Fifty Scents

Charlie Brown

Jag är som bekant väldigt blek. Inte English rose-blek, alltså med dragning åt rosa, utan mer gul. Det är väl mitt polska arv.
Nå.
Jag har inga problem med min blekhet, jag gillar dessutom inte sol och värme särskilt mycket. Jag svettas och vantrivs när temperaturen överstiger 25. Så solbränna har alltid varit far from my mind och dessutom är jag inte så förtjust i den solbrända looken och de få gånger jag experimenterat med brun-utan-sol har resultaten nått ranelidska mått vilket fått mig att hålla en armlängds avstånd från allt vad tanningprodukter heter och låtit vänner och bekanta agera försökskaniner åt mig (i budgetklassen har Dove fått bra betyg hittills)

Men på förekommen anledning har jag nu testat några nya sådana.

Den förekomna anledningen har varit att jag dels fått i uppdrag att skriva om lite nya tanning-produkter på marknaden (kan vi hålla med om att “brun-utan-sol” låter galet sjaskigt och åttiotal och förortsmorsa med Gula blend? Vi lägger ned det ordet nu) och dels fått hem en knippe produkter ur den nya skolans bronzing.

Det har ju hänt en del på den fronten. Idag måste man inte se ut som om man lider av gulsot om man inte vill. Inte heller behöver man gå från Snövit till Valentino på ett drag, utan kan stanna på golden brown á la Jennifer Aniston om man vill.

Det här är förstås inga nyheter för er som redan sysslar med tanning, såklart. Men det är en nyhet att tanningprodukterna blir mer och mer raffinerade och dessutom specialiserade – som luktfria, lystriga och kroppsdelsanpassade.

Jag vill slå ett slag för skönt retrosnygga Le Tan, i budgetklassen. Behaglig doft, lätt att applicera. I den övre prisklassen langar jag in La Prairie, som med Gradual tanning är fjäderlätt i konsistensen, luktar ytterst behagligt och ger en diskret och fin Charlize Theron-glow. Känns inte heller fet.

Men the overall winner är nog ändå klassikern St. Tropez som nu gör comeback i Sverige. Här finns hela skalan, från blygsam glow till stöddig bränna. Gradual tan som jag har använt luktar gott, fungerar som en body lotion (huden blir len och lotionen absorberas snabbt – inget kladd, bara en behaglig, len känsla) och ger en naturligt vacker och hälsosam touch. Man får inte frågan om man “varit och solat” utan bara om man ätit extra nyttigt eller nåt eftersom man ser så fräsch och pigg ut.

På deras hemsida finns betryggande reportage från London Fashion week och diverse visningar, bland annat Erdem, där man berättar  hur man fick till just den speciella glowen eller hudfärgen på visningen. Befriande få av modellerna är riktigt solbrända, de flesta är rätt bleka som oss vanliga, men med den där speciella, guldskimrande lystern man vill åt.

Etiketter: , , , , , ,

Kändisar jag accpterar, kändisar jag respekterar

På förekommen anledning då, kan man ju fråga sig om det finns några kändisdofter som ändå är okej? Till och med värda respekt och acceptans?

Ja, det är klart att det gör. Men de är ju inte särskilt många.

Svaret varför är ju ganska enkelt, ofta läggs inte budgeten på själva parfymen utan på marknadsföringen och den peng kändisen i fråga får för att låna ut sitt namn. Man räknar aldrig med att parfymen ska finnas kvar särskilt många säsonger, i regel bara tre år, sen försvinner den (jämför det med till exempel Chanel No. 5 som funnits kvar sedan 1921). Då gäller det ju att pumpa så mycket det går ur den under tiden.

SJPs Lovely är naturligtvis ett undantag. En bra, klassisk doft. SJP säger sig själv varit mycket involverad i framtagningen av den. Vare sig det är sant eller inte har hon i alla fall all anledning att sträcka på sig. Lovely kan mycket väl vara den främsta kändisdoften genom tiderna (även om Elizabeth Taylors White Diamonds sålt bäst).

Jag själv är lite svag för Gwen Stefanis dofter, i synnerhet G, som doftar kokos och citron på ett sofistikerat sätt, långt ifrån till exempel Mariah Careys bubbelgummiga plastdofter som är helt enkelt vedervärdiga. De heter Lollipop och marknadsförs som en doft pedofiler skulle köpa om de ville spraya ned en kudde och låtsas att det var en femåring.

J-Los Glow är inte helt pjåkig och inte heller Intimately Beckham. Jag skulle ge dem tre av fem vilket inte är dåligt. Samma betyg skulle jag ge Britney Spears Curious som visserligen är lite för söt och vaniljig för mig men har ett djup som ofta annars saknas i parfymer som tillverkas som superkommersiell merch.

Jennifer Anistons parfym är förresten också helt okej. Ganska anonym, får jag säga, men ändå lagom varm och beach elegant. Tänk H&M-bikini och dyr sarong. Blonderat beach hair och strandvilla på Malibu men ändå trogen Obama-supporter.

En doldis, som är superbra är Cumming av Alan Cumming. Är man filmintresserad känner man igen skådespelaren Alan Cummings tossiga feja fråntill exempel Goldeneye och X-Men 2. Att han också gjort en parfym är kanske inte allmänt känt, ej heller att den är stålande. Torr och fin på ett sätt som påminner om Byredos Pulp. Den finns dessutom att köpa i Sverige, på COW och på NK.

 

 

Etiketter: , , , , ,

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen