Jag minns känslan, men skulle inte kalla det för passion. Jag har aldrig varit passionerad när det kommer till skönhetsvård specifikt, utan skönhet i ordets bredare bemärkelse. “Livets goda”, kanske man kan kalla det. Du vet, snötyngda tallar, siden och andra vackra tyger, ett glansigt tjockt hårsvall, sån där perfekt rik och uppfriskande konsistens som vissa krämer har, en iskall öl med en människa man saknat, solljus genom lövverket, en lystrig ren bas som varken är torr eller fet, nybäddad säng, vissa dofter, naken betong… åh nu ger jag mig själv rys över ryggen. Känslan är närmast hänförelse. Jag uppskattar skönhet så otroligt mycket, jag kan kanske inte leva ett fullödigt liv utan att omges av sånt jag tycker är vackert. Det kan mest beskrivas som ett behov. Jag har ett skönhetsbehov.

Menar du att du riktar det behovet mot annat nu, än den sortens skönhet som konsumeras? 
– Ja, absolut! Jag njuter mer av stillhet, mat, böcker, vara på landet, arkitektur. Jag har fått tillbaka min läslust också, så jag har t.ex. lånat Till skuggornas lov av Junichiro Tanizaki, det är en liten essä där författaren jämför traditionell japansk estetik med västerländsk. Den gavs ut 1933 då det var ju en jävla resa att läsa den.

Jag är ju i en sådan situation nu, jag har tappat lusten. Eller, det stämmer inte, jag har tappat lusten att gå i industrins led. Jag kände samma sak när jag slutade med filmjournalistik för flera år sedan, det var för mycket industri och för lite kärlek. Men skillnaden mellan dig och mig beträffande just detta, tror jag, är att du har en annan karriär medan jag jobbar med att skriva. Vilket gör det svårare för mig att sluta. Eller tycker du att jag är feg?
Nej, jag tycker inte alls att du är feg. Skrivandet är ju ditt levebröd, och så är det med väldigt många andra av våra beautykollegor. För mig har det varit enkelt att lämna eftersom att jag upplevt att jag inte riskerar någonting utöver antal följare. Jag vet dock att det finns personer som as we speak är i begrepp att lämna, och ser över andra inkomstkällor. Det är ju många av oss som lider av att titta på de smulor som återstår av kreativitet, integritet och originalitet nu när industrin vuxit sig för stor. Skönhetsbranschen växte för mycket och för snabbt. Kanske sammanföll den utvecklingen med framväxten av den här nya klimatrörelsen, och kanske är det den första sektorn som märker av ett avmattat intresse hos konsumenterna. Jag tycker inte att du behöver sluta, du har ju aldrig varit en av de mest konsumtionshetsande rösterna. Det kommer alltid vara intressant att ta del av vad intellektuella och fritänkande skönhetsskribenter har att säga, så jag tror att du kommer ha mycket jobb framöver. Även om du flyttar ditt fokus från branschens intressen till dina, läsarnas och planetens egna.

Du, det tackar jag verkligen för. Jag är ju egentligen rätt ointresserad av just produkter. Jag skruvar alltid på mig när folk frågar om bästa foundation eller bästa vaniljparfymen. Men det har att göra med att jag känner ett ansvar! Att ge ett bra svar, att verkligen försöka förstå vad personen längtar efter innan jag pekar på vart personen ska lägga sina pengar. Hur har du känt kring det?
– Jag har också tänkt mycket på det där, och älskade alltid de långa kluriga läsarfrågorna där avsändaren lagt ner mycket energi på att beskriva sig själv och vad hen söker på ett målande sätt. Det gjorde min uppgift lättare, men det tog också mycket mer tid än att rekommendera en och samma favoritprodukt till alla. Jag tycker att det är så oerhört hedrande att läsare har litat på mitt omdöme så pass mycket att de köpt något på min rekommendation, men det är också lika skräckinjagande som det är hedrande. Det lär ju ha blivit fel så otroligt många gånger ändå, och en läsare har känt sig besviken på mig, eller sig själv, och ett felköp känns fan alltid som ett nederlag

En grej jag i alla fall aktivt gjort är att tacka nej till resor där man ska åka till någonstans över dagen för att intervjua någon parfymör eller någon person från något labb som fått betalt för att ta fram en produkt. Det är någonting jag skulle uppmuntra fler kollegor att göra, i skönhetsbranschen men också inom film och musik. Läsaren bryr sig inte så himla mycket om man varit på plats eller intervjuat via telefon eller Skype, tror jag.
– Ja, bra! Det är ett jävla flygande utomlands på superkorta men lyxiga möten och 24-timmarsresor, och det blir väl ett väldigt vackert content i sociala medier men jag tror inte heller att det tillför något speciellt för läsarna. Många av dem är nog ganska mätta och avtrubbade vid det här laget, och reagerar inte längre med samma överväldigande känsla av wow, som de kanske gjorde för en 3-5 år sen när detta med beautyinfluencers var nytt. Jag undrar också över skribentens neutralitet och integritet när det vankas massivt påkostade bjudresor, champagne, meet ‘n greet och allt det där. För det mesta har ju företagen den goda smaken att inte med ett knyst nämna eventuella förväntningar på artiklar, blogginlägg och Instagrambilder, men mindre erfarna och storögda skribenter och influencers känner garanterat av den underliggande pressen.

Jag också, en gång i tiden. Behandlas man som en kunglighet börjar man tro att man är en kunglighet, minns jag att jag tänkte när jag var inne i pressresesnurren kring film. Jag började mer och mer känna att jag var lurad, en bricka i ett spel. Men glädjande nog var det lätt att ta sig ur. Vilket du också verkar kunna intyga. Så jag väljer hoppet och tilltron.

Etiketter None

En läsarfråga om personliga varumärken


I skenet av samplesamhället, vad är dina tankar om ”influenser”-märken inom skönhet? Tänker på Emma S, Löwengrip m.fl kändiskvinnor som startar beautymärken. Jag vill vara öppen men blir skeptisk när man visar en instastory på pågående produktutveckling där ett gäng medarbetare ”känner” på produkterna. Finns det nånting som faktiskt är bra eller är det bara återigen skuggan av någon annans livsstil man köper?

Vilken oerhört bra fråga. Är det skuggan av någon annans livsstil man köper?
Det korta svaret är väl nej, men man köper heller inte nödvändigtvis kunskap.

För tydlighetens skull kan varken jag eller någon annan såklart dra alla märken med ett känt varumärkesnamn på över en kant. Att en “kändis” ligger bakom behöver såklart inte automatiskt betyda sämre produkt. Till exempel har Cindy Crawford några topprodukter i sin linje “Meaningful Beauty” och Iman har, vad jag hört, oerhört bra makeupprodukter för mörkare hudtoner.

Jag skulle säga att det gick inflation i “kändis”-skönhet för tio år sedan då kändisparfymen var det stora. Men det var också en nyvaken tid, sociala media var nytt, sättet vi berättade och såg tv på var nytt (ingen slump att Sarah Jessica Parker gjorde succé med sin parfym Lovely under samma tid).

Sedan dess har allehanda modeller (Cindy Crawford, Tyra Banks, Emma S, Iman…) släppt produkter i eget namn liksom skådespelerskorna (Drew Barrymore, Jessica Alba, Miranda Kerr…) och till och med entreprenörerna (Löwengrip, Linda Hallberg, Bianca Wahlgren…).

Det finns såklart en affärsidé bakom detta precis som det fanns en affärsidé bakom kändisparfymerna. Vinstmarginalen var god, varumärket, det vill säga kändisen, redan ett etablerat namn. Och de flesta var och är mediokra men det finns undantag: SJPs Lovely är fin för den som gillar okomplicerade blomdofter, Britney Spears har imponerande svulstiga doftdrömmar i sin Fantasy-serie och under en period när jag var inne på kokos (den tiden är över) gillade jag verkligen Gwen StefanisG” ur Harajuku-kollektionen. Det finns fler, men det är de jag kommer på just nu.

Men nu ska jag berätta en sak. Och innan någon representant för något varumärke skickar ett argt mail så får jag väl safe:a och säga “det finns förstås undantag”. Men nu ska jag berätta om hur det går till när man skapar en skönhetsprodukt.

Man börjar inte från scratch. Influencern eller modeller eller kändisen är inte med och står i ett labb och säger “jag vill ha menthoxypropanediol och så vill jag att du tar Polyquaternium-51”. Om denne inte är kemist vill säga, i så fall tar jag tillbaka.
Det man gör är att man antingen beskriver vad man vill ha (“en lätt hudkräm med anti-age-egenskaper”, till exempel) eller provar några generiska baskrämer, eller så köper man en redan befintlig ny, kräm som ingen annan redan köpt.

Sedan modifierar man. Vill man ha parfym i? Vill man att den ska kännas tjockare? Vill man ha lite nya, spännande ingredienser kanske, vi håller på mycket med japansk aska nu, det är det nya”.
Sedan testar man, kommer med förslag på ändringar. När man är nöjd beställer man. Och då har man också bestämt sig för hur flaskan eller burken ska se ut, om man ska ha etikett eller pump eller vad man nu tycker förmedlar vad man vill förmedla.

Man köper helt enkelt andras kunskap.

Det är varken etiskt fel eller konstigt. Jag skulle aldrig kunna sätta ihop en bra kräm, men det finns de som kan det och detta är deras affärsidé: att ta fram krämer och sedan sälja till företag som sätter sitt namn på dem. Om man inte är superstor som L’Oréal och har egna labb och egna kemister som tar fram produkter för typ alla L’Oréals märken.

Det betyder att varumärkespersonen inte nödvändigtvis skapat produkten men “godkänt” den. Köpt den alltså, köpt formulan.

Jag läste en intervju med Jessica Alba som påstår sig blivit en “ingrediensnörd” genom utvecklingsprocessen av sina produkter inom märket Honest Beauty. Well, även om hon är en “ingrediensnörd” (vad betyder det ens?) med vilket jag förmodar att hon menar att hon är intresserad av ingredienser, så betyder det inte att hon besitter kemistens kunskap om rätta mängder, rätta kompositioner.

Jag kommer plötsligt att tänka på någon sång av Hasse Alfredsson där han sjunger att han ju gillar sockerkaka och falukorv och polkagrisar eller något sånt, så varför smakar det inte bra när man äter allt tillsammans?

Med andra ord: nej, att någon har sitt namn eller stämpel på en produkt betyder inte att den är bättre eller sämre än någonting annat. Att man varit “med under processen” är ingen garanti för någonting.
Makeup är ju en sak, där är det lätt att se saker som användarvänlighet och hållbarhet direkt vid en applicering. Med hudvård är det snårigare, man får helt enkelt höra sig för, läsa på ingredienslistan…och hålla utkik efter uppenbara misstag som parfym, alkohol, linalool….

Men köper man skuggan av någon annans livsstil? Kanske. Men då är det glamorösare att köpa deras parfym eller deras kläder, än deras kräm?
Jag menar, bär man inte hellre Madonnas/Victoria Beckhams stil än deras hudkrämer?



Etiketter None

Samplesamhället

Tack för alla era kommentarer om boxar och boxprenumerationer.
Vi lever i ett samplesamhälle. Jag har insett det mer och mer. Goodiebags och samples. Saker som ska kännas som bonusar och som gratisgrejer. Vi vill testa innan vi köper, numera är det en rättighet för vi anser att vi får grisen i säcken annars.

Men det får vi ju ändå.

Makeup kan vi såklart prova, och ett smakprov på en ost säger oss förstås något om det eventuella köp vi ska göra. Studier visar att vi är mer benägna att köpa ett plagg om vi känner på det först, känner silket eller det stickade garnet under våra fingrar.
Men skönhet och hudvård är grisen i säcken. Eller. Såhär, det spelar inte så stor roll hur krämen känns på baksidan av handen eller hur den doftar. Det är ingredienserna och kompositionen som är viktig. Det är klart att vi kan reagera på om en kräm känns för tjock för oss, för oljig eller för klibbig. Men den flaska känslan av att veta vad man får utifrån ett krämprov är vansklig. Jag ryser varje gång “…och den luktar jättegott!” används i en presentation, som ett positivt argument.
Jag vill inte att mina krämer ska dofta någonting alls. Doftar krämen “jättegott” vet jag att det inte är någon för mig eftersom den då med allra största sannolikhet innehåller doftämnen. Syntetiska eller inte spelar mig ingen roll. Och borde inte spela roll för någon annan heller.

Men vi lever i ett samplesamhälle där vi har rätt att sampla. Först då kan vi fatta ett beslut och först då kan vi gå på galan eller festen. Om vi vet att vi får samples. Fick en inbjudan till Daisy Beautys skönhetskväll och där står det tydligt att goodiebag kommer att delas ut.
Jag har funderat på den grejen, om varför det är viktigt att skriva. Jo, för att goodiebags signalerar någonting såklart. Klass, utvaldhet.

Precis som boxarna. Speciellt utvalda produkter, handplockade.
Det är ju inte sant. Eller, det är antagligen inte sant. Man har nog valt bland samarbetsintresserade märken snarare än valt bland märken.

Varför älskar vi när folk väljer saker åt oss? Varför litar vi inte på vår egen förmåga? Varför måste vi ha saker gratis?

Allt det där hänger ihop. Vi känner oss utvalda, vi lever i ett samplesamhälle där vi ska följa och beundra vackra människor med en underbar livsstil som företagen står i kö för att samarbeta med och ge saker till gratis.

Hög moral har aldrig betalat någons hyra, jag vet. Och jag tackar nej till samarbeten för att jag tycker att jag har någon slags gräns. Men vad tjänar den till? Numera är samples och samarbeten ett tecken på framgång. Goodiebags är ett tecken på framgång. Gratisgrejer är ett tecken på framgång. Att få saker utvalda åt sig personligen är ett tecken på framgång.
Och vem vill inte ha framgång?

Att få samples är att få utvaldhet.

Etiketter None

Innanför boxen

Jag skriver ju en skönhetstext i Icon varje nummer. Man kan kalla det krönika kanske men jag föredrar analys. Jag skriver om företeelser jag tycker är intressanta som när en knippe skönhetsföretag plötsligt börjar använda extremsportare för att testa sina produkter (vad betyder det?) eller vad det tyder på när flera märken använder ordet “instagram” i sin marknadsföring.
Nästa nummer kommer i mars, en sak jag funderar på att skriva om är den uppsjö av boxar man kan abonnera på. “Utvalda” produkter, nischade boxar, teman, kategorier…Det finns för män, vegansk makeup, parfymsamples, hudvård, spa…och min fråga till er är om ni har erfarenhet av något sådant abonnemang? Om konceptet lockar och i så fall varför eller varför inte?

Kanske inte ska delge er mina funderingar just här och nu (det ska väl bli en text i Icon först om inte annat) men jag tycker nog att det finns någonting där att ta fasta på. Dels i kurerandet av boxar, vilket på något sätt ligger i tiden. Tanken på det nischade och personliga. Men hur personliga är de egentligen?
Vi vill vara egna, har hört att parfym är en personlig accessoar som vi bör välja utifrån vårt alldeles egna mood. Och det kan jag väl skriva under på. Likaså makeup. Hudvård däremot, blir ju mer av en “trial and error”. Att testa en kräm för att den råkar falla ned i knät på en (eller genom brevlådan i det här fallet).
Är det för den bekväma konsumenten snarare än den nyfikna? Och hur mycket är man okej med att vara mottagare av företagens prover? För det är ju det man får: prover. Tänkta att hitta sin kund. Eller känns det mer som att man får någonting gratis från företaget, utan obligationer?

Etiketter None

Om ålder

Man pratar inte länge om anti-age, det har ni säkert märkt. Man talar om age-defying, cell-communicating och, allra mest, age-renewal.

Vet ni varför?

Många av de stora märkena med trogen kundkrets i den övre medelåldern har haft en topprodukt i segmentet anti-age. Många gånger har den haft ett sånt överpris att produkten burit resten av linjen. I alla fall närapå. En stabil anti-age-creme har varit ankaren i flera märkens hudserier, ungefär som makeupmärken och serier brukar kretsa kring en mascara. Har man en bra mascara kan man börja bredda sig.

Anti-age. Problemet, eller utmaningen, för märkena har varit att den nya generationen, vi kan kalla den millennials om det gör det lättare, rynkar på näsan. Anti-age låter som rynkor, ansiktslyft och permanent. Ingenting låter idag så omodernt som att tala om en anti-rynk-creme eller en anti-age-creme.
Men om den nya generationen inte fastnar och blir märket troget, och det är ju snart dags för dem äldsta millennials att börja tänka på hyns nya, mogna fas, och inte klamrar sig fast vid en anti-age-creme som tidigare generationer…hur ska märket då leva vidare?

Så man lyssnar in sig, har lite fokusgrupper som talar om att man inte är så mycket för det här med en produkt som ska fixa grejer utan ser mer holistiskt på saker och ting. Motion, kost, meditation och en hel uppsättning produkter, inte bara en mirakelcreme.

Okej, men om vi byter namn då så att det låter mer modernt och mer i linje med de nya livsstilarna? Det är inte anti-age, det är age-restorative, age-defying…och så något som låter mer vetenskapligt, typ cell-communicating. Eller så provar vi lite andra varianter när vi ändå är igång…



Etiketter None

Decembertystnad

Jullistor, årslistor, julklappslistor. Jag borde förstås dra mitt strå till stacken och bidra. Om inte annat så i konsumentupplysningens namn.
Men vet ni, jag känner motvilja. Jag delar Annahitas känslor av avtrubbning och konsumtionshets. Jag har ju skrivit om det förut, i början av 2018 var jag nära att lägga ned av exakt samma anledningar.
Det här med lusten. Det här med att kvävas under utskick, uppmuntrande och uppfordrande mail, uppföljarsamtal och en evig press. Att skriva om det ena och det andra, att lotta ut grejer, att ingå i “samarbeten”. Ni som följt mig vet att jag tackar nej och det i sig har blivit en ansträngning nu. Inte för att det är svårt att tacka nej, jag ser ingen anledning att lotta ut kit, men för att det sker så ofta och jag känner att jag avkrävs lite av en förklaring.
Förklaringen är ju enkel: jag tror på ärlighet. Jag tror på glädje och värme, inte kommersialiserad sådan. Jag älskar läsarmail, genuina frågor och undringar. Jag skiter i nya produktlanseringar.
Men balansen i branschen som jag valt att tillhöra ser inte ut så.
Avtrubbningen är värst, att bli blind för priser och tappa lusten att gå in på skönhetsavdelningen för alla märken flyter ändå ihop till ett och samma.
Dock finns det hopp i tunneln. Aftonbladet som lät mig skriva om Lady Gagas smink har varit oerhört positiva till fler sådana idéer. Det är att ta skönhet på allvar, något jag gärna gör och försöker göra. Det är där min lust finns, inte i årslistorna och produkterna.
Jag är en ensamvarg, det måste ni förstå. Lite av en enstöring som älskar att vara själv, som älskar att pyssla hemma. Jag är ointresserad av mig själv som person, att lägga upp bilder på mig själv. När jag får utskick och uppföljarsamtal blir jag både matt och lätt orolig eftersom min ensamma tillvaro rubbas.
Jag hoppas ni förstår vad jag försöker förklara och uttrycka. Låt oss prata, låt oss bolla lite frågor och snack. Det är det jag försöker att säga. Och så kan vi kanske strunta i listorna och köpen i år?

Etiketter None

…och nu blir det reklamfilm

Det bor en svulstig italienare i mig. Faller ofta för överdådiga more is more-parfymer från Sydeuropeiska hus, i synnerhet på herrsidan (dam tenderar att trycka lite väl mycket på blomdofter).
Därför älskar jag den här reklamfilmen, ni måste se den. Höj ljudet. Alltså, sydeuropéerna hycklar inte. Där andra antyder sex i sina reklamfilmer för parfym rycker de på axlarna och bah “vaddå antyder?”. Men ibland har de också en enorm humor, som här, hos basken Paco Rabanne:

Etiketter None

Frågespecial: animaliskt!

Skulle vara intresserad av att höra om animaliska noter och “smutsiga” / “äckliga” dofter. Varför vill man lukta som en bäver eller hyrax? Skrattade gott då jag kollade in en parfym (Salome av Papillon) på Fragrantica och såg att de starkast upplevda noterna i parfymen var just två djur. Beställde för övrigt ett sample på parfymen och väntar spänt på att få testa.

Varför bär vi leopardmönstrade kläder?
Varför säljs högklackade boots i ormskinn?
Varför bär folk läderbyxor?

Du ställer en mycket bra fråga här: varför vill man lukta som en bäver? Eller, kanske ännu mer korrekt: varför vill man dofta som ett sekret från ett mårddjur?

För det stämmer ju att det finns doftnoter som är både krävande och rent magstarka och dit hör definitivt de animaliska noterna. Ta doftnoten som var på modet för fem år sedan: oud. Vissa upplever att det luktar unket och nästan bedövande starkt. Så varför vill man ens ha oud i parfym?

Förutom att luktsinnet agerar individuellt så ligger en del av svaret i det som kallas animaliska doftnoter. Så nu kommer vi in på din fråga om dessa.

Animaliska dofter är noter som från början kom från djur, som ambra (från kaskelottval), sibet (från sibetkatt) och mysk (från myskhjorten).
De används oftast som fixativ (alltså får de andra noterna att blir djupare, starkare och stanna längre) och i koncentrerad form luktar de i bästa fall svett eller sekret, för att vara ärlig.
Det är lite som mögelost, vitlök och kummin – som krydda bland andra kryddor kan det lukta gott men enskilt och koncentrerat luktar det hemskt. Animaliska dofter har egenskapen att de förhöjer kryddiga, träiga och söta basnoter. De kan locka fram en läderaktig ton på samma sätt som vitlök kan förhöja doft (och smak) hos till exempel tomater.

Idag används knappt animaliska fixativ alls, vissa är till och med förbjudna. Istället har man övergått till syntetiska varianter. Men varför använda dem alls?
Ett skäl är för att fortsätta reproducera en doft som är så pass gammal att den en gång i tiden innehöll animaliska noter. Ett annat för att en parfym bör ha ett fixativ för att få “body”, som man säger. Motsatsen är en tunn, flyktig doft.
Men det största skälet att inkludera animaliska dofter idag är därför att de påminner om just “djuriska” dofter.

Idag säger man “animaliska noter” mer som en beskrivning av noter som är animaliska till sin natur, som stimulerar din “djuriska sida”. Noter som doftar saker som just lätt svettigt, lätt djuriskt, lätt tungt. Eller helt enkelt varm hud och en varm kropp.
På en ytterligare nivå för detta tankarna till hetta, läder, hud, kropp och sex. I alla fall är det tanken. Och då den fysiska akten sex, inte antydan om sex som i sensuella noter, soft jazz och ett matchande underklädesset i ljusblå spets. Faktiskt sex och inte, som hos andra parfymer, tanken om sex. Gör jag mig begriplig?

Varför vill man dofta sex, kan man ju fråga sig. Tja, på ett plan skulle man ju kunna argumentera för att parfymen till sin natur är sexig, att det är en signal till omgivningen och inte sällan människor vi vill ska attraheras av oss.
Men så enkelt är det inte alla gånger. Jag som läst socialantropologi leker också gärna med tanken på totem, alltså en varelse (oftast ett djur) som ger oss styrka, som vi inkorporerar i oss själva. Jag tror det kan finnas en tanke om totem i läderbyxor och leopardmönstrat.
Djur har en stark symbolik hos oss, det ekar av det vilda, okontrollerade och primala. Och det är i denna symbolik som de animaliska dofterna också hämtar sin kraft. Vill man sedan dofta som en bäver? Nej, kanske inte. Men få är de animaliska dofter som doftar precis så eller precis som ett djur. Snarare ligger det där och lurkar i bakgrunden, ibland utan att man ens vet om det.

Etiketter None

Skönhet är också kultur

Jag pushar nog lite för sällan för mina texter. Men jag blir verkligen extra glad varje gång dags- och kvällstidningarna ser att skönhet också är kultur. Som här. Heja Aftonbladet som fattar vad jag försöker göra.

Etiketter None

Samtiden

Bara den senaste veckan har jag fått pressmeddelanden om…

Sheetmask för håret…(Redken)
Kombucha – nu som ansiktsmask! (Origins)
Den första klädkollektionen som endast existrerar digitalt. (Neo-X)

…och känner mig trött. Och matt.

Etiketter None

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen