Fifty Scents

Lika som bär

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bara jag som tycker att YSL Saharienne och Diors Escale à Portofino har samma mamma?

Etiketter: , , ,

Schhh! Top Secret!

Det jag verkligen gillar med YSL Top Secrets make up removers är förpackningarna. De ser ut som någon skön kvarleva från 80-talet, kanske något glammigare budgetmärke från Konsum? Särskilt i dessa tider när man gärna går mot så rena färger i produkterna som möjligt, alternativt färger som känns “naturliga”. Att då splasha upp en knallturkos rengöringsolja tycker jag är både modigt och roligt.

 

Cleansing Make Up remover Bi-phase är oljebaserad, så den skakar man så att oljorna blandas. Men räds icke, detta är inga oljor som lämnar spår efter sig på huden, och de är snälla mot ögon och fransar. Just för att de är snälla så räcker det inte bara med en rengöringsomgång, det krävs minst två.

Kostar ca 275 kr (100 ml).

 

 

 

 

 

 

 

Toning & Cleansing Micellar Water är den bästa i samlingen tycker jag. Den innehåller först och främst glycerin och det är en bra sak. Glycerin är snällt, fuktighetsgivande och svalkande. Det glider bra på huden också, inget som behöver gnuggas. Miceller löser ömsint olja och smuts och gör att rengöringsvattnet verkligen känns som ett mellanting av rengöringsolja (det mjuka glycerinet) och tonic (de renande micellerna).

Kostar runt 355 kr, vilket får ses som prisvärt för en stor flaska om 200 ml.

 

Etiketter: , ,

Sol, sommar, cerise

Det är svårt att inte charmas av vårens och sommarens glada Saint-Tropez-färger på läppar och kinder.

YSLs cremeblushers (345 kr) är några av de bästa på marknaden. De är dryga (det är heller inte meningen att man ska ha en stor, fet ceriserosa ring på kinden, man tar lite, lite, lite på fingret och blandar i lätta duttdrag), de är alltid smickrande och de ger en naturlig finish, med lätt, lätt glow.

Kan verka crazy med cerise på kinden, men som alltid så handlar det om balans. En liten kindkyss i ett annat naturligt, kanske lagom glossigt, ansikte.

 

Gillar också Korres Raspberry antioxidant liquid lipstick (198 kr). Dryga även dem, bra färgpigment som är fuktigare och krämigare än ett läppstift men med mindre glans än ett gloss. Och man slipper den där “hårstrå som fastnar på läpparna”-effekten som jämte pollen kan vara vårens jobbigaste grej.
Just det, något om färgerna. Alltså, det kanske inte alltid faller sig helt naturligt att ha cerise eller stark fuschia på läpparna, då kan en sån här slamkrypare vara en bra kompromiss. Man får effekten men inte färgen, så att säga.

 

Sen kan jag såklart inte stirra mig mätt på de här soldrypande, somriga bronzerfärgerna från Chanel. Ska man inte på lyxkryssning i Karibien i sommar kan man i alla fall låtsas… 550 kr kostar det lilla bronzerkitet som ger färg och solbränna direkt. Dyrt? Antagligen. Men lyckligtvis är färgerna dryga (har jag använt det ordet förut?) och flexibla. Alltså, kanske låter man borsten glida över till det mer aprikos-beige nu på våren, men mer åt det bruna framåt sensommaren?

 

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Kompromissdoftande?

Hej!

Tack för en fantastisk blogg. Känslan när man ser att du uppdaterat med ett nytt, spännande parfyminlägg är alltid oslagbar. Nu till min fråga! Jag är 17 år och har, enligt min kära mor, en faiblesse för ganska tunga, “tantiga” parfymer som hon uttrycker det. Senaste tillskottet i min samling är Pradas L’eau Ambrée, som hon anser vara något för kraftig för en ung tanig flicka som jag. Personligen älskar jag mina tunga parfymer och är sugen på YSL’s Belle D’opium, som jag sniffat på och blivit förälskad i efter att du skrivit om den. Men vad anser du om detta “problem”? Ska unga tjejer spruta på sig Marc Jacobs Daisy och vara nöjda med det eller får man lukta som gammal överklassfarmor? Har du tips på några dofter jag borde vända mig till som en kompromiss om du anser detta behövas?
Tack på förhand!
Jenny

Det finns inga problem, bara möjligheter, brukar Gunde Svan säga. Och när det kommer till parfym så stämmer det alldeles utmärkt. Eller vänta lite, för omgivningen kan det ju såklart bli problem, som för din mamma. Men frågan är om det är ett verkligt problem, eller ett subjektivt problem för henne? Kanske – och här famlar jag såklart bara i luften – besvärar det henne mer att du använder vuxna parfymer, och att det påminner henne om att du börjar bli vuxen, än att du faktiskt luktar “fel”?
Det vet jag förstås inget om, men jag ser det inte som en omöjlighet eller helt otänkbar förklaring…
Nå, mycket beror nog lite på hur du doserar parfymen. Kör det tyngsta och tantigaste som du gillar, men dosera med måtta – då blir det genast en privatsak. Prada L’eau Ambrée är en stram doft, tycker jag, varken tantig eller högljudd. Och Belle D’opium är ju absolut ingen tung doft. Gamla Opium, den från 1977, är det däremot riktigt bra drag i. Varför inte testa något helt vansinnigt som Gucci Rush eller Giorgio by Giorgio Beverly Hills?
Kram till dig!

Etiketter: , , ,

Scent of a man

Det skrivs mycket om kvinnliga dofter men är nyfiken på vilka manliga dofter du föredrar/gärna tipsar om och vilka tycker du luktar helt fel och totaldissar? Skulle gärna se ett svar med dofter från olika prisklasser =)
Challe


Genusseparerade dofter uppfanns någon gång kring förra sekelskiftet och verkar vara på väg tillbaka, även om unisexdofterna fortfarande lever och frodas. Jag tycker inte att man behöver fästa sig alltför mycket vid herr- versus damdoft, men visst, traditionellt vill inte en man dofta blomsteräng och en kvinna dofta tobak. Men klassiska herrdoftsingredienser som vetiver, marint och musk och klassiska damingredienser som jasmin, mimosa och iris kan absolut vandra mellan grupperna, och det gör de också.
Skillnaderna, grupperna emellan, är mindre idag, så vill du testa riktigt “manliga” dofter jag tycker att du ska backa till 70-talet och de aromatiska fougeredofternas macholand. Testa till exempel Azzaro Pour homme eller Pacho Rabanne Pour homme om du tål dem. Båda betraktas som stilbildande mästerverk, men är ganska barska. Stilbildande, om än mildare, är annars Davidoff Cool Water, som är den marina doften framför alla, om man vill dofta deffad vattengud. Men min intuition (statistiken) säger mig att du tycker bättre om Diors Eau Sauvage.
Samtliga i mellanprisklass, men det blir inte sämre för att man går ned lite i pris. Tabac Original (edc) döljer något alldeles underbart under de metalliska första minuterna och kostar en tvåhundring. Classic man.
Den bespottade Brut säljs inte i sverige men blir din för några få dollar på eBay, en miljon gånger bättre än sitt rykte, och doftar lika grönt som flaskan. Hittar du den vintage märkt “Fabergé” får du något av det bästa som kan köpas för pengar.
Och missa inte underbara och lite reserverade återutgåvan av Monsieur Givenchy. Också den finns billigt på nätet.
Vill du hellre lukta elegant, fransk herre så är Guerlains cologner, som Eau de Guerlain oöverträffade. Eller YSLs Nuit de L’Homme. Chanels Bleu för män är också ett under av nonchalant elegans, som lite Vincent Cassel i koncentra. Han företräder dock YSLs Nuit de L’Homme. Jaja.

Etiketter: , , , , , , , ,

En självklarhet bara

Eftersom det är måndag idag nöjer jag mig med att konstatera några absoluta självklarheter, som inte kräver en djupare analys.

Jo, det handlar om läppstift i fuchsia, och om hur det syns överallt. Med “överallt” menar jag visningar hos Jil Sander, Marc Jacobs och Diane von Furstenberg. Och i nya sminkkollektioner från MAC, Chanel (deras Rouge Coco Shine innehåller gudomliga nyanser) och YSL Rouge Couture.

Och så syns det på kändisläppar såklart. Kiera Knightly, Cameron Diaz (är det någon som bryr sig om Cameron Diaz, slår det mig nu…? Hursomhelst…), Rhianna, Natalie Portman och x antal andra.

Men en som verkligen gör det med bravur är Rachel Bilson, och här kommer då mina two cents om detta.

1. Man behöver inte gå hela vägen, alltså köra knallrosa med det tyngsta pigmenten, för att få till det. Ta ett läppstift som till exempel YSL Rouge Couture, som är ganska starkt och vågat.
Ta lite färg på en pensel, smörj inte läpparna direkt med stiftet. Ta lite grann på en pensel bara, och måla lätt, lätt, så blir det bara en antydan till fuchsia. Det är allt som behövs, när man inte känner sig redo att fylla ut färgen, för den kräver en del (attityd och självförtroende, till exempel).

Detta är mitt viktigaste råd och min stora poäng. Resten är petitesser. Som att…

2.Fuchsia på läpparna är fantastiskt till jeans. Som jeansjacka eller jeansskjorta. Det går inte att komma ifrån.
3. Fuchsia plus smokey eyes = vinst varje gång.
4. Lätt, lätt fuchsia utblandat med läppbalsam eller gloss, till en vårblek hy, är bedårande och docklikt.

Som sagt – självklarheter men ibland behöver man påminnas.

Etiketter: , , , ,

Den blå parfymen

YSL har verkligen gjort det till en konst att få sina parfymannonser bannlysta. Alla känner väl till att signaturdoften Opium orsakade den ena kontroverser efter den andra när den kom ut, och när den re-lanserades (man kan läsa om detta i en artikel om skandalparfymer som jag skrivit för nya StyleBy, som kommer ut nästa vecka!) med både krav om bojkott och offentliga ursäkter som följd.

Nu kommer lillasystern Belle d’Opium. En underskön, gudinnelik Melanie Thierry fungerar som posterflicka, och med den äran skulle jag säga. I reklamen dansar hon en gudinnedans som inspirerats av egyptiska, förförelseriter. I vanlig ordning har den lyckats bli censurerad i England och andra länder, då en viss gest antyder knarkande, och tillsammans med hennes hypnotiska dans (och parfymens namn) ska denna reklamfilm tolkas som knarkpositiv.

Det är bara att gratulera. En censurerad reklamfilm för parfym är en bra reklamfilm för parfym.

Doften då? Jo, det är andra tider nu, det har man förstått. Tiden då en kvinna kunde bära Opium, eller Poison, utan problem är förbi. Det ska vara lättare, blommigare, fruktigare dofter. Ska det vara orientaliska dofter så ska de vara diskreta, som oriental light. Detta är något som gäller för hela världen, om man ser till doftdemografin. Den enda doft som säljer bra precis överallt är Chanel No. 5.

Nå. Det behövs alltså en slags remake, anser man, av de parfymer som kommit att anses som för starka. Som Daisy Eau so Fresh, som Hypnotic Poison och så vidare.  Belle d’Opium är en sådan. En flickigare, slankare, yngre, mildare variant av den mogna, mustiga, robusta moderparfymen.

Doften tror jag kommer att ta tid att etablera sig (jag kan ha fel). Den är inte tillräckligt stark för att vara en omedelbar, typisk oriental, men inte tillräckligt lätt för att upplevas som en vardagsflickig doft. Den är mittemellan. Jasmin och gardenia är två starka doftblommor som slåss om uppmärksamheten i den här flaskan. Jag uppskattar vitpepparn som kryddar ned det hela, och ger det lite styrka. Kanske är det en inkörsport för de unga flickor som inte vill lukta “för gulligt” men inte heller “tant” eller “för starkt?”.

Jag vet inte,vi får se. För mest av allt, anser jag, är Belle d’Opium en hyllning till YSL. Det är som sådan den har en plats. Kartonnaget och flaskan är ljuvligt kleinblå, insvept i en nyans man kommit att förknippa med det franska geniet. Guldet är någon slags viskning om det orientaliska i parfymen, kanske också en bild av Marrockosolen, och gudinnan i oss? YSL älskade båda.
Flaskan är mer en accessoar än parfymen i sig, anser jag. Något som understryker varumärket och den långa, fina tradition man har av couture, design och kvinnlighet. Det här är inte en parfym, det är en minnesruna, en påminnelse och ett bevis på vördnad. Över YSL men också över dagens, gårdagens och morgondagens parfymvindar. Är det någon som hänger med på det resonemanget?

Etiketter: , , ,

Illröda tankar sent om natten

Jag ligger sömnlös och tänker på läppstift.

Betänk hur många olika sorters läppstift det finns därute. Jag talar inte om nyanser nu, utan sort. Blanka, matta, skimrande…

Det är som att räkna får. Det slutar aldrig.
Semi-matt…glossy…long-lasting…

Vad vill man ha ut av ett läppstift?

De flesta vill väl ha någon form av vårdande produkt när de väljer stift, eller i alla fall ha ett stift som “känns bra” på läpparna. Lagom krämigt kanske. Och så ska det lukta och smaka okej.

Färgen är givetvis också viktig, den får gärna sitta kvar länge. Kan man tänka sig att stå ut med att färgen hamnar på kaffekoppen, om det ändå är en bra färg?
Kan man stå ut med att den försvinner snabbt, så att man måste hala upp det ur väskan och måla på tunnelbanan?
Kan man strunta i innehållet, att det kanske innehåller vansinniga produkter, alltså kemiska och konstiga? Förr i tiden fick man fram färgen genom att krossa löss. Det var inte så länge sedan.

Hur långt är jag beredd att kompromissa med mitt läppstift?

1770 presenterade man ett lagförslag i Storbritannien, om att ett giftermål inte skulle gillas om kvinnan hade använt smink före äktenskapet. När drottning Victoria tog över tronen 1837 förbjöd hon läppstift helt. Hon sa att det var endast acceptabelt för skökor.

Varför fick de behålla rätten att måla läpparna, undrar jag. Om man i och med detta faktiskt konstaterar att röda läppar har en upphetsande effekt, så är det ju att uppmuntra skökorna att fortsätta med sin business att tillåta dem, men inte de äkta fruarna, att ha läppstift?

Några jag i alla fall tycker håller måttet är Chanels, YSLs, MACs och Shiseidos. Färgen sitter, bra pigment, de “blöder” inte. Fina röda nyanser. Shiseidos är obeskrivligt lena, mjuka och glansiga.  Vad mer kan jag begära? Nu när jag har återfått rätten att bära rött läppstift.

Etiketter: , , , ,

Exotism!

När vi ändå pratar om Shalimar…låt oss prata lite om orientaliska dofter.

Det var runt 1910-talet som hela Europa drabbades av en exotisk våg, som nådde toppen tio år senare då det plötsligt var inne med västerländska rytmer, dofter och looker. Jazz! Rom! Tobak!
Ryska baletten turnerade med föreställningen Shéhérezade och orsakade en total orientalismtrend, Josephine Baker besökte Paris – och fick en egen parfym! (I en flaska som idag skulle anses förolämpande rasistisk)

Orientalism och exotism var helt enkelt grejen, och de orientaliska dofterna föddes. Vi förknippar dem ofta med något sött och tungt. Så måste det inte vara, och har inte alltid varit. Men gemensamt är att de ofta innehåller ambra (Ambra luktar vanilj, men med en sensuell och mustig underton, som en lättare musk kan man säga). De orientaliska dofterna kan man sen dela in blommiga, kryddiga, träiga och gourmand orientaler.

När de kom, på 20-talet var de torra, pudriga och vaniljbaserade. Guerlain har gjort flera stycken sådana, till exempel Mitsouko (1919). Men mästerverket hette – och heter – Shalimar.

När den kom 1925 satte den verkligen standarden för orientaldofter. Den  innehåller 30 % doftämnen, vilket är dubbelt mot vad man brukade på tjugotalet. Det tog fyra år innan man vågade lansera den, man trodde liksom inte att världen var redo, och man ville att den skulle vara perfekt.

Shalimar är en chypre, med toppnoter av bergamott och citron (som i Earl Grey-te). Hjärtnoten är blommig, med iris och jasmin. Ah, som en marockansk trädgård? Sen kommer det tunga och orientaliska, som patchouli och sandelträ (vanligt i rökelse). Sen det långvarande orientaliska, det som stannar kvar i minnet och på armen – ambra, läder och musk. Där har vi den – Shalimar.

Det finns någon story om två gudomligt vackra, exotiska tvillingar som var it-girls i Paris på 20-talet. Enda sättet man kunde skilja dem åt var genom att en av dem bar Shalimar, så det var henne alla flockades kring trots att de båda flickorna var identiska.

Annat roligt fakta: ända sedan releasen har man bara låtit brunetter göra reklam för doften, för att behålla bilden av den som exotisk.

Trots att de orientaliska dofterna ändrat karaktär sedan dess kvarstår Shalimar som en riktig klassiker och räknas till de topp-fem-bästa dofterna i världen. Utan tvekan. Det är den enda erkända toppdoften som inte är blommig, och det är den äldsta orientalen som fortfarande räknas. Ni ser, ni måste gå och prova den. Nu. Som med all annan parfym –  låt den sätta sig, dofta när den är torr, fått mogna och komma fram ordentligt.

På 70-talet blev de orientaliska parfymerna muskiga, som Opium (1977), som orsakade bråk när den kom. Kines-amerikanska grupper krävde bojkott och offentlig ursäkt av Yves Saint Laurent som de ansåg kränkt dem, genom att inte respektera vilka problem opium orsakat i deras hemland. YSL brydde sig inte. Parfymen förbjöds till och med ett tag, i USA men blev, såklart, en bästsäljare. Dels på grund av doften, men också kanske den “vulgära” reklamen som antydde att man skulle bli som besatt (sexuellt?) av parfymen. Någon kanske minns nylanseringen för ett par år sedan med en naken Sophie Dahl? Samma sak där.

På 80-talet blev de orientaliska dofterna mer fruktiga, som Poison (1986). Också den antyder ju, med namnet, att man liksom inte kan hjälpa det, det lockande exotiska är farligt och man vet det, men vad kan man göra? Det luktar ju så förföriskt gott.

På 90-talet blev orientalerna mer kryddiga och skogsdoftande men emensamt för alla tider är att orientaliska parfymer alltid är starka och hållbara. Alltså, de stannar länge på huden och doften har lång livstid. Ambra fortsätter att lukta i stort sett för alltid.

En rolig grej bara, apropå kontroverserna med Opium och Poison. – på 1800-talet blev frågan om att lukta “exotiskt”  en politisk sak, mycket mer än vid Opium-lanseringen. Napoleons hustru kejsarinnan Joséphine upptäckte musken, och det blev därför en modedoft i Frankrike runt år 1800. Som en motreaktion blev tunga, exotiska dofter i stort sett tabu i England och Tyskland, de ansågs sjukt vulgära. Vem ville lukta fransk, slampig och katolsk? Nej, en sann engelsk/tysk protestant luktar friskt och rent istället. Musk luktar sex och sånt sysslar vi inte med, tack så mycket.

Grejen är att detsamma verkar gäller fortfarande för män, det sitter kvar det där. Den nordeuropeiske (protestantiska) mannen doftar inte musk/exotiskt/orientaliskt/sex utan frisk citrus, sportigt marint eller sträv fougére om man ser till vilka parfymer som går hem. Den första orientdoften för män (Habit Rouge från Guerlain) kom så sent som 1965. Trots att den bara var “halvorientalisk” gick den inte hem någonstans, sålde uruselt, ratades och kallades vulgär och billig. Är det ändå inte lite intressant att fundera över?

(PS. Shalimar, Opium och Poison finns att testa på i stort sett alla varuhus, och Kicks)

Etiketter: , , ,

© 2010 Fifty Scents | Om Fifty scents

Bloggportalen