Fifty Scents

Friday I’m in love!

Ibland kommer det en flanker av en doft som bara sopar mattan med alla andra flankers. Det hände med Guerlains Shalimar Initial och det händer nu, igen, mitt framför våra ögon, med Opium Vapeur.

Efter den ljumma, flick-kryddiga versionen Belle d’Opium är det dessutom en extra fin överraskning att denna lyckas så fint. Visst, inte mycket kvar av original-Opium som alltså är en av de mest sensuella och fina orientaliska dofter man kan dofta på (också något av de mest krävande). Men släktdraget är kvar – det varma, sensuella och sexiga.

Denna version är dock – som flaskan vittnar om – fräschare och friskare även om den behåller sin kryddighet. Inget fel med det – tvärtom, Belle d’Opium tycker jag missade på målet genom att vara varken eller, varken härligt spicy eller farligt fräsch. Här har man haft den goda smaken att bestämma sig för att göra en fin 70-talsekande doft (i dito flaska) som jag tycker andas mer så här än vad retro-glammiga Chloédoften gör. Resultatet är im-po-ne-ra-nde och får en självklar plats på mitt sminkbord.

Vårens hittills finaste doft innehåller vita blommor. “Givetvis”, höll jag på att skriva, men det känns nästan så om man tänker 70-tal, Bianca Jagger och silkiga kostymbyxor, n’est-ce pas? Lite rosépeppar sätter kryddan men jasminen och apelsinblommen är mer framträdande. Och självklart den alltid och ständigt närvarande vaniljen. Kan med lätthet användas en masse. Jag gör så – sprayar hela mig. Med friska och vaniljiga noter är det svårt att överdoser och hey, kom igen, det är plusgrader ute. Omfamna, välkomna. Nu gör vi oss själva glada igen. Plötsligt får jag lust att köpa skor med kilklack…och inte var det väl en slump att jag lade extra mycket skimmer på kinderna i morse?

Parfym, Opium Vapeur, YSL. 50 ml 525 kr.

Etiketter: , , , , , ,

Kompromissdoftande?

Hej!

Tack för en fantastisk blogg. Känslan när man ser att du uppdaterat med ett nytt, spännande parfyminlägg är alltid oslagbar. Nu till min fråga! Jag är 17 år och har, enligt min kära mor, en faiblesse för ganska tunga, “tantiga” parfymer som hon uttrycker det. Senaste tillskottet i min samling är Pradas L’eau Ambrée, som hon anser vara något för kraftig för en ung tanig flicka som jag. Personligen älskar jag mina tunga parfymer och är sugen på YSL’s Belle D’opium, som jag sniffat på och blivit förälskad i efter att du skrivit om den. Men vad anser du om detta “problem”? Ska unga tjejer spruta på sig Marc Jacobs Daisy och vara nöjda med det eller får man lukta som gammal överklassfarmor? Har du tips på några dofter jag borde vända mig till som en kompromiss om du anser detta behövas?
Tack på förhand!
Jenny

Det finns inga problem, bara möjligheter, brukar Gunde Svan säga. Och när det kommer till parfym så stämmer det alldeles utmärkt. Eller vänta lite, för omgivningen kan det ju såklart bli problem, som för din mamma. Men frågan är om det är ett verkligt problem, eller ett subjektivt problem för henne? Kanske – och här famlar jag såklart bara i luften – besvärar det henne mer att du använder vuxna parfymer, och att det påminner henne om att du börjar bli vuxen, än att du faktiskt luktar “fel”?
Det vet jag förstås inget om, men jag ser det inte som en omöjlighet eller helt otänkbar förklaring…
Nå, mycket beror nog lite på hur du doserar parfymen. Kör det tyngsta och tantigaste som du gillar, men dosera med måtta – då blir det genast en privatsak. Prada L’eau Ambrée är en stram doft, tycker jag, varken tantig eller högljudd. Och Belle D’opium är ju absolut ingen tung doft. Gamla Opium, den från 1977, är det däremot riktigt bra drag i. Varför inte testa något helt vansinnigt som Gucci Rush eller Giorgio by Giorgio Beverly Hills?
Kram till dig!

Etiketter: , , ,

Den blå parfymen

YSL har verkligen gjort det till en konst att få sina parfymannonser bannlysta. Alla känner väl till att signaturdoften Opium orsakade den ena kontroverser efter den andra när den kom ut, och när den re-lanserades (man kan läsa om detta i en artikel om skandalparfymer som jag skrivit för nya StyleBy, som kommer ut nästa vecka!) med både krav om bojkott och offentliga ursäkter som följd.

Nu kommer lillasystern Belle d’Opium. En underskön, gudinnelik Melanie Thierry fungerar som posterflicka, och med den äran skulle jag säga. I reklamen dansar hon en gudinnedans som inspirerats av egyptiska, förförelseriter. I vanlig ordning har den lyckats bli censurerad i England och andra länder, då en viss gest antyder knarkande, och tillsammans med hennes hypnotiska dans (och parfymens namn) ska denna reklamfilm tolkas som knarkpositiv.

Det är bara att gratulera. En censurerad reklamfilm för parfym är en bra reklamfilm för parfym.

Doften då? Jo, det är andra tider nu, det har man förstått. Tiden då en kvinna kunde bära Opium, eller Poison, utan problem är förbi. Det ska vara lättare, blommigare, fruktigare dofter. Ska det vara orientaliska dofter så ska de vara diskreta, som oriental light. Detta är något som gäller för hela världen, om man ser till doftdemografin. Den enda doft som säljer bra precis överallt är Chanel No. 5.

Nå. Det behövs alltså en slags remake, anser man, av de parfymer som kommit att anses som för starka. Som Daisy Eau so Fresh, som Hypnotic Poison och så vidare.  Belle d’Opium är en sådan. En flickigare, slankare, yngre, mildare variant av den mogna, mustiga, robusta moderparfymen.

Doften tror jag kommer att ta tid att etablera sig (jag kan ha fel). Den är inte tillräckligt stark för att vara en omedelbar, typisk oriental, men inte tillräckligt lätt för att upplevas som en vardagsflickig doft. Den är mittemellan. Jasmin och gardenia är två starka doftblommor som slåss om uppmärksamheten i den här flaskan. Jag uppskattar vitpepparn som kryddar ned det hela, och ger det lite styrka. Kanske är det en inkörsport för de unga flickor som inte vill lukta “för gulligt” men inte heller “tant” eller “för starkt?”.

Jag vet inte,vi får se. För mest av allt, anser jag, är Belle d’Opium en hyllning till YSL. Det är som sådan den har en plats. Kartonnaget och flaskan är ljuvligt kleinblå, insvept i en nyans man kommit att förknippa med det franska geniet. Guldet är någon slags viskning om det orientaliska i parfymen, kanske också en bild av Marrockosolen, och gudinnan i oss? YSL älskade båda.
Flaskan är mer en accessoar än parfymen i sig, anser jag. Något som understryker varumärket och den långa, fina tradition man har av couture, design och kvinnlighet. Det här är inte en parfym, det är en minnesruna, en påminnelse och ett bevis på vördnad. Över YSL men också över dagens, gårdagens och morgondagens parfymvindar. Är det någon som hänger med på det resonemanget?

Etiketter: , , ,

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen