Fifty Scents

Läderfabriken


NK
har tagit in Mona di Orios parfymer och det gör de naturligtvis helt rätt i. De är i det närmaste en doftlektion, de är en utflykt i vad parfymer kan vara. Inte alla hennes parfymer är följsamma (eller ens bärbara, i viss mån) men alla är intressanta, komplexa och visar vad doft verkligen, alltså på riktigt, kan göra.

En riktig doft utvecklar sig. Det har vi ju pratat om förut. Det är de lockande, ofta lättsamma toppnoterna som sätter första tonen. De är, om man så vill, de som kommer fram och säger hej. Citron, lätta blommor eller något annat inbjudande. Saker vi tycker doftar fräscht och bra. Sedan kommer hjärtnoterna, de som mer agerar huvudpersoner i filmversionen av en doft. Basnoterna är de som stannar kvar, lite som supporting actor och actress, som ändå har en bärande del i dramat.

Okej, men Mona di Orios parfymer funkar inte helt så. Inte till 100%. De är mer som ett kalejdoskop av dofter, som när man vrider på det visar ett nytt mönster, en ny nyans. En ny story.

Ta till exempel Cuir, hennes läderdoft. En riktigt brutal sak som inte doftar bara läderjacka eller Chesterfieldfåtölj utan hel läderfabrik med de fållade djurskinnen hängande från taket, redo att skäras till. I mängder, rader hänger de. Den i det närmaste chockerande läderdoften kommer emot en som en vägg. Jag uppmanar er, ja verkligen uppmanar er, att prova.

När man väl gått in i fabriken, och inte all vill gå in i den, det kan jag lova, så ser man alla fabriksarbetarna. Några röker cigg, någon har avslutat sin lunch. Kött med peppar. Några av arbetarna är muskulösa och maskulina, några av tjejerna är nästan generande coola och skär i lädret med precision medan de har en cigg i mungipan.

Låt sedan doften sitta på armen, låt den utvecklas och berätta sin historia. För mig handlar den om en fabriksarbetande som packar sina väskor och går, hoppar i en båt som doftar nytjärat och seglar iväg över det salta havet i solnedgången. Andra har jag hört berätta om den coolaste bruden i hela Paris, med läderjacka och Birkinbag, som cyklat iväg på en oljig cykel.

Så här funkar äkta parfym. Den doftar inte bara eller ens alltid “gott”. Den doftar liv, historia och bild. Jag uppmanar er, än en gång, att prova.

Etiketter: , , , ,

Se där jag pekar? Där luktar det gott.

Nog för att jag gillar väldoftande ting, men parfymerat nagellack känns helt enkelt lite för mycket. Men det tycker inte kändisar som Beyoncé, tvillingarna Olsen, Reese Witherspoon och Scarlett Johansson som alla älskar Tuff Scents doftlack. I alla fall enligt dem själva.

Det är idén med att gå omkring och lukta på sina naglar jag finner lite suspekt men jag kan ha fel. Jag menar, flaskorna är jättefina, kulörerna också och de luktar som luktsudd gjorde på åttiotalet: ananas, päron och kanel.

Så visst, jag kan ha fel.

Etiketter: , ,

En fråga om lakrits

Det här mailet fick jag:

“jag har kommit på att jag vill dofta lakrits men vet inte vad jag ska leta efter eller var jag ska börja. Googla lakrits + parfym? Kanske har du eller bloggens läsare några tips?”

Svar:
Om du vill dofta ren lakrits förelår jag Demeters Licorice. Demeter har massor av “verklighetsinspirerade” dofter, de  som äppelpaj, klöver, sushi och så vidare. Kate Moss sägs älska doften “Dirt“. De är väldigt bra i regel och dessutom väldigt billiga. Men tyvärr försvinner de snabbt från kroppen.
Om du kan tänka dig en mer komplicerad doft, där lakritsen, eller snarare anisen, ligger som en fin underton finns det massor med bra saker att välja bland.

Lolita Lempicka till exempel (plus för vacker flaska!) doftar sött av vanilj och viol, men har anis som bas.  Lite som lakritsglass – söt vaniljglass med smak av söt lakrits. Herrversionen är starkare.

Guerlains Anisia Bella (Aqua Allegoria-serien) å andra sidan, doftar kärv saltlakrits blandat med trä. Mer hardcore! Tänker mig att den passar utmärkt på en intellektuell studentska i hård, svart page och glasögonbågar. Svarta givetvis. Varva med Bvlgaris Jasmin Noir.

Etros Anice är ett mjukare alternativ, som den något blygare systern som mest klär i ljuslila. Liksom Diesels Loverdose.

Vill du verkligen göra ett statement så bär Mat Very Male av Masaki Matsushima. Stark, respektingivande lakritsdoft. Lär bevisa för alla runt mötesbordet vem som bestämmer.

Etiketter: , , , , , ,

Icke-parfym

Juliette has a gun har sannerligen valt en minimalistisk approach till den nya parfymen “Not a Perfume“. Den innehåller bara en enda ingrediens, nämligen basnoten ambroxan som luktar ambra, tobak och trä.

Du känner igen ambroxan-doften när du luktar på den. Lukta på, till exempel Dolce & Gabbanas Light Blue, Lanvins Rumeur, Byredos M Mink och Diors Midnight Poison så vet du.

Tanken är att skapa en parfym som inte känns eller luktar på en parfym. En doft som är definierbar och ren.

Tja, varför inte? Ibland kan man behöva en paus från tunga, komplicerade parfymer och bara lukta lite svagt av fräsch natur, i all enkelhet.

Juliette has a gun är förresten ett ganska roligt märke, skapat av Romano Ricci.
Just det, släkt med Nina Ricci.
I sin ungdom ville Romano inte ha något med familjeföretaget att göra. Tvärtom, han sa sig hata allt vad skönhet och doft hette och var mest intresserad av rock’n’roll. Och Shakespeare.
Men 1988 dog farfar Ricci, och 2000 såldes företaget vilket på något vis fick Romano på andra tankar. 2006 gav han ut fem dofter, framtagna av mästarnäsan Francis Kurkdjian (som ligger bakom storsäljare från Dior, Jean-Paul Gaultier, Elizabeth Arden och Narcisco Rodriguez) och hittade på ett namn som fick stå för hans två stora intressen – Shakespeare och rock.

Han bär alltid en fedora-hatt och döper alla sina parfymer – utom den här då – till kvinnonamn, som representerar en särskilt typ av kvinna.

“Not a Perfume”-kvinnan lär ju vara ordningsam, läsa Didion och gå klädd i Chloé-kläder. Det är min gissning.

Etiketter: ,

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen